Vi blir fler men relativt färre
Om tjugo år är vi svenskspråkiga i Finland några tusen fler än i dag. Eftersom inflyttningen till Finland ökar blir vår andel totalt sett ändå mindre. Inflyttarnas språkval är därför viktigt.
Tankesmedjan Magma och Folktinget har tillsammans gett ut en rapport om befolkningsutvecklingen för de svenskspråkiga i Finland. Det är professor Jan Saarela vid Åbo Akademi som har skrivit rapporten. Den innehåller en analys av utvecklingen 1990 till 2018 och en prognos om hur det ser ut 2040.
Analysen är välkommen , särskilt i dessa tider när det föds klart färre barn än tidigare. För en minoritet är det extra viktigt att veta hur utvecklingen ser ut.
Tillbakablicken visar att under 30 år från 1990 framåt minskade antalet svenskspråkiga med nästan 3 procent. I absoluta tal uttryckt var vi 296 700 år 1990 och 288 400 år 2018. Minskningen absolut sett handlar alltså om ungefär 8 000 svenskspråkiga.
Under de här 30 åren ökade befolkningen på Åland, men i alla andra regioner i Svenskfinland blev finlandssvenskarna färre. Däremot ökade antalet svenskspråkiga finländare i det övriga Finland.
Det är bra att bli påmind om att Helsingfors är den kommun eller stad med den största svenskspråkiga befolkningen – 13 procent av finlandssvenskarna bor i Helsingfors. Esbo kommer på andra plats, Raseborg på tredje och Vasa på fjärde plats. I Nyland finns 44 procent av de svenskspråkiga. Helsingfors och hela huvudstadsregionens dilemma är att antalet invånare totalt sett är så stort och vår andel är liten. Därför syns och hörs vi inte så bra.
När det gäller prognosen fram till 2040 är det intressant att notera att trenden förväntas svänga och vi svenskspråkiga bli fler. Ökningen är inte stor, kring 2 000 personer, men det är ändå en ökning. På finskt håll är trenden den motsatta, de finskspråkiga väntas bli färre.
Inom Svenskfinland och mellan olika kommuner är skillnaderna ändå stora. I kommuner med en ung befolkning och en förväntad stor inflyttning beräknas också de svenskspråkiga bli fler. De kommuner som antas vara förlorande är fastlandskommuner som inte gränsar till en större stad, särskilt om ålderstrukturen är ogynnsam och utflyttningen väntas bli stor.
Helsingfors, Sibbo, Grankulla och Åbo väntas få en större svenskspråkig befolkning medan Hangö, Kristinestad, Kaskö och Kimitoön beräknas höra till dem som förlorar svenskspråkig befolkning.
De svenskspråkiga har ett annorlunda flyttningsmönster än de finskspråkiga. Urbaniseringstrenden är inte lika stark bland svenskspråkiga och vi tenderar att flytta inom Svenskfinland.
Emigrationen särskilt till Sverige ser Jan Saarela inte som ett stort problem, även om den påverkar befolkningsutvecklingen eftersom de som flyttar är unga. Men mellan 2000 och 2017 blev nettoutflyttningen bara kring 3 000 personer.
Det mest dramatiska i Magmas och Folktingets rapport är inflyttningen till Finland, människor som har ett annat modersmål än svenska och finska. Det är ingen nyhet, men det är ändå värt att notera att en stor förändring har skett på en rätt kort tid.
1990 bodde 25 000 personer vars modersmål inte var svenska eller finska i Finland. 2018 var de 395 000. De flesta väljer finska och inte svenska som sitt språk i Finland. Enligt Jan Saarela är det svårt att göra en prognos över den fortsatta inflyttningen, men ingenting tyder på att den mattas av.
Integrationsspråket för inflyttare kan ha stor betydelse för Svenskfinland, bedömer Jan Saarela. Här finns många aspekter och ofta brukar ett argument vara att en integrering på svenska innebär svårigheter för den enskilda inflyttaren eftersom finskan är så dominerande. Men motargumentet är att det kan vara betydligt lättare att komma in i samhället via svenskan, helt enkelt för att det för många är lättare att lära sig.
Det handlar i alla fall inte enbart om dem som flyttar hit, utan också om oss, som tar emot dem och hur vi gör det. För att en integration på svenska i större skala ska lyckas kräver det att vi är välkomnande och engagerade.