Regeringens prestation att hålla smittotalet nere är värd en eloge

KRISER I krisens stund visar sig människan från sin bästa sida har varit en sanning vi alla haft orsak att upprepa under de senaste veckorna. Tyvärr finns det en mindre heroisk fortsättning på talesättet: hon visar sig också ibland från sin sämsta.

Hjältarna och hjältinnorna är många. En del av dem går oss nu obemärkt förbi just i sin tysta självuppoffrande gärning. Det handlar om sjukvårdare och läkare eller rådgivare inom frivilligorganisationer. Mest medkänsla har jag med personalen på våra äldreboenden. Med bristande resurser för de en ojämn kamp mot en närmast hjälplös avsaknad av en förberedande planering. Det är kanske också det mest besvärliga.

Det finns någonting av en omvänd version av fabeln om pojken och vargen i utvecklingens gång. Varningen fanns, men lite omvänt i förhållande till Pojken och vargen. Det blev alltså ingen rusning efter falska alarm. Det blev någonting betydligt värre – ingen reaktion ens på de första larmklockorna.

Vi varnades uttryckligen efter sarsepidemin och uppgifterna i bland annat National Academy of Science publikation Learning from Sars: Preparing for the Next Disease Outbreak visar i en liten grafisk bild att vi under de senaste hundra åren har haft åtta influensautbrott. Hälften av dem har drabbat mänskligheten under de 25 senaste åren.

I den bilden finns det ett meddelande. En oerhört snabb globalisering har skapat kollisioner, som under tidigare epoker tog århundraden att växa fram. Det handlar om det vetenskapsmän kallar konvergensmodeller där olika sektorer kolliderar. Enligt modellen finns det fyra olika områden, som under utvecklingens gång pressas samman. Där finns sociala, politiska och ekonomiska faktorer, som kanske beskrivs bäst just av Kinas supersnabba utveckling till tillverkaren av allt tänkbart, som kräver eller favoriserar billig arbetskraft. Den snabba utvecklingen drar in ekologiska faktorer i bilden och avskaffar avståndet mellan okända biodiversiteter och människornas sociala och ekonomiska verksamhet. Det påverkar i sin tur genetiska och biologiska omständigheter och faktorer i vår fysiska omgivning.

Slutresultatet är en ofrivillig samverkan mellan människor och mikrober. I den amerikanska utredningens illustrationsbild finns där i faktorernas gemensamma centrum en svart låda – the black box – ett okänt område, som alstrar nya farsoter. Det här visste vi – eller borde ha vetat – redan 2003.

Systemfelet här handlar om politikens systemfel. I de stränga budgetuppgörelsernas tid finns det i oss politiker (och det tog lite emot att skriva ”oss”) en benägenhet att tänka i termer av ”nästa gång”. Det tankefelet kostar nu människoliv och det kostar desto mera ju längre vi uppskjuter sanningarnas ögonblick à la Donald Trump och Jair Bolsonaro.

Systemfelet i politik handlar egentligen om opportunism: politikern vill säga det han eller hon tror att lyssnaren vill höra, inte det lyssnaren har rätt att höra. Den lusten vänder ibland upp och ner på argumenten. På det finländska politiska fältet tar det här sig ibland förvånande och lite bisarra uttryck.

Att vara opposition i kristider är inte särskilt lätt. Det lockar till lite billiga argument om att ”regeringen borde ha gjort si eller så tidigare”. Det är efterklokhetens bleka argument, som inte blir särskilt mycket mera trovärdiga när de efterföljs av det upp och ner vända resonemanget. När regeringen på basen av grundlagen och grundlagsutskottets utlåtande upphävde Nylands isolering var det ”regeringen gjorde det för tidigt” som gällde från oppositionen. Det är säkra och ofelbara argument som för evigt finns inskrivna i vår politiska ordbok: släckt, men släckt på fel sätt.

Oppositionens ramaskri om det ”för tidigt öppnade” fick dessutom ett obehagligt eftermäle. Vårt avlånga land är fortfarande i dag belastat med envetna regionala fördomar. Om man vill göra billig lycka i Österbotten eller Åboland ska man tala illa om nylänningar. Och vill man framstå som en riktig stadsbo från insidan av Ring III ska man naturligtvis tala lika illa om åbolänningar och österbottningar. Det är en gammal finlandssvensk sport, som jag inte är så oerhört förtjust i. Samma logik går att använda i alla väderstreck och i andra politiska partier. Bottennoteringen var en tvättäkta populist från norra Finland. Han beskrev Nyland som en smittohärd. Man kunde nästan höra flinarnas självbelåtna skratt.

Regeringen har lyckats hålla smittotalet – det vid det här laget berömda R-talet – någonstans en aning över 1. Det är en prestation, som regeringen Marin (med sina fem kvinnor i ledningen) är värd en eloge för. Men att hålla R-talet där är som att gå på slak lina. Det kräver skicklighet, känslighet och ständigt på nytt övervägda åtgärder.

Och lite applåder från oss!