Att handla mat tar fem timmar i New York
De som kan jobba hemifrån är lyckligt lottade i dagens New York. Men alla kan inte praktisera fysisk distansering. De som jobbar inom hälsovården, kollektivtrafiken och renhållningen måste gå till jobbet, och de har ofta bristfällig skyddsutrustning, noterar konstnären Freja Bäckman som tar sig fram med cykel i miljonstaden.
Regnbyxor och en vattentät jacka står emot det lätta snöblandade regnet som börjar då vi låser ihop cyklarna. Det har inte kommit kall nederbörd på flera månader. Vi parkerar nära ingången till matkooperativet Park Slope Food Coop och börjar gå i motsatt riktning längs kön med människor för att ställa oss sist i den. Vi rundar första hörnet, fortsätter till nästa och ser att kön ringlar sig även runt det tredje. Vi borde ha gått åt andra hållet! Det är strax före öppningsdags vid matkooperativet och kön sträcker sig nästan runt hela kvarteret. Om alla står med två meters avstånd mellan sig – eller sex fot – står här åtminstone kring 200 personer och väntar på att handla mat.
Min partner och jag hade precis gått med i matkooperativet Park Sloop Food Coop i Brooklyn innan det stängde för nya medlemmar på grund av pandemin. Det är ett av de äldsta och största aktiva matkooperativen i USA. Det är medlemsägt och fungerar så att alla medlemmar (med några få undantag) jobbar ett tre timmars skift var fjärde vecka, det utgör tre fjärdedelar av allt arbete. Nu har alla medlemmars arbetsturer ställts in, för första gången sedan kooperativet grundades 1973, och i stället har en mindre grupp anställts för att sköta den dagliga handeln.
Tre och en halv timme i kö
Den första personen går förbi oss med sina inköp när vi har köat i ungefär en timme. Endast 35 personer får samtidigt handla i butiken. Det tar tre och en halv timme innan vi närmar oss ingången och blir instruerade att bära mask under hela tiden i butiken, desinficera händer eller handskar samt handtaget på kundvagnen.
Hälsovårdsmyndigheterna i New York City rekommenderar sedan början av april att alla täcker ansiktet då de lämnar sitt hem med bandana, scarf eller t-tröja och inte hamstra pappersmasker, för de behövs inom sjukvården.
Vi gör inköpsfärden på cykel för att undvika närkontakt och stängda utrymmen, vilket är nästintill omöjligt i metron eller med taxi. Det tar en dryg halvtimme i vardera riktningen, vi är utrustade med cykelväskor, stora ryggsäcken, korg och låda på pakethållaren. Butiksresan görs varannan vecka, men vi funderar nu på att åka i väg ännu mera sällan.
Klasskillnaderna ökar
Utöver de långa matinköpsfärderna har min vardag på ett sätt inte förändrats nämnvärt, jag kan i princip fortsätta jobba på samma sätt som jag vanligtvis gör. Men allt som involverar andra människor – som diskussioner, föreställningar och utställningar, det som också är en del av mitt jobb och en orsak till varför jag kommit till New York – har fallit bort.
Det är inte helt lätt att bara fortsätta som vanligt. Jag måste i något skede påminna mig själv om att jag är glad för att jag inte bara accepterar detta som det nya normala och flexibelt har anpassat mig till det.
Jag är en av dem som kan praktisera fysisk distansering i New York, jag har ett hem att stanna i och ett jobb som jag kan göra på distans. Alla de som jobbar inom ”nödvändiga yrken”, inte bara inom hälsovården utan även kollektivtrafiken, renhållningen, transport och livsmedelsbranschen, har inte samma möjligheter och de måste ofta jobba i bristfälliga skyddsutrustningar. De flesta har inte heller ett val, de kan inte låta bli att gå till jobbet.
Det börjar nu bli skrämmande tydligt hur denna pandemi framhäver klasskillnaderna i New York och hur kopplade de är till den strukturella rasismen i samhället. Rasifierade personer är i stor majoritet bland dem som testat positivt för covid-19.