Kan en krisobligation riktas till den finländska marknaden?

EKONOMI Popularitetsgallupar för de politiska partiernas popularitet i Finland görs i tid och otid. Nu genomlever vi otid och borde syssla med annat än partipolitiska betraktelser. Men det goda med den nu producerade gallupen är att den uttrycker en tydlig tillfredsställelse med det sätt på vilket vår koalitionsregering hanterar och har hanterat coronakrisen.

Det har knappast undgått någon som följt med den aktuella diskussionen att regeringen oavbrutet måste göra avvägningar mellan åtgärder för att stävja de medicinska effekterna av viruset och de ekonomiska följderna av betydande inskränkningar i en normalt välfungerande ekonomi.

Landets regering har valt att så effektivt som möjligt och rättvist i olika former stöda både medborgarna och företagen i sin strävan att undvika såväl mänskliga som ekonomiska katastrofer.

Enligt en färsk bedömning krävs ny låneupptagning på sannolikt mer än 20 miljarder euro för att målsättningarna skall kunna förverkligas. Mången frågar varifrån dessa pengar kommer.

Finlands rykte på den internationella finansmarknaden är fortfarande gott. Skuldsättningen är rätt moderat i en internationell jämförelse och inom ramen för bland annat gällande EU-direktiv. De nödvändiga lånen kunde sannolikt upptas till historiskt låg ränta. En ökning av statens lån med ovannämnda 20 miljarder euro kan dock ha en viss inverkan på den kreditvärdering som utförs av internationella värderingsinstitut.

Detta skulle möjligen medföra en högre lånekostnad (ränta) än den unikt låga nivå vi vant oss vid.

Vi finländare har i olika tider och av olika skäl en tradition av att ställa upp då hjälp i någon form vore av nöden. Kunde denna talkoanda tilllämpas också i dagens krissituation?

På de i Finland verkande bankernas insättningskonton har de finländska hushållen per 29 februari 2020 enligt Finlands Banks statistik ett sparkapital på drygt 99 miljarder euro. Räntan på dessa insättningar är försumbar.

Kunde vår regering tänka sig att uppta de 20 miljarder euro som behövs i form av en krisobligation som riktas till den finländska marknaden. Ett räntepremium i relation till bankinsättningarnas lågavkastande räntor skulle krävas för att locka överföringen från insättningarna. Mången finländare kunde uppfatta placeringen i de föreslagna obligationerna som en värdefull medborgarinsats i ett krisläge. Vi medborgare skulle ges ett incentiv att själva hantera en krissituation som vi utsatts för utan egen förskyllan. Obligationerna kunde löpa på upp till tio år, men också återbetalas till placerarna i snabbare takt om statens finansiella situation skulle tillåta det.

För att obligationerna kunde göras mer ”folkliga” kunde de benämnas till exempel Coronaobligationer eller något annat som tydligt skulle koppla låneupptagningen till finländarnas enträgna vilja (sisu!) att sköta sina gemensamma problem med gemensamma krafter.

❞ Finlands rykte på den internationella finansmarknaden är fortfarande gott. Skuldsättningen är rätt moderat i en internationell jämförelse.