Coronakrisen

Coronakrisen hotar riva upp gamla sår inom euron. I armbrytningen kring en sorts Marshallplan ställs budgethökar i norr mot budgetduvor i syd. Populisterna tar notis.

hotar riva upp gamla sår inom euron. I armbrytningen kring en sorts Marshallplan ställs budgethökar i norr mot budgetduvor i syd. Populisterna tar notis.

torsten.fagerholm@ksfmedia.fi

TORSTEN FAGERHOLM

Läget påminner om Greklandkrisen för cirka 10 år sedan, men är av helt annan storleksordning: lag Syd mot lag Nord, finansiell slapphänthet kontra stramhet. Många viljor ska enas då det återhållsamma lägret förhandlar med kamratandans vänner. En lådlek av rang pågår, retoriken går på högvarv inför torsdagens virtuella möte mellan EU-ledare.

Kriser krossar tabun och gör att horisonten krymper. Ordet ”solidaritet” hoppar fram som gubben i lådan. Frågan lyder: på vems villkor, på vems bekostnad? Pratar vi om tillfälliga, för coronakrisen specifika lösningar, eller varaktiga omskrivningar av den politisk-moralisk-filosofiska regelboken för euron, utan villkor och krav?

Mitt under brinnande kris efterlyser Spanien och Italien, uppbackade av Frankrike, en Marshallplan som absorberar chocken. Inför en exceptionell och unik situation ropar man efter både omfattande stöd och ”nyskapande finansiella instrument”. Matrester får ny etikett: coronaobligationer. Den polariserande termen skrämmer kontrahenterna ner i gamla skyttegravar. Det råder enighet kring diagnosen, att enas om medicinen och doseringen är kinkigare.

För tio år sedan hotade grexit, ett grekiskt euroutträde. Valutan slets nästan itu i en dragkamp kring euroobligationer – ett rött skynke för sparsamma länder vars värsta mardröm vore gemensam upplåning och permanenta transfereringar till slösaktiga länder. Då vi besöker historiens avstjälpningsplats märker vi att skiljelinjerna är identiska sedan idén om euron föddes. Till det fiskalt konservativa lägret hör Tyskland, Nederländerna, Österrike och Finland, med milt sagt svalt intresse att via gemensamma skuldinstrument stå för en öppen och kollektiv nota efter en krogkväll med Medelhavsländerna.

”Man ska aldrig slösa bort en bra kris”, sägs det. Åren 1948–1952, erbjöd USA gåvohjälp till Europa för att mota kommunismen i grind. Men det gäller att vara försiktig om man råkar hitta en ande i en flaska, den är ökänt svår att stoppa tillbaka. Nödens tider öppnar för opportunism. Att genomföra djupa, långtgående institutionella reformer mitt i undantagsläge är problematiskt. Ingen förnekar krisens allvar. Men den som bränner allt krut vid start har inget kvar vid framtida kriser. Senast då får alla hanka sig fram på egen hand. Den sydeuropeiska egenheten att pumpa patienten full med antibiotika, som efterrätt, skapar resistens och höjer dödligheten på sikt.

EU ser nu mellan fingrarna på budgetunderskott och lättar på tolkningen av regelverken kring statsstöd. Man har upprättat speciella fonder, stuvat om i budgetar, luckrat upp villkor och tidigarelagt utbetalningar, samt sytt ihop ett krispaket i tusenmiljardsklassen. Att samtidigt lätta på budgetreglerna och införa coronapapper vore en explosiv mix som öppnar för skenande underskott i mindre skötsamma länder, som mer självdisciplinerade skattebetalare på annan ort tvingas dela ansvaret för.

Ett sammanhållet och stabilt Europa är värt en prislapp. Det handlar inte om ett nollsummespel, snarare om en livförsäkring för kontinenten. Ingen union är starkare än sin svagaste länk. Men ifall samtliga euroländer står bakom och garanterar varandras lån med solidariskt betalningsansvar skapas vidöppna spelfält för populister. Det är lätt att piska upp moraliska dubier kring att norr efter åratal av distansäktenskap med syd nu tvingas bjuda in hela tjocka släkten under samma tak och grunda gemensamt hushåll.

Därför är fullskaliga coronaobligationer en absolut sista utväg. Först ska man uttömma alla alternativ, inklusive Europeiska stabiliseringsmekanismen ESM och investeringsbanken EIB. Det typiska för EU är att krysta fram en traditionell mittemellanlösning, en lightversion. Men räcker det för att blidka populisterna i syd? Så länge gemensamma skulder inte blir vardagsmat och lån förblir öronmärkta samt villkorade tryggas nattsömnen för protestanter, men inte för katoliker.