Om det som blir sig likt
Följer man med nyheterna kan man inte ha undgått frasen ”världen kommer aldrig bli sig lik efter detta”. I mycket har den faktiskt blivit en floskel, om än en rätt så dramatisk floskel. Men stämmer den? Är det så att inget är sig likt efter detta? Märk väl att jag inte på något sätt försöker marginalisera det som skett, eller dess dramatiska konsekvenser, men vårt sätt att tala om före och efter är som vanligt mänskligt, alltför mänskligt …
På ett plan är dylika floskler sanna, men trivialt sanna. Det är alltid så att världen aldrig är sig lik. Världen utvecklas, på gott och ont, varje månad och varje år. Visst, vissa förändringar är större än andra – världskrig, pandemier, eller till exempel internet – men även mindre förändringar skapar alltid en ny värld. En ekonomisk depression förändrar världen massivt för vissa, men avsevärt mindre för andra, precis som en innovation kan vara helt ointressant för någon, och revolutionerande för andra.
Därtill är det så att även om globala kriser av den typ vi lever i just nu givetvis förändrar mycket på både kort och lång sikt finns det förfärligt mycket som inte förändras. Även efter krisen, och de kommande kriserna som skapats av pandemin, kommer mycket att vara sig likt. Om tio år, när vi nog rätt säkert har såväl vacciner som bättre pandemiska krisprocesser, kommer folk fortfarande att förälska sig, skaffa familjer, och sedan stundtals vilja fly dessa – om än blott för ett par timmar till ett kafé eller en krog. Visst, många av de som vi känner till nu kanske inte längre finns, men nya kommer att grundas. Förr eller senare.
Det enda jag vet om vad som egentligen händer härnäst är hur lite vi vet om det. Vissa har redan förutspått en rekordstor global depression, medan andra å sin sida har förutspått en snabb återhämtning. Efter första världskriget hade vi det tidigare, efter andra det senare, så det är inte helt lätt att veta. Återigen andra har lovat en bättre, grönare värld, till förtret för dem som gärna intygar att detta är första takterna till Armageddon. Om det går som vanligt (vad vanligt nu sedan betyder i dessa dagar) så blir antagligen båda lite besvikna.
Detta är helt enkelt inte tiden att göra alltför självsäkra förutsägelser om hurdan världen kommer att vara efter pandemin. Vi vet ack så lite, och har som vanligt väldigt lite ödmjukhet inför framtidens förmåga att alltid överraska oss. Det är lätt att självsäkert konstatera att med en sådan chock för systemet måste efterdyningarna vara massiva. Dock gäller det faktiskt också att vi inte alls vet hurdana effekterna blir med en chock av en typ vi aldrig sett förut.
Som vanligt sade Hasse och Tage det bäst, i sin visa från 88-öresrevyn: ”Får dom döttrar och söner, har dom dragspel och vals? / Har dom kvar bruna bönor, har dom någonting alls? / Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl / Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl!”
”Det enda jag vet om vad som egentligen händer härnäst är hur lite vi vet om det.”