Omusikaliska har också rätt att sjunga med

SåNG Tack, Anders Sjöberg, för den intressanta krönikan Visst kan du sjunga (HBL 21.4)!

Jag har funderat över de här frågorna sedan jag var barn, eftersom en del av min familj var musikalisk och en annan del, den jag hörde till, ansågs sakna gehör.

I mellanskolan hade man provsång och bedömdes efter hur bra man höll tonen när man sjöng solo utan ackom

panjemang. Jag hade i början ”streck” (alltså underkänt) och fick efter viss övning till sist en sexa (musikens teori var ett skilt ämne som man hade skriftliga prov i).

När jag gick i gymnasiets etta träffade jag musikläraren och frågade honom om det är möjligt att lära sig sjunga om man haft sex i sång. Jag minns ännu hur han satte ett finger mot sitt ena öra och sa att det då skulle betyda att man fått gehör. Vad han riktigt menade förstod jag inte som 15-åring, bara att han tydligen ansåg det ganska omöjligt och själv inte var in

tresserad att hjälpa sådana som inte var musikaliska.

Under ett långt liv har jag ett antal gånger stött på människor som börjat sjunga sent i livet och som lyckats lära sig hyfsat bra att sjunga tillsammans med andra. Några duktiga solister blev det väl sällan av oss som ansetts omusikaliska, men vi är troligen ganska många som lärt oss att vi har rätt att sjunga med och inte bara se och höra hur andra har roligt. Själv frågade jag som 74-åring om jag fick komma med i församlingens kör och det fick jag förstås. Första året övade jag på sångerna hemma med hjälp av en liten synt – musikteorin som jag lärt mig i skolan gjorde att jag kunde spela melodin med en hand. I fortsättningen klarade jag av att lära mig melodierna under övningarna.

Också i en kör som inte har så väldigt stora anspråk lär man sig jättemycket och njuter dessutom av gemenskapen! Hoppas att många församlingar och medborgarinstitut i höst startar nya körer för medelålders och äldre nybörjare!