Bildkonsten ur barnperspektiv eller fem vägar in i konstens värld
Fem konstkännare delar med sig av sina tidigaste och starkaste konstminnen.
● Elina Brotherus, fotokonstnär:
När jag var elva år gammal tog min mamma mig och min bror till Ars 83 på Ateneum. Mamma hade blivit änka två år tidigare vid 37 års ålder och i och med det börjat på Fria Konstskolan;
jag minns hur entusiastisk hon var och hur starkt närvarande hennes studier var i vårt vardagsliv. Hemma gjorde hon uppgifter i färglära och visade oss sina målningar som vi diskuterade mycket trots att jag och min bror ännu var barn.
Arsutställningarna måste ha varit något alldeles speciellt i den tidens Finland, det bör kommas ihåg att vi på den tiden ännu inte hade ett museum för modern konst. Inte reste man heller utomlands för att titta på konst – i alla fall inte i vår bekantskapskrets (en gång reste mamma ensam med båt till Stockholm för att se en Turner-utställning och alla var mycket förundrade över det, inklusive jag själv). Vi bodde i ett anspråkslöst Aravahöghus i Kervo och tog K-tåget till Ateneum. Jag minns hur vi gick över Järnvägstorget till Ateneum där vi möttes av Bruce Naumans neongubbar i entréhallen. Förutom det verket har också Wolfgang Laibs kvadratiska installation bestående av underbart ljust Neapelgult pollen etsat sig fast i mitt minne. Andra verk minns jag inte, men jag kommer ihåg hur jag fick en känsla av öppenhet och acceptans; av att allt är möjligt. Det är ett bra bevis på att det lönar sig för vuxna att ta med barn på konstutställningar så länge som attityden man ger uttryck för är oreserverad och engagerad.
Min pappa var amatörfotograf och framkallade bilder i vårt badrum. Jag ärvde hans kamera och när jag efter ett första misslyckat karriärval funderade på vad jag egentligen vill göra bestämde jag mig för att gå i hans fotspår och studera fotografi. Jag tänker att det är på grund av pappa som jag är fotograf, men att det är mammas förtjänst att jag blev konstnär. När jag arton år efter min första Arsupplevelse blev bjuden att medverka i Ars 01 blev jag rörd. Mamma skulle ha blivit lycklig över det.
● Seppo Fränti, konstsamlare:
Någon gång i slutet av 1980-talet när jag redan var över 30 besökte jag Museo del Prado i Madrid där jag såg Hieronymus Boschs konst. Trots att jag gick igenom hela museet återvände jag gång på gång till Boschs målningar, och de utgjorde egentligen den enda riktigt betydelsefulla konstupplevelsen för mig på Prado. Jag minns att jag förundrades över hur Bosch kunnat måla så otroliga verk ett halvt millennium tidigare. Det verk som starkast fängslade mig var triptyken Lustarnas trädgård. Mer än trettio år senare återvänder jag fortfarande till målningen för att betrakta alla de små detaljer som innehåller allt från livets begynnelse till den ofrånkomliga slutliga resa som antingen leder mot ljuset eller in i mörkret. Jag har en bok där målningen är reproducerad, och varje gång jag tittar i den är det en imponerande upplevelse. Det är ett mycket djupsinnigt och rörande verk genom vilket en människa kan komma i kontakt med det centrala i livet.
● Edith Hammar, konstnär:
Jag försöker erinra mig ett tidigt konstminne som inte involverar könsorgan och våld. Att växa upp i huvudstaden med två kulturintresserade föräldrar gjorde att jag tidigt fick se det mesta av konsten som er
bjöds. Det som fastnat är Jeff Koons avbildningar av sig och sin dåvarande fru Cicciolina, och Frida Kahlos självporträtt med spikar i kroppen samt även en annan av hennes målningar där hon har en naken Diego Rivera i famnen.
Jag minns hur jag smygläste Tom of Finland på någon middag hos mina föräldrars vänner. Eller när jag bläddrade i en bok av Robert Crumb och med skräckblandad förtjusning fick se hur en ensam man på skogspromenad blir förförd eller antastad av ett gäng enorma skogskvinnor. Och Nan Goldins fotografier på skitsnygga ladies i baksätet på en taxi och hennes sorgliga självporträtt med blåtiror.
Ett ytterligare minne är hur min bästis och jag gömde en fotobok av Pierre et Gilles inuti en atlas för barn och länge studerade de ikonografiska och kitschiga fotografierna medan hennes fyraåriga syster absolut inte fick vara med.
Det var först efter att jag fyllde 18 som jag var tillräckligt mogen för att verkligen vilja vara närvarande i konstupplevelser. Till exempel kände jag ursinnet välla upp i mig då jag såg Niki De Saint Phalles film, där hon spelar sig själv och skjuter sin pappa, och då jag läste om verket och om hennes liv. Jag kände mig helt lurad efter att i hela mitt liv bara ha sett Saint Phalles bulliga mammiga lekande skulpturer.
Efter att jag själv blev misshandlad kom jag att tänka på Nan Goldins självporträtt och förstod inte hur hon lyckades ta de bilderna, för jag själv kunde inte ta några bilder alls. Fast vid närmare eftertanke gjorde jag ju det: jag medverkade i en musikvideo. Då sträckte sig mitt barnjag genom tiden och betraktade mig.
Itha O’Neill,
ansvarig kurator vid Amos Rex:
Den upplevelse som förändrade mitt förhållande till konsten var utan tvekan Francis Bacon-utställningen The Human Body på Hayward Gallery år 1998. Jag var 22 år gammal och hade egentligen kommit för att se en annan utställning som visades samtidigt. Efter de småtråkiga fotografierna var Bacons fysiska måleri som en uppenbarelse för mig. Stora målningar i en dov färgskala begränsad till violett, rött, gult, svart och vitt var utställda i tunga men enkla guldramar på grå väggar. Så minns jag det i alla fall.
Det fanns en kontrollerad köttslighet med inslag av sadism i de cirka tjugo verken. Det laddade måleriet genomsyrades av komplexa känslor som decennier efter sin uppkomst sköljde över mig med full kraft. I verk efter verk med avhuggna och förvridna gestalter tvingade konstnären mig att se det sköra i det hårda och erkänna det vackra i skiten – vilket jag också gjorde. Jag svärmade aldrig mer för någon som Monet.
Numera har jag svårt för delar av Bacons måleri, särskilt hans porträtt av George Dyer, den stilige East Endkillen som aldrig var helt bekväm i sin älskares vana att stympa och förvränga honom i sina bilder. Jag ser maktobalansen mellan dem och hur George reducerats till en klump som Francis formar för allmän beskådan. Visst anade jag det redan då, men ovetskapen om konstnärens inre demoner och dysfunktionella förhållanden – och kanske även min egen ungdom – tillät mig att se det hela på avstånd och finna njutning i verkens brutala slagkraft. Vare sig det är rätt eller fel kan jag inte längre betrakta målningarna med samma njutande blick. Den dörren är stängd.
Markus Åström,
kurator för Galleri Sinne:
Det var i tidig ålder, i slutet av 1970-talet då jag gick i dagis, som jag insåg att stereon och LP-skivor gav mig något alldeles extra, något jag i dag skulle kalla en konstupplevelse. Jag vågar påstå att LP-skivan blev min personliga ingång till bildkonsten. Skivkonvolutens bilder var mer abstrakta än illustrationerna i barnböcker; det fanns helt enkelt inga tydliga förklaringar till dem och de bibehöll en egen kraft som sedan förstärkte musikupplevelsen (och tvärtom).
Illustrationerna på omslagen hade funktionella paralleller med mandalan: bilden hjälpte mig att fokusera på musiken och skapa mig ett eget rum. Någon annan kanske tråkigt skulle benämna det som eskapism, men jag var fullständigt förtrollad och fylldes till bredden med intryck. Man lade nålen på skivan, kröp ihop i soffan, drog filten över sig och satt där och lät sig absorberas av bilderna och musiken.
När jag grävde i föräldrarnas skivhylla fastnade jag för allt som var lite udda, det fick gärna ha inslag av fantasy, sci-fi eller skräck. Det fanns många fina album att ta till som till exempel Emerson, Lake & Palmers Brain Salad Surgery med ett underbart omslag av H. R. Giger eller Dave Greenslades Time and Tide målat av Patrick Woodroffe. En absolut favorit var Queens News of the World, illustrerad av sci-fi-konstnären Frank Kelly Freas och som föreställer en enorm humanoid robot vars ena hand håller döda bandmedlemmar och vars andra hand har blod på ett finger.
Det var nåt med fysiken i den där bilden som var så påtagligt. När man sedan öppnade omslaget fanns där en bild där man ser en stor skara panikslagna människor inne i en byggnad, med ett hål i taket genom vilket roboten sträcker sin hand. Jag minns att det fanns en övergripande känsla av sorg i alltihop. Det var som om den där robotvarelsen var mänsklig och besatt ett känsloregister. Kanske den bara inte hade koll på sina krafter och sina handlingar? Det var våldsamt, skört och vackert, allt på en och samma gång.
Jag minns hur jag smygläste Tom of Finland på någon middag hos mina föräldrars vänner. Jag vågar påstå att LP-skivan blev min personliga ingång till bildkonsten.
Även jag och Louise håller fysisk distans, så den här gången ser matlagningen annorlunda ut. Allt går med lite teknik och uppfinningsrikedom!
Snart hoppas vi vara tillbaka på Danskarby, lagom till grönska och primörer kanske?
Kycklingmiddag i gryta
Grytan tar ca 20 min att förbereda plus 45 minuter i ugnen.
4–5 portioner
1 hel styckad färsk kyckling eller kycklingdelar med/utan ben 2 skivade rödlökar 4 skivade vitlöksklyftor 800 g skalad och skivad potatis 2 syrliga äpplen, skalade och skurna i stora klyftor 4 dl kraftig kycklingbuljong färsk eller torkad timjan rapsolja/smör till stekning salt och peppar
Sätt ugnen på 185 grader. Stycka kycklingen om du använder en hel (eller använd kycklingdelar) och bryn delarna i en stekpanna så att de får lite färg. Lägg åt sidan.
Använd en stor gryta som tål att stå i ugnen. Fräs lök och vitlök lite lätt i rapsolja eller smör. Lägg den skivade potatisen ovanpå löken. Lägg äpplena ovanpå, häll på buljongen och lägg i timjan. Värm upp en stund på spisen. Lägg i de brynta kycklingdelarna, salta och peppra.
I originalreceptet lägger kocken på ganska mycket smör i bitar, men vardagsvarianten blir alldeles utmärkt utan extra smör. Laga färdigt i ugnen, först 25 minuter under lock och sen 20 minuter till utan lock.
Brödost korma
En lokal variant av paneer korma där vi använder brödost i stället för den indiska osten paneer. Man kan förstås byta ut osten mot annat protein, som kyckling eller varför inte räkor?
Cirka 2–3 portioner
3 msk olja 1 gul lök, finhackad 2 tsk kardemumma 4 stora tomater 1 tsk curry 1 krm chilipulver 1½ dl matlagningsgrädde 1½ msk honung 1 dl cashewnötter salt 300 g brödost ris
Koka riset enligt anvisningen på förpackningen. Tärna brödosten och finhacka tomaterna. Använd hela tomaten, du behöver inte kasta bort fröna i mitten.
Hetta upp olja i en gryta och stek löken med kardemumman.
Tillsätt de hackade tomaterna och låt sjuda i 5 minuter. Tillsätt chili och curry och fräs i ytterligare 2 minuter. Blanda i grädde och honung. Salta lite lätt. Låt koka ihop. Tillsätt osten och låt den bli varm och lägg i cashewnötterna just på slutet. Om man låter nötterna värmas upp för länge kan de lätt bli sega. Servera med ris och koriander.