Ingen ryggradsdjurart har med säkerhet dött ut

FAUNA I HBL (6.4) ingick på kultursidan en TT-intervju med den amerikanska vetenskapsjournalisten Elisabeth Kolbert om utdöenden och katastrofer i naturen. Om vi mycket snabbt tar en titt på de nämnda skeendena blir vi nog främst positivt förvånade över att massutdöenden inte existerar.

Under de senaste femtio åren har ingen ryggradsdjurart med säkerhet dött ut, men många arter som troddes vara utdöda har återupptäckts. Man har dessutom upptäckt och upptäcker ett stort antal för vetenskapen nya arter varje år. Man talar om de många utdöendena men var finns liken? Om någon ryggradslös (evertebrat) djurart dör ut vet vi det inte eftersom vi inte har en sådan kontroll på dem. De flesta arter av ryggradsdjur (vertebrater) har till individantalet ökat under det senaste seklet och färre har minskat.

De som minskar i antal talar man mest om vilket i och för sig är bra, men som jag tidigare sagt bör vi inte ta bort livsglädjen av våra barn och medmänniskor. Det finns till exempel i dag fler elefanter i Afrika än på 1880-talet när elfenbensjakten blomstrade. Noshörningarna däremot ligger illa till på grund av ett missriktat naturskydd som också på grund av kunskapsbrist drabbat många andra arter. Så länge safarijakten i Afrika tilläts allmänt skötte safaribolagen övervakningen och förhindrade den okontrollerade tjuvjakten effektivt för att varje år kunna sälja avskjutningslicenser.

När jakten och försäljningen av hornen förbjöds, vilket såg bra ut på pappret, gav man fria händer åt tjuvjakten och höjde samtidigt också på detta vis priserna på den svarta marknaden kraftigt. På samma sätt har man höjt priset på elfenben genom att bränna stora mängder av varan.

Man talar mycket om den stigande havsnivån trots att den i vår tid är cirka 1,7 mm per år. Hur man klarar av att mäta det är mig en gåta. Landhöjningen är däremot stor i Finland och Kanada. I Nykarleby är den en meter på hundra år. Nederländerna, New York, Hongkong och diverse öriken med flera sjunker däremot på grund av tektoniska rörelser i jordskorpan. Under istiden låg havsytan 120 meter lägre än i dag eftersom fruktansvärda mängder vatten var bundna i centralglaciärerna.

Under den värmeperiod som snabbt följde på istiden steg havsytan till 100 meter över dagens nivå. Då växte hasseln i Vuotso och eken i Rovaniemi. Under 500-talet återkom kölden för flera hundra år och glaciärerna växte åter. År 829 frös Nilen! Vi har haft turen att nu få leva under en varmare period med smältande glaciärer, men den tiden börjar åter snart vara förbi.

Under dinosauriernas tid var mängden koldioxid upp till sju gånger högre än i dag. Detta gav möjlighet till en mycket riklig växtlighet som i sin tur gav dessa ofta enorma djur tillräckligt med föda. Växterna avger i sin tur syre som allt djurliv baserar sig på. Koldioxid är livets gas och ingenting skadligt trots allt vad ”modet” påstår. Dinosaurietidens stora mängder koldioxid är nu till största delen bundet i kalkstenen.

Vi skall hålla naturen ren som ett gott arv till våra efterkommande, men vi skall inte sprida falsk information och förljugenheter om den.