Management by perkele 2.0
Jakten på syndabockar och hjältar inom coronakrisen ställer stormaktspolitiken vid ett vägskäl. Skenbart generösa humanitära offensiver ska ses för vad de är: ren propaganda.
En av de största och första manipulatorerna i modern tid var amerikanen Dale Carnegie, vars bok Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning (How to win friends and influence people) förblir en storsäljare sedan publiceringen 1936. Den smått löjliga titeln på självhjälpsguiden är beskrivande. En bildad person genomskådar snabbt teknikerna i social manipulation för att bygga ett personligt varumärke i affärsoch privatlivet, trots beteendevetenskaplig anstrykning.
Läsaren som följer bokens råd reducerar sitt liv till en cynisk, kalkylerad maskerad. Men också skräplitteratur kan utgöra kräkmedicin som vaccinerar oss mot bländande vita leenden och ytlig, spelad förståelse.
I den slipade kommunikationens era är det rentav nödvändigt för varje medborgare och konsument att genomskåda reklam, försäljning, marknadsföring och politisk retorik – alla dessa noga beräknade charmoffensiver.
Stormakter är som små barn: de kräver ständig respekt och lever för smicker. Ända sedan coronaviruset slog till i Europa har Kina och Ryssland ställt in charmkursen, kickat i gång sina pr-maskinerier och skänkt respiratorer, provtagningsutrustning, skyddsvisir och -masker till krisande hälsovårdssystem.
Det handlar inte om filantropi. Propagandakriget är lättgenomskådat. Världsscenen inom det lågintensiva, nya kalla kriget gapar tom, och går tillfälligt att erövra. Ett frånvarande Europa och USA lämnar öppet spelfält för regimer som önskar tränga undan demokratiska, liberala värdegrunder.
Via sin offentliga diplomati vill Kina helst radera minnet eller åtminstone tvätta bort skammen av mörkläggningen i virusets inledningsskede. Regimen bussade polisen på läkare som varnade för viruset, kvävde livsviktig information och blåljög för WHO att spridningen var under kontroll. Hela världen förlorade dyrbar tid, vilket starkt bidrog till pandemin.
Nu vill man skriva om historien, avstyra fokus från misslyckandena och framställa den auktoritära modellen som överlägsen.
Gapar då världen av beundran åt kommunistpartiets handlingskraft och givmildhet? Det avgörande blir hur propagandan tas emot. Hos delar av den kinesiska hemmapubliken kan frikostigheten gå hem som moralisk överlägsenhet. Kina har länge pumpat in pengar och stärkt sin mjuka makt i Afrika, rentav ritat om den geopolitiska kartan. Under de dimridåer som coronakrisen skapar trappar Peking opportunistiskt upp insatserna för sitt långsiktiga politiska mål: en världspolitisk omorientering och nyordning där man själv skriver reglerna.
Kinas stöd kommer till stor del från privata sektorn och statligt ägda företag. Genom att koordinerat dela ut vård- och skyddsutrustning via ambassadörer maximeras uppmärksamheten. Regimen skördar positiv pr och garderar sig samtidigt mot bakslag.
Det hela påminner om gromning: att skapa känslomässiga band – beundrare och goodwill – som man kan utnyttja senare. Även i västerländska huvudstäder blir det allt svårare att nämna Tibet, Taiwan, massakern på Tiananmen eller den etniska rensningen av uigurer.
Det finns inga gratisluncher , konstaterade science fiction-författaren Robert A. Heinlein i Revolt mot jorden (1966). En mottagare ska alltid granska avsändaren och dess motiv. Ingen ger bort något utan motprestationer.
Kinas auktoritära kommunistiska parti vill förlänga sin livslängd och ställer inga krav – förutom tacksamhet. Samtidigt saknar regimen respekt för mänskliga rättigheter, och representerar en samhällssyn som är oförenlig med västerländska frihets- och upplysningsideal.
Det största problemet med coronakrisen är inte vad som nu kommuniceras – utan det som inte kommunicerades medan tid var. Att i efterhand spela behjälplig och skicka delvis undermålig skyddsutrustning bara duger inte.