Wuhanbo: Alla i Kina hatade oss

Wuhan i Kina var länge centrum för smittspridningen av det nya coronaviruset. Även om de hårdaste restriktionerna lättat, är livet i mångmiljonstaden långt ifrån normalt. – Jag går bara ut för att slänga soporna, säger Chen Wei.

Den 19 januari i år satte sig Chen Wei på tåget i Wuhan för att ta sig till Huainan i Anhuiprovinsen, där hon vuxit upp, för att fira det kinesiska nyåret.

Fyra dagar senare sattes Wuhan i karantän till följd av coronaviruset. Viruset upptäcktes i staden, där många hann smittas innan myndigheternas omfattande åtgärder sattes in.

Först i början av april kunde Chen Wei återvända med tåget, den här gången iklädd mask och skyddsglasögon. På tågstationen i Wuhan kryllade det av människor på väg från staden, efter 76 dagar av karantän.

– Innan jag lämnade Wuhan bar ingen mask. Folk blev sjuka och var inte uppmärksamma, och regeringen sade att det inte var någon stor grej och till och med fake news. Nu är alla rädda för att smittas. Alla bär masker nu, många bär två. Alla är rädda, säger hon.

Kontrolleras via app

Fortfarande finns en hel del restriktioner och skolorna är fortsatt stängda. Invånarna tillåts lämna hemmet, men uppmanas att inte göra det mer än nödvändigt. Många butiker har öppnat sina portar, och överallt kontrolleras människors temperatur.

– De kollar mot huvudet eller handen. Man måste också visa upp att man har en ”grön kod”. Nästan överallt är det kontroller, för att ta sig in i livsmedelsbutiker och till och med i mitt bostadshus, säger Chen Wei.

Genom en populär betalningsapp på mobilen visar användaren upp att man är ”grön”, och inte gul eller röd, som kräver att man är i karantän. Användaren får klassningen genom att fylla i uppgifter i appen. Exakt hur man klassas som grön är oklart, men systemet bygger på storskalig datainsamling, enligt The New York Times. Systemet har fått en del kritik för att information om människors rörelsemönster samlas in och exempelvis skickas till polisen.

Chen Wei försöker att hålla sig inne så mycket hon kan, hon håller kontakt med sina vänner via sociala medier och handlar det mesta via nätet.

– Jag har bara träffat min granne, som hjälpte mig att ta hand om min katt när jag inte var här.

Svenske ishockeytränaren Johan Björnfot valde att stanna i Wuhan när staden stängdes ned. Efter mer än 80 dagar i karantän fick han på tisdagen äntligen gå ut, då han i stället för appen fått ett dokument som visar att han är frisk.

– Det var speciellt. Jag fick gåshud i hela kroppen när jag hämtade pappret. Det var en känsla jag aldrig upplevt tidigare, säger han.

– Det första som hände när jag gick ut genom grinden var att en man kramade om mig och sade ”welcome out”. Man ser när människor pratar med varandra att de är lättade och lyckliga.

Även han intygar att det är ett annorlunda Wuhan, även om han tycker att folk är optimistiska.

– Men man tar det försiktigt och väntar med att leva som innan. Alla bär masker och jag har inte sett någon folksamling alls. Normalt sett kryllar det med folk på gatorna.

Johan Björnfot har haft nytta av den mentala träningen från ishockeyn under tiden i isolering och hållit i gång med fysisk träning och mindfulness. I takt med att viruset spridits i världen har situationen i det som en gång var epidemins centrum förbättrats.

Att komma från Wuhan blev något av ett stigma när epidemin tog fart i Kina, berättar Chen Wei.

– Alla i Kina hatade folk från Wuhan. Men nu börjar folk säga att viruset kommer från USA, att det kom hit folk som spred viruset. Så nu skyller inte folk lika mycket på Wuhan.

Statliga Global Times och kinesiska utrikesdepartementets talesman hör till dem som på olika sätt spätt på konspirationsteorierna genom att rikta anklagande fingrar mot USA.

Mer normalt

Chen Wei säger att hon har det okej, och att det på Wuhans gator rör sig betydligt fler människor och bilar än tidigare. Många butiker har öppnat, liksom restauranger och caféer, även om det främst är takeaway. Men hon tror att det dröjer ytterligare ett halvår innan livet återgått till något som mer liknar det normala.

– Att kunna träffa mina vänner, utan att vi ska behöva oroa oss.