Kronprinsessan Margareta

● Prinsessan Margaret av Connaught, även Margaret av Storbritannien och Irland, föddes den 15 januari 1882 på slottet Bagshot Park i Surrey. Hon var barnbarn till drottning Victoria.

● I och med giftermålet med den svenske prins Gustaf Adolf blev Margaret prinsessan Margareta, senare kronprinsessan Margareta. Hon var hertiginna av Skåne.

● Kronprinsparet fick fem barn – prins Gustaf Adolf (1906), prins Sigvard (1907), prinsessan Ingrid (1910), prins Bertil (1912) och prins Carl Johan (1916).

● Margareta var mycket trädgårdsintresserad och förnyade trädgården på slottet Sofiero i Helsingborg. Hon gav ut två trädgårdsböcker – Vår trädgård på Sofiero och Från blomstergården.

● Prinsessan Margareta avled i blodförgiftning på Stockholms slott den 1 maj 1920.

● Boken Hon kallades Daisy. Att finna en farmor är skriven av prinsessan Christina fru Magnuson i samarbete med Carl Otto Werkelid. Boken ges ut av förlaget Bonnier Fakta.

– Jag trivs mycket bra. Jag behöver inte gå någonstans. Sitter här hemma i ”corontän”, stickar glada ”coronasockor” och kollar på ett underbart utbud av filmer och dokumentärer på teve, kvittrar Mia, 90+, när jag ringer upp.

Mia bor i Mariehamn och hela Åland befinner sig just nu i karantän eftersom praktiskt taget all persontrafik till och från landskapet är inställd. Några få färjor trafikerar som transportfartyg för nödvändigt gods till vår avskilda övärld.

Mia har sina rötter på fastlandet och inget av hennes barn bor på Åland. Men hon lider ingen nöd, säger hon glatt. Stadens hemvård tar kontakt alla morgnar, trevliga unga vänner hör av sig och frågar om hon behöver någonting. Hon ringer in listor över inköp till närbutiken och får varorna hemlevererade till ytterdörren. Hon hör till dem som varken har dator eller smarttelefon, bara en gammaldags mobil utan finesser.

– Men jag har ju telefon! Det verkar som om människor har glömt bort att mobilen går att prata i, inte bara att skicka meddelanden med, påpekar Mia.

Hon tycker det är roligt med den nya pratkontakten. Förra veckan hörde en gammal klasskamrat av sig. Arbetskamrater som hon inte har pratat med på tjugo år vill veta hur hon har det. Hennes pensionärsvänner på Åland ringer flitigt till varandra. Barnen på fastlandet håller praktiskt taget dagligen reda på hur hon mår och barnbarnen skickar foton och brev per post. En ny granne knackade på och sade på behörigt avstånd i dörrspringan att han och hans fru gärna hjälpte till med inköp och annat.

– Sedan jag blev pensionerad har ingen brytt sig så mycket om mig som nu. Det är som om den gamla samarbetsandan från kriget skulle ha återuppstått. Jag var tonåring då för sjuttiofem år sedan när kriget äntligen tog slut, säger Mia.

Då var tiderna besvärliga på ett annat sätt än nu. Det rådde stor brist på det mesta, från mat till kläder, och ännu efter kriget rådde mängder av begränsningar. Man lärde sig leva med det. Det är bättre nu, konstaterar Mia, det är ändå fred och även om det är litet besvärligt att inte kunna göra som man vill är det ändå överkomligt och dessutom är det övergående. Mia upplever att hennes vänner i riskgrupperna överlag tar det ganska lugnt. Det är som det är. – Jag tror att det bor en liten eremit i oss alla. Och det hjälper oss att klara av det här nya ”normala”.