Vad händer om jag blir sjuk?
För många ensamstående föräldrar är vardagen extra tuff i coronatider. Det handlar om praktiska utmaningar men också om en överskuggande oro: Vad händer med barnet om jag blir sjuk? – Det är svårt att ensam ha alla roller, säger Ida Hummelstedt.
Den frågan ställer många ensamstående föräldrar nu oroat. Även vardagen är nu ett pussel. Ida Hummelstedt och 5-åriga Saphir bor på tu man hand och saknar det vanliga sociala umgänget. – Nu är det mer påtagligt att det bara är man själv som är den vuxna i huset, säger Hummelstedt. Hanna Holmberg, ledande socialarbetare i Vanda, hoppas att föräldrar ska ha låg tröskel att ta kontakt om de känner att de behöver hjälp.
Ida Hummelstedt och 5-åriga Saphir bor på tu man hand i Norra Haga i Helsingfors.
Båda är sociala och vid sidan om arbete och dagis har de hobbyer och träffar kompisar. På helgerna ordnar de ofta övernattingsträffar. Mor- och farföräldrar som kan hjälpa till finns inte, men Ida Hummelstedt beskriver vännerna som deras flock.
Det mesta, som för så många andra, har ändå ställts på ända. Båda är hemma hela dagarna och det sociala umgänget är krympt till ett minimum.
– Vi försöker kombinera en bra vardag för henne med att jag ska få jobbet gjort, säger Hummelstedt.
Det går, men visst är det också krävande. Hon beskriver det som att hon själv måste stå för alla roller: daghemspersonal, kökspersonal, mamma och lekkompis.
– Nu är det mer påtagligt att det bara är man själv som är den vuxna i huset.
Det här är verkligheten i många familjer på grund av coronapandemin. Enligt Statistikcentralen bestod en dryg femtedel av barnfamiljerna i slutet av 2018 av en förälder med barn.
Under intervjun, per telefon, hörs plötsligt en liten röst i bakgrunden. Saphir har sett en dockteater på tv som hon nu önskar sig av julgubben, rapporterar hon. I hennes värld riktas många stora önskemål till tomten.
Det blir mer skärmtid än vanligt, konstaterar Ida Hummelstedt. Samtidigt är det ett pussel att få allt att gå ihop. Hon har landat i att det är både nödvändigt och tillåtet att sänka ribban.
Hon betonar att hon och dottern utgör ”ett bra team”, och försöker också se fördelarna med läget.
– Det här har kanske fört oss ännu närmare varandra, när vi är tillsammans hela tiden.
Samtidigt samhörighet
Ida Hummelstedt är doktorand och universitetslärare vid Helsingfors universitet. Arbetsuppgifterna hon har är för tillfället rätt flexibla, vilket gör det lättare att kombinera jobb och hemmatillvaro. Universitetet har i alla fall ännu inte talat om nedskärningar. På så sätt har hon det bättre än många andra, vilket hon för fram.
Hon har också beslutat att de kan träffa några grannar så att Saphir får leka med barnen utomhus. Dottern är dessutom hos sin pappa varannan helg, då Hummelstedt får en paus.
Hon reflekterar över att det att krisen är kollektiv å ena sidan ger en känsla av samhörighet. Alla är i samma båt.
Perspektivlösheten gör ändå att hon vissa dagar misströstar.
– Att man inte vet hur länge det här håller på. Hur kommer sommaren att se ut? Går det alls att ha program tillsammans med andra?
Sagor på distans
Hummelstedt är med i Folkhälsans verksamhet för ensamstående föräldrar. De fysiska träffarna har flyttat till nätet och sen kvällstid så att så många som möjligt ska kunna delta.
För många kan det ändå kännas tomt då aktiviteter som babysim eller sångträffar helt har fallit bort, och mor- och farföräldrar som ofta är viktiga stödpersoner kanske hör till riskgruppen.
Sara Hellsten, sakkunnig i familjearbete, berättar att Folkhälsan utreder möjligheter att kunna avlasta familjerna. Bland annat finns det digitala lekstunder för barn.
Många församlingar har också satt in stöd, och detsamma gäller frivilligorganisationer som exempelvis Barnavårdsföreningen i Finland. Hellstenuppmuntrar också anhöriga som mor- och farföräldrar, vänner och annan släkt att läsa en saga eller hjälpa med läxor på distans.
– Än så länge orkar man, men hur länge, sammanfattar hon en känsla hos flera av de ensamma föräldrar som hon har kontakt med.
Tillfällig placering
Och så finns oron där: Hur går det om jag blir sjuk?
För den som är totalt ensam och där en annan förälder inte finns, är läget extra tungt, säger Anna Moring, ledande sakkunnig vid Nätverket för familjers diversitet. Tio organisationer hör till nätverket.
Somliga vill kanske helst skjuta undan de svåraste tankarna, men Morings erfarenhet är att det kan ge sinnesro att fundera ut en plan för om man insjuknar.
I första hand råder hon att man försöker komma på någon som kan ta hand om barnet. I sista hand är det myndigheternas ansvar. Inget barn lämnas ensamt.
Det är också budskapet från Hanna Holmberg,som är ledande socialarbetare i Vanda.
– En förälder som inte har någon som kan ta hand om barnen ska kontakta social- eller krisjouren i kommunen.
Då kan kommunen göra ett barnskyddsbeslut och barnet får plats i en mottagningsfamilj eller i någon av barnskyddets enheter.
– Kommunerna är förberedda, säger Holmberg och menar att en del sådana placeringar redan har gjorts.
Eftersom det handlar om en frivillig åtgärd från förälderns sida avslutas placeringen och klientskapet direkt då föräldern kan ta hand om barnet igen.
Jonna Vanhanen, chef för barnskyddet i Helsingfors, uppger att barnet kan placeras i en krisfamilj och om det handlar om ett kort behov, som en dag, kan staden ordna med hemservice.
Hanna Holmberg hoppas att föräldrar som känner att resurserna håller på att ta slut med låg tröskel kontaktar sin kommun. Flera städer, som Vanda och Helsingfors, har telefonnummer och chattjänster för det. Ibland kan det räcka med att en utomstående ger stöd och råd. När man är trött har man inte alltid själv perspektivet.
Vanda har börjat erbjuda en tjänst där familjerna kan få några timmar handfast hjälp per vecka. Kommunerna har också sin lagstadgade hemservice. Somliga har ändå avböjt hjälp i hemmet av rädsla för virusspridning.
Anna Moring vet om så kallade coronafamiljer – på alldeles frivillig basis – som har kommit överens om att de kan träffas och där barn kan vara någon timme vid behov. De här familjerna umgås inte med andra för att minska smittorisken.
Enligt Anna Moring tampas många familjer och ensamstående
med etiska och moraliska frågor, och känner stort ansvar för samhället i stort – så till den grad att hon anser att det ibland går till överdrift.
– Om man är ensamstående förälder kan man kanske ha barnet på dagis. Det är viktigt att man tar hand om den egna psykiska hälsan. Om man är ensam med barnet alla dagar kan man ha ett helt reellt behov av skola och småbarnspedagogik.
Kan flytta mellan föräldrarna
Ungefär 110 000 barn bor enligt Statistikcentralen i två familjer. Moring säger att hon har fått information om flera fall där det växelvisa boendet eller den andra förälderns umgängesrätt nu inte verkställs som avtalat.
– Närföräldern kan säga nej, inga träffar på grund av corona. Eller så kan den andra säga att den inte vill träffa barnet och hänvisa till smittorisk.
Institutet för hälsa och välfärd THL:s riktlinje är ändå att barnets rätt att ha kontakt med sina båda föräldrar är central även under undantagsförhållandena, om inte karantän eller covid 19-smitta hindrar det.
Förhållandet till den andra föräldern kan vara inflammerat och oro för barnets och ens egen hälsa kan göra det ännu svårare att nå en lösning. Moring hoppas ändå att det ska gå.
– Den här situationen kräver tilllit och större flexibilitet än normalt.