Mindre förmyndarskap, mera social närhet

CORONAKRISEN För att dämpa smittorisken från coronaviruset har uppmärksamhet framför allt riktats mot de äldre. Ansträngningarna att dämpa smittorisken bland äldre uppskattas mycket, men uppmaningarna att isolera dem och begränsa deras rörlighet kan gå snett. Framför allt bör ett styvmoderligt förmyndarskap från samhällets sida över de äldre undvikas. Man borde i stället söka lämpliga former för att stöda aktivitet och samvaro, för att visa intresse för den enskilda människan då fysisk kontakt begränsats.

Medierna uppmanar till social isolering, vilket dock är en felaktig inställning. Behovet av fysisk isolering är nog nödvändigt i dagens omständigheter. Men detta bör göras med sordin och med beaktande av de äldres känslor. Mången uttrycker sina känslor i dag som att ”livet har blivit slött”. Livet kan lätt kännas mindre meningsfullt då man inte ges möjlighet att leva och planera sitt liv på sätt som man alltid sett vara självklart.

Speciellt tröstlös kan situationen börja kännas om det inte verkar finnas ett slut på epidemin och begränsningarna riskerar att bli långvariga. För att dämpa konsekvenserna – ökad ensamhet, misströstan och illamående stärks betydelsen och värdet av social närhet. Här behövs allas engagemang och här behövs solidaritet över generationsgränserna. Bland annat pensionärsföreningarna kan hjälpa i detta.

Genom sina egna nätverk kan föreningarna stå i kontakt med medlemmarna, fastän fysisk samvaro (möten, träffar, utfärder etcetera) verkar vara omöjligt – kontakter kan uppmuntras i mindre krets och byggande på specialintressen bland medlemmarna, till exempel sång, frågesport, handarbete, kortspel. Ett lätt sätt att glädja någon annan är helt enkelt att ringa upp för en pratstund eller att sända ett vykort.