Bild­kons­ten ur barn­per­spek­tiv el­ler fem vägar in i kons­tens värld

Fem konst­kän­na­re de­lar med sig av si­na ti­di­gas­te och star­kas­te konst­min­nen.

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - HE­LEN KOR­PAK kul­tur@hbl.fi

● Eli­na Brot­he­rus, fo­to­konst­när:

När jag var el­va år gam­mal tog min mam­ma mig och min bror till Ars 83 på Ate­ne­um. Mam­ma ha­de bli­vit än­ka två år ti­di­ga­re vid 37 års ål­der och i och med det bör­jat på Fria Konst­sko­lan;

jag minns hur en­tu­si­as­tisk hon var och hur starkt när­va­ran­de hen­nes stu­di­er var i vårt var­dags­liv. Hem­ma gjor­de hon upp­gif­ter i färg­lä­ra och vi­sa­de oss si­na mål­ning­ar som vi dis­ku­te­ra­de myc­ket trots att jag och min bror än­nu var barn.

Ars­ut­ställ­ning­ar­na måste ha va­rit nå­got all­de­les spe­ci­ellt i den ti­dens Fin­land, det bör kom­mas ihåg att vi på den ti­den än­nu in­te ha­de ett mu­se­um för mo­dern konst. In­te res­te man hel­ler ut­om­lands för att tit­ta på konst – i al­la fall in­te i vår be­kant­skaps­krets (en gång res­te mam­ma en­sam med båt till Stock­holm för att se en Tur­ner-ut­ställ­ning och al­la var myc­ket för­und­ra­de över det, in­klu­si­ve jag själv). Vi bod­de i ett an­språks­löst Ara­va­hög­hus i Ker­vo och tog K-tå­get till Ate­ne­um. Jag minns hur vi gick över Järn­vägstor­get till Ate­ne­um där vi möt­tes av Bru­ce Nau­mans ne­on­gub­bar i en­tré­hal­len. För­u­tom det verket har ock­så Wol­f­gang Laibs kvadra­tis­ka in­stal­la­tion be­stå­en­de av un­der­bart ljust Ne­a­pel­gult pol­len et­sat sig fast i mitt min­ne. And­ra verk minns jag in­te, men jag kom­mer ihåg hur jag fick en käns­la av öp­pen­het och ac­cep­tans; av att allt är möj­ligt. Det är ett bra be­vis på att det lö­nar sig för vux­na att ta med barn på konstut­ställ­ning­ar så länge som at­ti­ty­den man ger ut­tryck för är ore­ser­ve­rad och en­ga­ge­rad.

Min pap­pa var ama­tör­fo­to­graf och fram­kal­la­de bil­der i vårt bad­rum. Jag ärv­de hans kamera och när jag ef­ter ett förs­ta miss­lyc­kat kar­riär­val fun­de­ra­de på vad jag egent­li­gen vill gö­ra be­stäm­de jag mig för att gå i hans fot­spår och stu­de­ra fo­to­gra­fi. Jag tän­ker att det är på grund av pap­pa som jag är fo­to­graf, men att det är mam­mas för­tjänst att jag blev konst­när. När jag ar­ton år ef­ter min förs­ta Arsupp­le­vel­se blev bju­den att med­ver­ka i Ars 01 blev jag rörd. Mam­ma skul­le ha bli­vit lyck­lig över det.

● Sep­po Frän­ti, konst­sam­la­re:

Nå­gon gång i slu­tet av 1980-ta­let när jag re­dan var över 30 be­sök­te jag Mu­seo del Pra­do i Madrid där jag såg Hi­e­ro­nymus Boschs konst. Trots att jag gick ige­nom he­la mu­se­et åter­vän­de jag gång på gång till Boschs mål­ning­ar, och de ut­gjor­de egent­li­gen den en­da rik­tigt be­ty­del­se­ful­la konst­upp­le­vel­sen för mig på Pra­do. Jag minns att jag för­und­ra­des över hur Bosch kun­nat må­la så otro­li­ga verk ett halvt mil­len­ni­um ti­di­ga­re. Det verk som star­kast fängs­la­de mig var trip­ty­ken Lus­tar­nas träd­gård. Mer än tret­tio år se­na­re åter­vän­der jag fort­fa­ran­de till mål­ning­en för att be­trak­ta al­la de små de­tal­jer som in­ne­hål­ler allt från li­vets be­gyn­nel­se till den ofrån­kom­li­ga slut­li­ga re­sa som an­ting­en le­der mot lju­set el­ler in i mörk­ret. Jag har en bok där mål­ning­en är re­pro­du­ce­rad, och var­je gång jag tit­tar i den är det en im­po­ne­ran­de upp­le­vel­se. Det är ett myc­ket djup­sin­nigt och rö­ran­de verk ge­nom vil­ket en män­ni­ska kan kom­ma i kon­takt med det cen­tra­la i li­vet.

● Edith Ham­mar, konst­när:

Jag för­sö­ker er­in­ra mig ett ti­digt konst­min­ne som in­te in­vol­ve­rar köns­or­gan och våld. Att växa upp i hu­vud­sta­den med två kul­tur­in­tres­se­ra­de för­äld­rar gjor­de att jag ti­digt fick se det mesta av kons­ten som er

bjöds. Det som fast­nat är Jeff Koons av­bild­ning­ar av sig och sin då­va­ran­de fru Cic­ci­o­li­na, och Fri­da Kahlos själv­por­trätt med spikar i krop­pen samt även en an­nan av hen­nes mål­ning­ar där hon har en na­ken Di­e­go Ri­ve­ra i fam­nen.

Jag minns hur jag smygläs­te Tom of Fin­land på nå­gon mid­dag hos mi­na för­äld­rars vän­ner. El­ler när jag blädd­ra­de i en bok av Ro­bert Crumb och med skräck­blan­dad för­tjus­ning fick se hur en en­sam man på skogs­pro­me­nad blir för­förd el­ler an­tas­tad av ett gäng enor­ma skogs­kvin­nor. Och Nan Goldins fo­to­gra­fi­er på skitsnyg­ga la­di­es i bak­sä­tet på en taxi och hen­nes sorg­li­ga själv­por­trätt med blå­ti­ror.

Ett yt­ter­li­ga­re min­ne är hur min bäs­tis och jag göm­de en fo­to­bok av Pi­er­re et Gil­les inu­ti en at­las för barn och länge stu­de­ra­de de iko­no­gra­fis­ka och kit­schi­ga fo­to­gra­fi­er­na me­dan hen­nes fy­ra­å­ri­ga sys­ter ab­so­lut in­te fick va­ra med.

Det var först ef­ter att jag fyll­de 18 som jag var till­räck­ligt mo­gen för att verk­li­gen vil­ja va­ra när­va­ran­de i konst­upp­le­vel­ser. Till ex­em­pel kän­de jag ur­sin­net väl­la upp i mig då jag såg Ni­ki De Saint Phal­les film, där hon spe­lar sig själv och skju­ter sin pap­pa, och då jag läs­te om verket och om hen­nes liv. Jag kän­de mig helt lu­rad ef­ter att i he­la mitt liv ba­ra ha sett Saint Phal­les bul­li­ga mam­mi­ga le­kan­de skulp­tu­rer.

Ef­ter att jag själv blev miss­hand­lad kom jag att tän­ka på Nan Goldins själv­por­trätt och för­stod in­te hur hon lyc­ka­des ta de bil­der­na, för jag själv kun­de in­te ta någ­ra bil­der alls. Fast vid när­ma­re ef­ter­tan­ke gjor­de jag ju det: jag med­ver­ka­de i en mu­sik­vi­deo. Då sträck­te sig mitt barn­jag ge­nom ti­den och be­trak­ta­de mig.

It­ha O’Neill,

an­sva­rig ku­ra­tor vid Amos Rex:

Den upp­le­vel­se som för­änd­ra­de mitt för­hål­lan­de till kons­ten var ut­an tve­kan Fran­cis Bacon-ut­ställ­ning­en The Hu­man Bo­dy på Hay­ward Gal­le­ry år 1998. Jag var 22 år gam­mal och ha­de egent­li­gen kom­mit för att se en an­nan ut­ställ­ning som vi­sa­des sam­ti­digt. Ef­ter de småtrå­ki­ga fo­to­gra­fi­er­na var Bacons fy­sis­ka må­le­ri som en up­pen­ba­rel­se för mig. Sto­ra mål­ning­ar i en dov färgska­la be­grän­sad till vi­o­lett, rött, gult, svart och vitt var ut­ställ­da i tunga men enk­la guld­ra­mar på grå väg­gar. Så minns jag det i al­la fall.

Det fanns en kon­trol­le­rad kötts­lig­het med in­slag av sa­dism i de cir­ka tju­go ver­ken. Det lad­da­de må­le­ri­et ge­nom­sy­ra­des av kom­plexa käns­lor som de­cen­ni­er ef­ter sin upp­komst skölj­de över mig med full kraft. I verk ef­ter verk med av­hugg­na och för­vrid­na ge­stal­ter tving­a­de konst­nä­ren mig att se det skö­ra i det hår­da och er­kän­na det vack­ra i ski­ten – vil­ket jag ock­så gjor­de. Jag svär­ma­de ald­rig mer för nå­gon som Mo­net.

Nu­me­ra har jag svårt för de­lar av Bacons må­le­ri, sär­skilt hans por­trätt av Ge­or­ge Dy­er, den sti­li­ge East End­kil­len som ald­rig var helt be­kväm i sin äls­ka­res va­na att stym­pa och för­vränga ho­nom i si­na bil­der. Jag ser mak­to­ba­lan­sen mel­lan dem och hur Ge­or­ge re­du­ce­rats till en klump som Fran­cis for­mar för all­män be­skå­dan. Visst ana­de jag det re­dan då, men ovetska­pen om konst­nä­rens in­re de­mo­ner och dys­funk­tio­nel­la för­hål­lan­den – och kanske även min egen ung­dom – tillät mig att se det he­la på av­stånd och fin­na njut­ning i ver­kens bru­ta­la slag­kraft. Va­re sig det är rätt el­ler fel kan jag in­te läng­re be­trak­ta målningarn­a med sam­ma nju­tan­de blick. Den dör­ren är stängd.

Mar­kus Åström,

ku­ra­tor för Gal­le­ri Sin­ne:

Det var i ti­dig ål­der, i slu­tet av 1970-ta­let då jag gick i da­gis, som jag in­såg att ste­re­on och LP-ski­vor gav mig nå­got all­de­les ex­tra, nå­got jag i dag skul­le kal­la en konst­upp­le­vel­se. Jag vå­gar på­stå att LP-ski­van blev min per­son­li­ga in­gång till bild­kons­ten. Skiv­kon­vo­lu­tens bil­der var mer ab­strak­ta än il­lust­ra­tio­ner­na i barn­böc­ker; det fanns helt en­kelt inga tyd­li­ga för­kla­ring­ar till dem och de bi­be­höll en egen kraft som se­dan för­stärk­te mu­sikupp­le­vel­sen (och tvärtom).

Il­lust­ra­tio­ner­na på om­sla­gen ha­de funk­tio­nel­la pa­ral­lel­ler med man­da­lan: bil­den hjälp­te mig att fo­ku­se­ra på mu­si­ken och ska­pa mig ett eget rum. Nå­gon an­nan kanske trå­kigt skul­le be­näm­na det som es­ka­pism, men jag var full­stän­digt för­trol­lad och fyll­des till bred­den med in­tryck. Man la­de nå­len på ski­van, kröp ihop i sof­fan, drog fil­ten över sig och satt där och lät sig ab­sor­be­ras av bil­der­na och mu­si­ken.

När jag gräv­de i för­äld­rar­nas skiv­hyl­la fast­na­de jag för allt som var li­te ud­da, det fick gär­na ha in­slag av fan­ta­sy, sci-fi el­ler skräck. Det fanns många fi­na al­bum att ta till som till ex­em­pel Emer­son, La­ke & Pal­mers Brain Sa­lad Sur­ge­ry med ett un­der­bart om­slag av H. R. Gi­ger el­ler Da­ve Gre­ensla­des Ti­me and Ti­de må­lat av Pa­trick Woodrof­fe. En ab­so­lut fa­vo­rit var Qu­e­ens News of the World, il­lu­stre­rad av sci-fi-konst­nä­ren Frank Kel­ly Fre­as och som fö­re­stäl­ler en enorm hu­ma­noid ro­bot vars ena hand hål­ler dö­da band­med­lem­mar och vars and­ra hand har blod på ett fing­er.

Det var nåt med fy­si­ken i den där bil­den som var så på­tag­ligt. När man se­dan öpp­na­de om­sla­get fanns där en bild där man ser en stor ska­ra pa­nikslag­na män­ni­skor in­ne i en bygg­nad, med ett hål i ta­ket ge­nom vil­ket ro­bo­ten sträc­ker sin hand. Jag minns att det fanns en över­gri­pan­de käns­la av sorg i allti­hop. Det var som om den där ro­bot­va­rel­sen var mänsk­lig och be­satt ett käns­lo­re­gis­ter. Kanske den ba­ra in­te ha­de koll på si­na kraf­ter och si­na hand­ling­ar? Det var våld­samt, skört och vac­kert, allt på en och sam­ma gång.

Jag minns hur jag smygläs­te Tom of Fin­land på nå­gon mid­dag hos mi­na för­äld­rars vän­ner. Jag vå­gar på­stå att LP-ski­van blev min per­son­li­ga in­gång till bild­kons­ten.

Även jag och Lou­i­se hål­ler fy­sisk di­stans, så den här gång­en ser mat­lag­ning­en an­norlun­da ut. Allt går med li­te tek­nik och upp­fin­nings­ri­ke­dom!

Snart hop­pas vi va­ra till­ba­ka på Danskar­by, la­gom till gröns­ka och pri­mö­rer kanske?

Kyck­ling­mid­dag i gry­ta

Gry­tan tar ca 20 min att för­be­re­da plus 45 mi­nu­ter i ug­nen.

4–5 por­tio­ner

1 hel styc­kad färsk kyck­ling el­ler kyck­ling­de­lar med/ut­an ben 2 ski­va­de röd­lö­kar 4 ski­va­de vit­löks­klyf­tor 800 g ska­lad och ski­vad po­ta­tis 2 syr­li­ga äpp­len, ska­la­de och skur­na i sto­ra klyf­tor 4 dl kraf­tig kyck­ling­bul­jong färsk el­ler tor­kad tim­jan raps­ol­ja/smör till stek­ning salt och pep­par

Sätt ug­nen på 185 gra­der. Styc­ka kyck­ling­en om du an­vän­der en hel (el­ler an­vänd kyck­ling­de­lar) och bryn de­lar­na i en stek­pan­na så att de får li­te färg. Lägg åt si­dan.

An­vänd en stor gry­ta som tål att stå i ug­nen. Fräs lök och vit­lök li­te lätt i raps­ol­ja el­ler smör. Lägg den ski­va­de po­ta­ti­sen ovan­på lö­ken. Lägg äpp­le­na ovan­på, häll på bul­jong­en och lägg i tim­jan. Värm upp en stund på spi­sen. Lägg i de bryn­ta kyck­ling­de­lar­na, sal­ta och pepp­ra.

I ori­gi­nalre­cep­tet läg­ger koc­ken på gans­ka myc­ket smör i bi­tar, men var­dags­va­ri­an­ten blir all­de­les ut­märkt ut­an ex­tra smör. La­ga fär­digt i ug­nen, först 25 mi­nu­ter un­der lock och sen 20 mi­nu­ter till ut­an lock.

Brö­d­ost kor­ma

En lo­kal va­ri­ant av pa­ne­er kor­ma där vi an­vän­der brö­d­ost i stäl­let för den in­dis­ka os­ten pa­ne­er. Man kan för­stås by­ta ut os­ten mot an­nat pro­te­in, som kyck­ling el­ler var­för in­te rä­kor?

Cir­ka 2–3 por­tio­ner

3 msk ol­ja 1 gul lök, fin­hac­kad 2 tsk kar­de­mum­ma 4 sto­ra to­ma­ter 1 tsk cur­ry 1 krm chili­pul­ver 1½ dl mat­lag­nings­gräd­de 1½ msk ho­nung 1 dl cashewnöt­ter salt 300 g brö­d­ost ris

Ko­ka ri­set en­ligt an­vis­ning­en på för­pack­ning­en. Tär­na brö­d­os­ten och fin­hac­ka to­ma­ter­na. An­vänd he­la to­ma­ten, du be­hö­ver in­te kas­ta bort frö­na i mit­ten.

Het­ta upp ol­ja i en gry­ta och stek lö­ken med kar­de­mum­man.

Till­sätt de hac­ka­de to­ma­ter­na och låt sju­da i 5 mi­nu­ter. Till­sätt chi­li och cur­ry och fräs i yt­ter­li­ga­re 2 mi­nu­ter. Blan­da i gräd­de och ho­nung. Sal­ta li­te lätt. Låt ko­ka ihop. Till­sätt os­ten och låt den bli varm och lägg i cashewnöt­ter­na just på slu­tet. Om man lå­ter nöt­ter­na vär­mas upp för länge kan de lätt bli se­ga. Ser­ve­ra med ris och ko­ri­an­der.

Fri­da Kahlo: La Co­lum­na Ro­ta, 1944. Mu­seo Do­lo­res Ol­me­do, Mex­i­co Ci­ty. ■

■■ Hi­e­ro­nymus Bosch: Lus­tar­nas träd­gård, ca 1490– 1500. Mu­seo del Pra­do, Madrid.

FOTO: TI­MO KA­RI

■ Den tra­di­tio­nel­la in­dis­ka maträt­ten kor­ma har här gjorts på brö­d­ost i stäl­let för pa­ne­er, men man kan ock­så an­vän­da rä­kor el­ler kyck­ling.

FOTO: TI­MO KA­RI

■ På bot­ten av kyck­ling­gry­tan finns ett la­ger po­ta­tis, så he­la maträt­ten blir klar på en gång.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.