Djupdykning i modets historia.
Sedan slutet av nittiotalet har Karoliina Koiso-Kanttila designat kostymer för teater, dans, tv och film. Svenska Teaterns ”Vi är bara mänskor” var en utmaning då persongalleriet var stort och handlingen sträckte sig från fyrtiotalet till nutid. De många och snabba bytena krävde fusk med dolda dragkedjor och kardborrband, men militäruniformerna beställdes som reproduktioner från England.
Både Ziggy Stardust och den egna släktens kvinnor har tjänat som inspiration för kostymdesignern Karoliina Koiso-Kanttila.
Hennes senaste uppdrag krävde mängder av kardborrband och dolda dragkedjor och en djupdykning i över sextio år av mode.
Kostymerna till släkteposet Vi är bara mänskor håller på att läggas undan i förvar. Coronapandemin stoppade den intensivaste spelperioden i mars, men i november dyker pjäsen upp igen på Svenska Teaterns repertoar och då ska såväl manchesterkavajer som militäruniformer vara i gott skick.
Kostymdesignern Karoliina Koiso-Kanttila har under coronavåren varit med om att två premiärer med hennes kostymer skjutits upp, och är innerligt glad över att Vi är bara mänskor får ett fortsatt liv.
– Det var ett stort och krävande jobb eftersom pjäsen utspelar sig under så många decennier.
Pjäsen sträcker sig från fyrtiotalet till nutid, och för att skapa de rätta lookarna djupdök Karoliina Koiso-Kanttila i gamla nummer av modemagasinet Vogue, i Svenska Teaterns eget kostymförråd och i tv-serier som Unge Morse som utspelar sig i sextiotalets England och Vår tid är nu vars sista säsong gestaltade svenskt sextio- och sjuttiotal. Mest tjusar ändå fyrtiotalets mode som Karoliina Koiso-Kanttila också fick ägna sig åt.
– Siluetterna är så otroligt vackra liksom alla detaljer och snitt. Tygen var dyra, men syarbetet kostade inte mycket. Därför gjordes veck och detaljer omsorgsfullt. Det är också roligt att alla använde hatt och herrarna tredelade kostymer.
Karoliina Koiso-Kanttila är en frilansande kostymdesigner som sedan slutet av nittiotalet har designat kläder för teater, dans, film och tv. En gång ville hon själv bli dansare, men gav i tjugoårsåldern upp och sökte in till Konstindustriella högskolans scenografilinje där hon senare också studerade kostymdesign på magisternivå.
– Jag tror att min scenografibakgrund är en kraftkälla eftersom jag alltid tar scenografin och dess färger i beaktande när jag gör kostymer. Men jag är mer intresserad av människor än av rum. Jag upplever också scenografens arbete som ensammare. Jag älskar samarbetet med skådespelarna och sömmerskorna!
Under de senaste åren har hon haft flera uppdrag på Svenska Teatern som hon uppskattar som arbetsplats.
– Ett mellanstort hus där man lär känna människor och informationen inte försvinner på vägen. Syateljén har ett otroligt team och skådespelarna är trevliga och lysande på scenen.
Snabba byten
Med Vi är bara mänskor började arbetet med ett möte med regissören och pjäsförfattaren Joakim Groth om hur ”pusslet” skulle lösas. Det rör sig nämligen om en produktion med tio skådespelare med otaligt fler roller, både stora och små.
– Patrick Henriksen ledde med över tio roller men nära kom också Dennis Nylund och Max Forsman. Först var jag tvungen att göra det klart för mig vem som är vem, var och under vilket årtionde.
De många och snabba bytena satte sin prägel på kläderna konkret i form av dolda dragkedjor och kardborrband i stället för knappar.
– Det är ett otroligt tempo bakom kulisserna! Å andra sidan är det teaterns magi, den som jag älskar. Hur en person helt plötsligt kan dyka upp och se totalt annorlunda ut.
Hon nämner skådespelaren Simon Häger som i ena stunden ses som elegant fyrtiotalsherre och i nästa som långhårig tonårskille i parkas och utsvängda sjuttiotalsjeans.
Autentisk skoljacka
Men en annan utmaning var den dokumentära aspekten. Joakim Groth följer nämligen sina egna föräldrar från ungdomsåren på fyrtiotalet till deras död på sextio- och sjuttiotalet. Han själv och brodern Marcus Groth finns också med som karaktärer.
– Jag fick också ta i beaktande vad som är trovärdigt för Gogi (Joakim Groth red. anm.), till exempel att föräldrarna verkligen såg ut som hans egna föräldrar. Han öppnade upp sin egen historia och sina fotoalbum för mig.
En autentisk detalj är en blå jacka med gula resårer som syns på Patrick Henriksens karaktär, skolpojken Pepu. Det rör sig om en skoljacka som kunde beställas med skolans emblem på bröstet och som var populär åtminstone bland Lärkans och Brobergska samskolans elever under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet, bekräftar Joakim Groth.
Men också Karoliina Koiso-Kanttilas egen uppväxt under sjuttio- och åttiotalet syns i kläderna. Den egna släktens kvinnor är inspirationskällan till de äldre glamorösa damer med glimmande smycken och mönstrade tröjor och silkesskjortor, som skådespelaren Anna Hultin spelar i föreställningen.
– Där gällde det att skapa något som ser bekant ut och bjuda publiken på lite ögongodis. Min farfar var professor i arkitektur och rektor vid Uleåborgs universitet och det ordnades en hel del ”fancy” fester i vår släkt. Min pappa har fyra bröder med fruar som alla gillade att klä upp sig!
Arméuniformerna var ett fall för sig. Pjäsen utspelar sig delvis under andra världskriget och det förekommer både tyska soldater stationerade i Lappland och tyska marinsoldater i Kotka.
– Reproduktioner beställdes från England, men de rätta gradbeteckningarna fick vi jaga efter runtom i världen. Det är alltid givande om någon i publiken lägger märke till äktheten, och åtminstone åker vi inte fast för fusk!
Tyger och flow
Till de viktigaste arbetena under karriären hör Förvandlingen på Svenska Teaterns Amosscen 2016. Karoliina Koiso-Kanttila beskriver koreografen Carl Knifs dansteateruppsättning av Franz Kafkas novell som ett allkonstverk. Koiso-Kanttila har gjort kostymerna till många av Knifs verk, nu senast till dansföreställningen Kaksivärinen Fuuga vars premiär på Helsingfors stadsteater skjutits upp på obestämd tid på grund av coronapandemin.
– Det är jätteberikande att arbeta med Carl Knif, han är så ambitiös och har så mycket talang, också för det visuella.
Överlag uppskattar Karoliina Koiso-Kanttila konstnärliga samtal där ”tomtgränserna” suddas ut och alla kan bidra med idéer. Kostymerna föds alltid ur diskussioner med regissören eller koreografen. När hon skulle skapa kostymer till Carl Knifs Alice i Underlandet för Dansteater Hurjaruuth nämnde koreografen sextio- och sjuttiotalets färgvärld.
– Jag blev genast inspirerad av David Bowies scenkläder från Ziggy Stardust-perioden. Till exempel kom Hjärter dams hjärtformade klänning från en randig dräkt som Ziggy Stardust bar.
För tillfället förbereder Karoliina Koiso-Kanttila hösten och upplevde nyss ett av sina favoritmoment i arbetsprocessen.
– Jag var på Eurokangas och letade efter tyger i en och en halvtimme. Det är ett flowtillstånd där man märker att olika saker passar ihop och bildar en vacker helhet och arbetet börjar leva i huvudet.
– Ett annat underbart ögonblick är när kostymen sedan är klar och skådespelaren sprudlar av glädje över att den passar så bra.