Patrick Modianos ström av förluster är vacker och fascinerande
Det är gåtorna, inte deras lösning, som är det centrala i Nobelpristagaren Patrick Modianos böcker, skriver Michel Ekman.
PROSA
Patrick Modiano
Ur den djupaste glömska (Du plus loin de l’oubli) Övers. Anna Säflund-Orstadius Elisabeth Grate bokförlag 2020
Att börja läsa en roman av Patrick Modiano är som att höra inledningen till ett musikstycke. Små motiv skymtar fram. Ingenting väcker uppseende men den vane Modianoläsaren vet att de är de första antydningarna om de teman som så småningom ska utkristallisera sig. Det gäller att vara uppmärksam från början.
Den nyöversatta Ur den djupaste glömska (ursprungligen från 1996) är inget undantag. Det inledande avsnittet om en och en halv sida introducerar tre människor för oss, jagberättaren och en man och en kvinna. De har mötts av en slump, om deras bakgrund vet vi inget. Vi är i Paris ”för trettio år sen” (från när?), i Modianos typiska miljö av billiga hotell och mörka gator. Jaget ägnar sig åt att sälja böcker till antikvariat, får vi också veta. Kvinnan postar några brev till Mallorca. Eftersom den lakoniska upplysningen är så konkret anar vi att den döljer något viktigt.
Annars gör alla de tre gestalterna ett ytterst anonymt intryck. Växlingen mellan den allmänna obestämdheten och några få starka intryck, oklart om de är viktiga, antyder att det som så ofta hos Modiano handlar om hur minnet fungerar.
Och så går det vidare. Berättarens relation till de två människorna han träffat (vi inser snabbt att han är en helt ung man) utvecklas men behåller sin gåtfullhet. Ytterligare några personer introduceras, vi lär oss lite om deras obeständiga, ofta ohederliga födkrokar. Alla verkar uppträda under falskt namn och ha något att dölja.
Berättaren inleder en sexuell relation med kvinnan tills hon plötsligt, som Modianos kvinnor brukar, försvinner utan förklaring och blir den yttre impulsen till hans långt senare minnesarbete.
Existentiellt flöde
Mer än så vore det synd att avslöja, inte för att intrigen skulle vara speciellt viktig men för att det är ett av nöjena under läsningen att genom försök och misstag konstruera sammanhangen.
Ur den djupaste glömska är inte Modianos mest undflyende roman. Flera av dess gåtor får faktiskt sin lösning, vilket kanske hänger samman med att den inte handlar om ockupationstiden som för Modiano är det ovetbaras rike framför andra. Bara några enstaka gånger skymtar minnen av den unge berättarens föräldrar fram, ändå får man en stark känsla av att de är anledningen till hans rotlöshet och därmed berättelsens centrum.
Så vad är då kärnan i Modianos romaner? Jag är inte säker på att de har en kärna. Åtminstone är det gåtorna, inte deras lösning, som är det centrala.
Modiano tecknar genom sitt författarskap ett existentiellt flöde som uttrycks genom ständiga gestaltningar av minnets funktioner, av identiteternas undflyende växlingar, av de stämningar som talar till människor bortom det artikulerbaras gräns. Att det är obestämt beror på att vi saknar den arkimediska punkt som kunde ge oss överblick.
Livet är en ström av förluster, men i Patrick Modianos gestaltning både vackert och fascinerande.