Alla pengar lär välkomnas i dessa tider

Alla påverkas i viss mån av coronaviruspandemin. Men det finns de som knappast behöver ligga sömnlösa på nätterna. Om nu inte deras dåliga samvete orsakar insomnia.

Och skulle det vara så illa lär divisionen av läkare som står till förfogande 24 timmar om dygnet hitta på något lämpligt medikament för att dämpa symtomen.

Den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman hör inte till de vanliga dödliga. Hans enorma förmögenhet och i hemlandet mer eller mindre gudomliga ställning gör honom till en despot av oerhörda mått.

MbS, som han allmänt kallas, har ett register som även den mest råbarkade förbrytare vore avundsjuk på.

Att han och den saudiska regimen låg bakom styckmordet på den regimkritiska journalisten Jamal Khashoggi är högst sannolikt även om kungahuset naturligtvis bedyrat sin oskuld.

MbS och Saudiarabien har aktivt deltagit i krigen i Syrien och Jemen och han är känd för att frekvent fängsla, tortera och avrätta oliktänkare. Kvinnor och minoriteter förtrycks.

MbS och hans regim har utan några skrupler beslagtagit en del medborgares egendomar.

Han tycker också att det är helt okej att Kina aktivt förtrycker den muslimska minoriteten uigurer.

Avlyssningsskandalen med bland andra miljardären Jeff Besos som ett av offren är ännu ett tecken på att den ofantligt rika kronprinsen gör precis vad han vill.

Kronprinsen är också ordförande för G20-gruppen vilket ytterligare förstärker hans maktställning på den stora scenen.

Samma man har, via den fond som han och regimen förvaltar, nu planer på att köpa upp 80 procent av Premier League-klubben Newcastle.

Supportrarna välkomnar prinsen och hans pengar med öppna armar då de för länge sedan tröttnat på Mike Ashley som ägt klubben i 13 år. Ashley anses både snål och sakna ambitioner.

Köpesumman på någonstans kring 350 miljoner euro är fickpengar för fonden som värderas vara god för mer än 300 miljarder euro.

Brittiska Reuben Brothers och affärsmakerskan Amanda Staveley blir minoritetsägare med tio procent var. Samma dam agerade medlare då Mansour bin Zayed köpte Manchester City 2008.

Och med två brittiska delägare ser det hela lite snyggare ut även om de inget har att säga till om.

Jätteklubbarna behöver inte drabbas av panik i coronatider heller men klubbarna i skikten under kan få det riktigt kämpigt om detta drar ut på tiden. I Finland hänger konkurshotet redan över många klubbar men inte heller i den stora världen går alla säkra. Signaler från

England gör gällande att till och med några Premier League-klubbar är illa ute.

I de här tiderna kan det vara svårt att få banklån om räkenskaperna inte är i skick. Det öppnar för ytterligare utländskt inflytande i Premier League som för länge sedan tappat kontrollen över ägarstrukturerna.

Hela 15 av 20 klubbar ägs helt eller delvis av utländska finansiärer. Det blir 16 av 20 om Ashley säljer.

Lite symtomatiskt är att en av klubbarna som är helt i engelsk ägo, Burnley, uppges ha så stora problem att klubben riskerar att vara utan pengar i juli. Ännu ett lätt offer för ryska oligarker, arabiska oljemiljardärer eller kinesiska konglomerat att ta över om man så önskar. I tider som dessa ställs allt färre frågor om varifrån pengarna kommer. Moral och etiskt tänk prioriteras inte särskilt högt då skeppet håller på att kapsejsa. Något som genom historien visat sig vara tämligen gynnsam grogrund för ljusskygga aktörer.

Risken för penningtvätt ökar också men också det är många beredda att blunda för om alternativet är konkurs.

Tottenham är hundraprocentigt i engelsk ägo och ett bra exempel på att utländska pengar inte är nödvändiga för att driva en ekonomiskt och sportsligt framgångsrik klubb.

Newcastle kan om och när affären blir av snabbt bli en maktfaktor i brittisk fotboll. Stadion är fin, supporterunderlaget gediget och anorna är det inte heller något fel på. I många år har klubben varit en slumrande jätte. Och med de saudiska pengarna kan laget, om ägarna så vill, plötsligt börja köpa in världsstjärnor, något som inte hänt på väldigt många år.

Ofantligt rika, ojämnställda och hierarkiska Saudiarabien har aktiverat sig rejält på idrottsmarknaden under senare år. För att förbättra landets skamfilade anseende utomlands har stora boxningsmatcher, tennisturneringar, golftävlingar och till och med den spanska supercupens finalturnering arrangerats i ökennationen. Hur den spanska ligan tänkte där är lätt att förstå och ännu ett tecken på att toppfotbollen för länge sedan stängt dörren till klassrummen där det undervisas om mänskliga rättigheter, förtryck och despotismens faror.

Att ett land med Saudiarabiens tillgångar ändå tillåter 12 procent av sina medborgare att leva under fattigdomsgränsen är iögonfallande. I en perfekt värld kunde man kanske tro att just den siffran skulle ligga kungahuset närmare om hjärtat än en fotbollsklubb i nordöstra England.

Men det är naturligtvis imagemässigt bättre att vara allt mer involverad i den internationella idrottsrörelsen.

”Den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salmans enorma förmögenhet och i hemlandet mer eller mindre gudomliga ställning gör honom till en despot av oerhörda mått.” JONAS VON WENDT reporter