Sara Omar synliggör de osynliga
Sara Omar är bästsäljarförfattaren som slår upp dörren till en grym verklighet av hedersvåld och kvinnoförtryck. Ändå vill hon så mycket mer än bara chockera. – Tänk om vi kunde hitta lösningar utan att stämplas som vare sig rasister eller islamofober, sä
Allt börjar med ett självmordsbrev.
– Det är när jag sitter och skriver det som jag plötsligt finner min egen röst, säger Sara Omar och tittar på mig med klar blick.
För en kort sekund hejdar sig tiden, bugar inför smärtan. Det är lördag i Köpenhamn, och vi sitter på Politikens förlag nära Rådhusplatsen. Egentligen skulle vi ha träffats på bokmässan i Gentofte, men den är inställd på grund av det nya coronaviruset. Danmark har ändå inte stängts ner i full skala ännu och många människor flanerar på gågatorna utanför. Det är ett nöje Sara Omar inte kan unna sig. Vi kan inte ens gå utanför förlagets stängda innergårdsgrindar för att ta bilder. Sara Omar lever under dödshot och har haft stärkt säkerhet sedan 2017 när hennes debutroman Dödstvätterskan kom ut.
Skriver sig odödlig
I år har hon toppat bästsäljarlistorna i Danmark med uppföljaren Skuggdansaren som kommer på svenska i slutet av maj. Hon har också hunnit få ett ansett litterärt pris, De Gyldne Laurbaer, som bygger på bokhandlarnas favoriter.
För Sara Omar är det ett kvitto på att hon har en uppgift som handlar om mer än att skriva sig själv odödlig. Hennes författarskap handlar om att ge alla de tysta stämmor en röst som också nu, i detta ögonblick, lever i psykiskt och fysiskt förtryck. Det är flickor och kvinnor som dagligen utsätts för hedersvåld rättfärdigat i Koranens namn.
– De skriver till mig och berättar om sina öden. Jag har fått omkring 15 000 brev, mest från kvinnor och flickor men också från män som inte vill vara en del av den förtryckande kulturen. I all tysthet har vi startat en proteströrelse som bara växer.
Sara Omar utstrålar beslutsamhet. Vi sitter i varsin soffa, hon rak i ryggen med nyfikenhet i blicken. Men också med en bottenlös sorg. I tidigare intervjuer har hon sagt att hennes smärta fick vingar när hon hittade sin egen röst. Hon, som levt som en skugga av ett jag, fick fatt i en inre styrka som burit henne sedan dess.
– Utan vissheten om att ord kan göra skillnad skulle jag inte sitta här i dag, säger Sara Omar.
Skoningslöst våld
När Dödstvätterskan kom ut i Danmark 2017 blossade en debatt upp som Sara Omar inte hade räknat med. Visserligen hade hon själv betecknat debutromanen som en kampskrift som hon ville ruska om oss med. Och vi som läst vet att hon lyckades; man drabbas ömsom av ett vilt raseri, ömsom av en hopplös förtvivlan. Med sina skoningslösa skildringar av förtrycket slår Sara Omar upp dörren på vid gavel till en verklighet som många av oss helst inte vill se. Det är grymt, så grymt. Själv säger hon – som betecknar sig själv som agnostiker – att det besinningslösa våldet är en typ av religiöst och kulturellt förtryck som inte borde få finnas i det tjugoförsta århundradet.
– Religionen är en grundsten i varje kultur, människan har i alla tider behövt vägledning. Därför är det svårt att skilja åt religion och kultur. Vi behöver ändå tänka om och tänka nytt. Ett leende leker i mungiporna: – Kanske behöver vi en kvinnlig profet.
Debatten som blossade upp handlade ändå inte bara om det. I stället försökte muslimkritiska krafter kidnappa hennes debutbok och ta den som inteckning för rasistiska utfall mot muslimer samtidigt som den salufördes som bevis på att islam per definition är roten till allt ont.
Sara Omar skakar på huvudet och anknyter till den frihet som bor i orden:
– Jag har påpekat många gånger att ingen kan ta mig som litterär gisslan. Mina böcker har inget med främlingsfientlighet att göra utan det jag skriver om handlar om mänskliga rättigheter. Hon rättar till ärmen på sin blus. – Och jag är inte färdig än. Jag har mer att säga. Jag, som hittat min röst och kan både läsa och skriva, har en plikt att ge alla dem en röst som är analfabeter, rädda eller av andra orsaker lever sina liv som vandrande skuggor.
Hon talar om viljan att synliggöra de osynliga. Och det är bråttom, mycket bråttom.
– Om jag ska göra alla de människor rättvisa som jag mött, och återge sådant jag själv sett och genomlevt, så måste jag beskriva verkligheten just så grym som den är.
En tår för alla
Sara Omars böcker handlar om den kurdiska flickan Frmesk, som är oönskad av sin far och hans familj från den dag hon föds. Hon är ju en flicka. Det blir inte bättre av att hon har en märklig vit hårtofs mitt i allt det svarta, ett brännmärke av självaste djävulen.
– Frmesk betyder tår och hon är en tår för alla kvinnor i världen som blir utnyttjade. Om hon är jag eller någon annan är fullständigt likgiltigt. Det jag skriver om är en verklighet som inte kommer att försvinna om vi inte gör något, säger Sara Omar.
Berättelsen om Frmesk tar sin början i staden Zamwa i irakiska Kurdistan men utspelar sig också i Tyskland och Danmark. Vi har hittills inte fått veta hela sanningen om Frmesk, men för varje bok får vi fler bitar att lägga till pusslet.
Den första boken handlar om de första uppväxtåren medan den andra handlar om den dramatiska frigörelsen för en ung kvinna som bryter sig loss. Redan som liten riskerar Frmesk att dödas av sin far och hans familj, och som femåring blir hon utsatt för fysiskt och psykiskt våld av en farbror. När vi träffar Frmesk som ung kvinna i Danmark ligger hon svårt skadad på ett sjukhus, utan att vi får veta exakt vad som hänt.
Utan sitt barn
På motsvarande sätt ger Sara Omar oss pusselbitar om sitt eget liv, men inte allt. Hon lever under dödshot, med skärpt säkerhet, men det är ändå ingen rädd kvinna vi möter. Rädd har hon slutat vara för länge sedan; hon har stirrat döden i vitögat en gång för mycket för att den skräcken längre ska ha någon makt över henne.
När jag ber henne beskriva sig själv är det första hon säger: – Jag är mor till ett dödat barn. Tiden hejdar sig igen, bugar inför smärtan. Men det är mest jag som känner den nu, hon fokuserar på livet sådant det är nu:
– Jag är också en kvinna, en författare och förkämpe för mänskliga rättigheter.
Orolig för Sverige
De politiska krafter på högerkanten som förenklar problematiken kring invandrare och religion har hon inget till övers för. Hedersvåld och social kontroll är ingen enkel ekvation, säger hon. Inte heller högerflygelns försök att göra henne dansk och ”befria” henne från hennes kurdiska bakgrund faller i god jord.
– Det är ju också en förenkling, säger hon och hänvisar till alla dem som likt henne själv lever med en fot i två kulturer.
Nanna Mogensen, litteraturkritiker på Danmarks Radio, har sagt att Sara Omar talar med en unik dubbelkulturell stämma som vill något mer än bara göra uppror.
”Hon vill visa oss och ta oss med in i ett universum som är betydligt mer mångfasetterat än bara gott och ont.”
Det kan ändå vara svårt att komma dithän i debatten att man verkligen talar om de rätta sakerna och dessutom vid deras rätta namn, menar Sara Omar.
– Den politiska vänstern är välmenande på ett annat sätt än högern men lider i stället av beröringsskräck med de svåra och komplexa frågorna. Detsamma gäller Sverige, situationen där oroar mig och jag är rädd för att inget blir bättre förrän man på politisk nivå vågar ta itu med de brännande frågorna som nu anses för farliga för att ta tag i.
Det kan gälla en sådan sak som slöjförbudet. I Sara Omars ögon är täckande kläder inget annat än ett uttryck för manligt förtryck. Att kvinnor själva försvarar sin rätt att täcka sig med hänvisning till att det ger dem en form av frihet menar Sara Omar alltid borde följas upp med frågan: ”För vem har ni behov av att täcka er?”
– Svaret är förstås ”männen”. Så hur skulle det vara om vi började med att kräva att det är männen som ska behärska sig själva. Allt bygger på en patriarkalisk konstruktion av hur man ska se på världen. Men så behöver det inte vara.
Saknar systerskapet i kvinnokampen
Dagen när vi träffas är medierna fyllda av infallsvinklar på jämställdhet. På söndagen ska den internationella kvinnodagen firas och vi talar om makt och idealsamhällen. Sara Omar frågar om finländsk politik och om den unga, kvinnodominerade regeringen.
– Det ska bli spännande att följa med utvecklingen och jag är glad över att kvinnorna får en större andel av makten. Samtidigt kan jag inte se något självändamål i ett matriarkat, det är inte bättre än ett patriarkat. För mig handlar allt om att vara människa.
Samtalet glider in på systerskap, som Sara Omar skildrar i sina böcker. Dödstvätterskan är till exempel flickan Frmesks mormor som tar hand om liken av skändade och förnedrade kvinnor. I Sara Omars värld är dödstvätterskorna vår tids frihetskämpar som återger de utstötta kvinnorna deras värdighet inför döden.
– Jag kan sakna ett genuint systerskap i den västerländska kvinnokampen. Det finns mycket avundsjuka som bottnar i maktanspråk och strider om vem som har den rätta feministiska diskursen.
Sara Omar skakar lätt på huvudet. För dem som kämpar mot ett förtryck med livet som insats ter sig den kvinnliga rivaliteten kring vad som är rättrogen feminism mest som ett bortskämt snobberi.
– Det finns problem därute som vi behöver ta tag i. Det finns alldeles för många sociala regler i kulturerna i Mellanöstern som härstammar från Koranen och som vi behöver kunna diskutera och ifrågasätta utan att vi stämplas som rasister eller islamofober.
Sara Omar menar att Koranen borde tolkas mindre bokstavstroget och mer mot den tidsfond vi lever i.
– Vi kan inte bortse ifrån att delar av den våldskultur jag skildrar i mina böcker har sitt ursprung i islam. Det finns i Koranen. Där står bland annat att ”Era hustrur är för er som en åker; beträd därför er åker, när och som ni önskar”. Det är inget annat än en legitimering av våld och våldtäkt i Allahs namn.
Har du en önskan om vilken sorts samhälle du i stället vill se? – I don’t have wishes, I have visions. Jag är en handlingens kvinna, och överlåter inte det som är mitt ansvar på någon eller något annat. Det är jag färdig med. Men jag är övertygad om att vi tillsammans kan försöka hitta lösningar, om vi bara vill. Men det är bråttom, mycket bråttom.
Jag, som hittat min röst och kan både läsa och skriva, har en plikt att ge alla dem en röst som är analfabeter, rädda eller av andra orsaker lever sina liv som vandrande skuggor.
Sara Omar
Författare