Euroobligationer skulle lätta eurozonens finansieringsläge
Sina undersåtar har Sauli Niinistö tagit i örat då de slarvat med karantänen, väl medveten om att det masochistiska folket älskar handen som agar.
EKONOMI Beträffande den framtida utvecklingen kan det vara intressant att se till den prognostiserade tillväxten enligt en prognos i mars publicerad i Financial Times. Enligt denna skulle den globala tillväxten detta år vara minus, något över 1,5 procent. USA:s och Japans minus något över 2 procent, Rysslands minus cirka 1 procent och Brasiliens minus nästan 2 procent.
Utvecklingsländernas tillväxt (frånsett Kina) skulle vara oförändrad, medan Kina och Indien skulle ha en tillväxt om 2 procent. Värstingen eller eurozonens tillväxtprognos är hela -4,5 procent; en siffra som inte är förvånande, men ödesdiger. Enligt tillväxtprognoser som gjorts före coronakrisen ligger eurozonen också sämst till. Prognoserna har sedan dess ytterligare justerats nedåt.
Stackars Finland hör till de som klarat sig sämst i denna krisunion vad tillväxten beträffar och exempelvis seriösa utredningar visar att Sverige genom att ha sin egen krona haft en sammanlagd högre tillväxt om hela 24 procent under 2003–2017. Dramatiska siffror.
Italien som är dagens problembarn inom eurozonen kommer att drabbas hårt av coronakrisen också ekonomiskt med beaktande av att dagens belåning utgår hela 135 procent av bnp vilken kommer att stiga till kanske 150 procent eller mer med beaktande av de tilläggslån landet behöver och det faktum att tillväxten detta år förväntas vara minus 6 procent.
Centralbankens nyligen utlovade obligationsköp om 750 miljarder euro är nödvändigt för att hålla räntorna nere. Italiens solvens bygger på låga räntor. Om räntorna stiger sjunker obligationerna i värde med påföljd att bankerna, som också annars är i kris, måste göra nedvärderingar, katastrofala för hela landets ekonomi och eurozonen. Europeiska centralbanken ECB är i dag sålunda lika beroende av Italien som Italien av banken.
Med denna höga belåning och ingen tillväxt räcker det tyvärr inte bara med lån. Italien kommer att behöva pengar eller pengar i form av stödlån med ingen ränta och lång betalningstid; lån som återbetalas om de gör det. För detta ändamål finns krisfonden ESM. Stödpaketet om 500 miljarder euro som finansministrarna den 9 april äntligen kom överens om innebär att en stor del av medlen ges via krisfonden ESM vilket till och med regeringspartiet, Femstjärnerörelsen i Italien, motsätter sig. Nederländerna fick inte igenom sina krav om stränga saneringsåtgärder för mottagarlandet, men ESM är ett rött skynke i Italien och man får se hur det utvecklar sig då man annars också är nära ett Italix med 53 procent av befolkningen som vill lämna EU.
Euroobligationer skulle lätta eurozonens finansieringsläge, men många länder vill inte uppta ett gemensamt lån med ett överskuldsatt, politiskt instabilt Italien. Euroobligationer torde dock komma senast i ett läge när de är nödvändiga för att rädda euron. Pandemin beräknas kosta Finland tio miljarder euro eller mer, vartill kommer
Många länder vill inte uppta ett gemensamt lån med ett överskuldsatt, politiskt instabilt Italien. Euroobligationer torde dock komma senast i ett läge när de är nödvändiga för att rädda euron.
eventuellt stöd åt Italien likt fallet med Grekland. Eurozonens utveckling har varit ett dunderfiasko med en ekonomi i spinn och ingen förbättring i sikte. Finland som dessutom håller på att bli en dotterbolagsekonomi borde tänka ansvarigt och överväga genomgripande åtgärder.
Hur har då Italien kunnat komma i denna skuldkris? Då Mario Draghi 2012, panikartat utan formellt mandat, lovade att till vilket pris som helst rädda euron, borde han som villkor förutsatt en finansiell integration inom eurozonen. Detta har inte skett och
Italien har därför i skydd av eurozonens låga räntor kunnat leva över sina tillgångar i stället för att sanera ekonomin. En valutaunion, som tvingar många av dess medlemmar att spara, då de inte kan anpassa sig till en förändrad ekonomisk verklighet genom valutajusteringar, har en inbyggd krismekanism. Man sparar, men skulderna växer – ett perfekt exempel på hur en sparparadox fungerar.
Coronakrisen är inte orsaken till eurozonens kris; den bara accentuerar den. Exempelvis i september 2013 skrev jag att eurozonens bedrövliga utveckling skapat motsättningar som försvårat samarbetet inom EU, och att knappast någon penningpolitisk åtgärd i modern tid haft så katastrofala effekter som euron. Det är dessvärre lika sant i dag.
I Europa jonglerar vi med olika stödfonder för att få en felkonstruerad valutaunion att fungera medan världen har sin gång. Exempelvis står USA och Kina för 85 procent av investeringarna i artificiell intelligens, följda av Storbritannien, Israel och eurozonen.
varför ska vi lyssna på Sauli Niinistö i coronakrisen? Ärligt talat: det verkar ganska dumt. Dels besitter han veterligen ingen expertis om virologi eller epidemiologi, dels har han bara ett minimalt inflytande över Finlands krishantering och inget ansvar för hur den lyckas. Ledarskapet och ansvaret är entydigt Sanna Marins och hennes ministrars.
men sauli niinistö har tveklöst försökt hålla hög profil under coronakrisen. Förutom att han regelbundet låter sig intervjuas i rollen som landsfader (ja, sådan blir man lättast under kriser, visar historien) har han i faderlig anda velat hjälpa flick... förlåt ministrarna i regeringen med goda råd och uppmaningar om att inrätta operativa specialgrupper.
Sina undersåtar har han resolut tagit i örat då de slarvat med karantänen, väl medveten om att det masochistiska folket älskar handen som agar.
Förlåt, jag raljerar lite. I sak tror jag att presidenten uttryckt sig ganska vettigt. Det jag är tveksam till är själva presidentrollen och Niinistös försök att lägga beslag på repliker som inte är hans. Det är liksom mansplaining på högsta nivå.
Läser man grundlagen är presidentämbetet i Finland egentligen ganska svagt, när det kommer till kritan är också presidentens utrikespolitiska befogenheter underställda riksdagen. Däremot är ämbetet välsignat med en stor kulturell och historisk auktoritet. Kekkonens och Mannerheims blod rinner bildligt talat i innehavarens ådror; deras moraliska mandat har liksom gått i arv.
Det här syns i ofta upprepade utsagor som ”presidenten är en värdeledare” eller ”presidenten är en samlande kraft som står över partipolitiken”. detta borde ifrågasättas.
För det första: uttrycker inte utsagorna ovan en ganska barnslig auktoritetstilltro? Är det inte lite bedrägligt att upprätthålla ett ämbete vars opinionsbildande auktoritet vilar på falska föreställningar om dess befogenheter? Vore det inte hederligare om statschefen i framtiden fick en entydigt symbolisk och icke-verkställande funktion, om det nu anses viktigt med en air av upphöjdhet?
För det andra: visst kan man säga att Niinistö i någon bemärkelse lyckats vara en samlande kraft under coronakrisen – men har vi verkligen haft behov av just honom i den rollen? Regeringen har visat föredömlig handlingskraft och oppositionen har agerat någorlunda konstruktivt. Allt talar för att parlamentarismen åstadkommit uppslutningen på egen hand.
För det tredje: det nationssamlande värdeledarskapet lyckas bara då ”vi” har ett yttre hot att förhålla oss till: ett virus, en aggressiv stormakt eller en naturkatastrof. I andra frågor är det orimligt att förvänta sig någon nationell konsensus. Minns hur Niinistö fumlade med sitt värdeledarskap i tolkun ihmiset-debatten, då han verkade signalera att människorättskämpar och rasister är ytterligheter i en migrationsdebatt där förnuftigt folk står någonstans i mitten. Även om det var ett olycksfall i arbetet, visade incidenten hur illusionen om ett samlande värdeledarskap kan bli problematisk. Att vara en värdeledare – ett samvete – måste också innebära att man vågar vara impopulär.
För det fjärde: Under hela 2000-talet har Finlands president varit en sansad jurist, som överlag brukat sin makt med relativ besinning. Vi behöver bara kasta en snabb blick utanför våra gränser för att se vilka tvivelaktiga figurer som lagt beslag på liknande ämbeten. Också om den faktiska makten är begränsad kunde en annan president bruka ämbetets symboliska auktoritet för att ställa till med stor skada. Tänk dig ett traditionsenligt, av Yle ocensurerat nyårstal med ... [fyll i valfri demagog].
Här kommer frågan om ansvar och ansvarsutkrävande in i bilden igen. En president kan inte avsättas enkelt. En statsminister, däremot, kan 101 riksdagsledamöter göra sig av med – ja, om ”rätt och sanning” så bjuder är det deras skyldighet, enligt grundlagen. Här vilar parlamentarismens styrka och därför borde kommande grundlagsjusteringar ytterligare begränsa presidentens befogenheter.
”Det jag är tveksam till är själva presidentrollen och Niinistös försök att lägga beslag på repliker som inte är hans. Det är liksom mansplaining på högsta nivå.”
FREDRIK SONCK Kulturchef
United we stand, divided we fall. Så löd en mening i Frihetssången skriven av den amerikanske politikern och advokaten John Dickinson i slutet av 1700-talet. Då gällde det större saker än fotboll men meningen har inte förlorat sin slagkraft då vi skriver 2020.
Den före detta svenska statsministern Göran Persson hade i dessa tider garanterat använt sig av ett av sina favorituttryck, ensam är inte stark. Kanske att han alltjämt upprepar mantrat framför spegeln efter kvällsbastun på godset i Sörmland?
I svåra tider där oron och osäkerheten vinner allt större terräng står idrotten i allmänhet och kanske fotbollen i synnerhet inför sällan skådade utmaningar.
I en fotbollsvärld där ett högst själviskt tänkande och en världsbild med den egna naveln som utgångspunkt i många år varit de dominerande rättesnörena skulle ett kollektivt tänk nu behövas mer än någonsin.
Löneutvecklingen har på herrsidan skenat i väg på ett fullständigt absurt sätt i toppligorna. Sponsoravtal, tv-pengar, synlighet hade väl någonstans nått maxgräns före coronan kom och puttade också fotbollen några år eller ett årtionde bakåt i utvecklingen.
Herrspelarna lever på sina håll, undantagen är visserligen många och Finland ett av dem, ett oerhört privilegierat liv.
De flesta storklubbar kommer att överleva också denna kris. Tillfälligt aningen fattigare än tidigare men då de ekonomiska hjulen börjar rulla igen återgår kassaflödet till en tillfredsställande nivå.
De senaste åren har också damfotbollen upplevt en aldrig tidigare skådad hausse.
År 2019 var året då det ena publikrekordet efter det andra slogs, 1,2 miljarder tv-tittare såg VM i Frankrike och globala företag som Coca-Cola, Visa och Adidas satsade stora pengar i sporten.
Under senare år har allt flera storklubbar börjat satsa alltmer också på damlagen. Lönerna kan naturligtvis inte ens jämföras med herrarnas. Ytterst få kommer på årsbasis upp i Cristiano Ronaldos dagslön på 80 000 euro men allt fler kan ändå livnära sig som professionella fotbollsspelare.
Storklubbarna har börjat inse värdet, inte minst pr-värdet, av att satsa på damerna. Och satsningarna för att komma väldigt nära Europatoppen behöver inte vara gigantiska.
På sikt ska det bli oerhört intressant att se hur de stora klubbarna resonerar kring sin damfotbollsverksamhet.
Det finns de som förhåller sig pessimistiskt gällande framtiden.
– Damlagen kan vara bland det första man drar ner på då det tryter i kassan, säger Caroline Jönsson på det internationella spelarfacket Fifpro i en intervju med TT.
Även om damlagen är en rätt liten utgiftspost är det ingen högoddsare om damerna under nuvarande pandemi prioriteras bort av vissa klubbar och i vissa sammanhang. Fotbollen är oerhört mansdominerad och utan en välvilja och något av ett mecenattänk går det snabbt hål på ballongen med DAMFOTBOLL skrivet med stora bokstäver.
Ruskiga exempel på hur damerna prioriterats bort finns det många av. Det mest frapperande var väl då brasilianska Santos lade ner sitt damlag för att superdivan Neymar skulle få den lön han ville ha.
Det är visserligen ett antal år sedan och man kan alltid hoppas att vi kommit en bra bit vidare från de tiderna.
Att underhållningsbranschen i fotboll som opererar i multimiljardklassen var lika oförberedd på kaoset som alla andra är inte överraskande.
Kriser brukar föra med sig nya lös
ningar och nya upplägg. Också pågående pandemi går att vända till något positivt. Men också fotbollsrörelsen måste inse att dylika pandemier knappast blir ovanligare i framtiden. Snarare tvärtom.
Nästa gång håller det inte med att överraskas med brallorna nere.
Då måste det finnas en helt annan beredskapsnivå för att tackla nästa kris som oundvikligen hägrar vid horisonten.