Nu ser vi det som förut var osynligt för oss i sin alldaglighet.
Mirjam Kalland skriver i I DAG-kolumnen om att vi alla denna vår är drabbade av avbrott i varandet
Läkaren och psykoanalytikern D.W. Winnicott beskrev poetiskt barnets behov av en existens som präglas av vad han kallade ”going-on-being”: ett varande som inte kräver barnets ständiga uppmärksamhet, en tillit till sakernas fortbestånd, en tillit till att bli bekräftad och ihågkommen. Barnet kan somna in, i trygg förvissning om att hen vaknar till samma verklighet. Barnet kan gömma sig, med tillit till att bli upphittad med glädje, gång på gång. Denna kontinuitet i varandet stärker levandets glädje, och den har sitt ursprung i upptäckande av det bekanta. Att sätta sig i trädgården med en kopp kaffe i maj och lyssna till öronbedövande fågelsång, och se hur solen skiner på spirande grönska kan vara ett sådant ögonblick. Något som återkommer, något att längta till, ett ögonblick då man känner lycka över sin existens.
Motsatsen till varandets kontinuitet är reaktiv existens. Då man måste vara på sin vakt och inte kan vila i ögonblicket kan man inte känna frihet och spontanitet, eftersom tilliten och tryggheten saknas. Winnicott syftade på barn, vars föräldrar ur barnets synvinkel är oberäkneliga, lynniga, som inte är att lita på, barn som blir tvungna växa upp i ett tillstånd av ständig vaksamhet.
Denna vår är vi alla drabbade av avbrott i varandet, av ett ”not-going-on-being”. Framtiden är otydlig, oklar, svår att föreställa sig. Vi vet inte när och om saker kommer att bli som förut – kanske blir ingenting någonsin som förut, eller kanske är allt glömt efter ett par år. Detta avbrott har drabbat alla, men en del är hårdare drabbade än andra. Mångas utkomst är hotad, permitteringar och uppsägningar är ett faktum, familjer och individer som haft det svårt har det nu ännu svårare. Värst drabbas barn och unga i familjer som präglas av missbruk, omsorgssvikt och våld.
Avbrott i varandet gör att saker träder fram på ett nytt sätt. För mig, som för många andra, innebär trygga radioröster, välbekanta program, regelbundna rutiner att livet fortgår. Jag tillhör generationen med tv-nyheter och papperstidning och inser det kollektiva i detta: de är inte anpassade av en algoritm för just mig, utan något som presenteras för att finnas till för alla. Avbrott i varandet lockar också fram det goda i människan: det finns ögonblick då jag rörs till tårar av oväntade uttryck för gemenskap: nallar i fönstret, säckpipa på balkongen, saxofonspel på taket, sjungande polis, gymnasiekören Vaskivuori i Vanda.
Jag tänker: vi går alla igenom ett avbrott som jag inte vill kalla trauma, men ändå något åt det hållet, så vagt att det inte finns namn för det, en upplevelse som för många kommer att indela livet i ”före” och ”efter”. En upplevelse som kan, om vi vill, ge oss insikter i vad som är omistligt, vad vi inte vill ge upp, och vad som är lättare att avstå ifrån än vad vi kanske trodde. Nu ser vi det som förut var osynligt för oss i sin alldaglighet. Då varandets kontinuitet rubbas, inser vi vad det är som ger livet betydelse.
”Då varandets kontinuitet rubbas, inser vi vad det är som ger livet betydelse.”