Varmare klimat gynnar myggburna sjukdomar
”Plötsligt är frågor som egentligen är mycket privata – kontakt med vänner och släkt – hela samhällets angelägenhet.”
Klimatförändringen kan påverka myggpopulationerna i Finland, bedömer Essi Korhonen, virusforskare vid Helsingfors universitet. På sikt kan det föra med sig sjukdomar som vanligen påträffas på sydligare breddgrader, till exempel West Nile-virus, som orsakar så kallad nilfeber.
På Vasas flora och faunas nya skiva Möte med skogsgardisterna finns en låt som gått på repeat hemma hos oss de senaste veckorna. Vi borde ha stannat på Brändö handlar om en KTH-utbildad finlandssvensk ingenjör som bor i Stockholm men aldrig riktigt fått till det i livet. ”Det är klart man vill ha sällskap”, konstaterar han, men han har aldrig förmått ”varken ge eller ta”.
Så han drömmer om hemkvarteret Brändö i Vasa, ”i drömmen är jag kvar i solen/ En vårdag på Brändö torg”.
Det är en underbart vemodig låt, som väcker en liknande längtan i mig.
Jag tror inte att det enbart är coronakrisen det handlar om. Varje vår när snön smälter dyker en bild upp i mitt huvud: en blöt gräsplätt i solen framför den gamla bastun på vår lilla gård i Jakobstad, en trädgårdsstol och en kaffekopp.
Den nittonde april – alltså i går – var ett viktigt datum för mig. Inte för att jag tänkte lämna Nyland med första bästa tåg. Utan för att datumet markerade en etapp. Utan några datum finns det inga fasta hållpunkter just nu.
I Jakobstad finns enligt de senaste siffrorna en handfull konstaterade coronafall. De flesta av dem är säkert kända, eftersom den lokala smittspårningen är lika effektiv som vilken som helst bluetooth-app. Folk skvallrar, och det är helt normalt.
Skulle jag åka till Jakobstad nu skulle jag kanske inte ställa mig vid grönsaksdisken på Prisma under de första veckorna. Jag tror knappast att någon jagar ut mig till kommungränsen med högaffel, men en viss misstänksamhet kan man säkert möta. Att komma inklampande från Nyland är minst lika uppseendeväckande som att ha firat sportlovet i Alperna.
Det hjälper ju inte att många upplever sina sommarställen som ett andra hem. Bilden av överbelastade vårdavdelningar i småkommuner är i första hand hypotetisk, men ändå en möjlig utveckling. Som privatperson gräver man efter varje argument för att just man själv inte utgör någon fara.
Men man får vara glad över det relativa lugnet som råder i Finland. Kanske är den här den första nationella krisen under min livstid där vi sluppit krigsmetaforerna, tack vare en regering som inte yrar på om sisu och vinterkrigsanda. Det tycks vara mera sånt i Sverige, där Anders Tegnell kallas ”landsfader” av kolumnister som svepts med av stundens allvar. Statsminister Sanna Marin visar ansvarskänsla när hon säger som det faktiskt är: ingen vet hur det här kommer att utvecklas.
Det är också det som är så förfärligt, och på olika sätt för olika människor: vissa lever för nära inpå varann, någon är ensam, någon saknar sina nära och kära, andra har förlorat alla försörjningsmöjligheter. Människor har dött. Den pressade situationen tvingar alla i försvarsposition: Varför gör du så, varför gör du inte så? Plötsligt är frågor som egentligen är mycket privata – kontakt med vänner och släkt – hela samhällets angelägenhet.
Jag försöker tänka som det heter i en annan av Vasas flora och faunas låtar: ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen/ ska det nog vara nåt extraordinärt.”
Å andra sidan: att få sitta utanför en skranglig bastubyggnad i vårsolen känns just nu extraordinärt.