Ge föräldrarna möjlighet att välja vilka risker de vill ta
CORONAKRISEN I mitt arbete lär jag blivande kliniker, i mitt fall psykologer, att tillämpa statistik på individnivå för att fatta goda vårdbeslut. Om jag undervisade mina studerande att använda statistik så som man verkar göra vid beslut gällande coronaepidemin tror jag att jag skulle få sparken.
Alla som kan statistik vet att rationella beslut fattas utifrån basfrekvenser, det vill säga hur vanligt något är i hela befolkningen. Men vidare borde alla veta att detta inte räcker som beslutsgrund på individnivå. Bara för att prevalensen för en viss typ av cancer i hela befolkningen är 10 procent betyder det inte att alla har en risk på 10 procent att insjukna. Min risk är kanske 0,2 procent, men min grannes 58, eftersom riskfaktorerna är individuella. Risken att få narkolepsi av svininfluensavaccin var för många obefintlig, men bevisligen var den överhängande för en viss minoritet av befolkningen, av orsaker man inte kände till på förhand.
Just nu vet vi nästan ingenting om covid-19. Vi vet inte hur det sprids och sålunda inte hur vi effektivt ska skydda oss i kontakten med andra. Vi vet egentligen inte vem som är i riskgrupp, trots att gamla och sjuka är överrepresenterade, då många friska och arbetsföra och till och med en del barn insjuknat allvarligt och även dött av hittills oförstådda orsaker (observera att medianålder inte är samma sak som ålder i medeltal!). Vi har inget vaccin och inget botemedel, endast symtomlindring och hopp om det bästa. Vi är inte bra på att identifiera vare sig sjukdomen eller immuniteten, särskilt då stora delar av de drabbade kan vara symtomfria.
I detta läge hörs flera röster som anser att vi ska börja öppna upp samhället igen med start bland barnen. Detta motiveras med den låga prevalensen av allvarlig sjukdom och död bland barn och unga. Varje familj borde alltså lugnt skicka i väg barnen till skola och daghem utan en aning om ifall de har en obefintlig eller till och med en risk på 90 procent att insjukna allvarligt eller dö, alternativt bli föräldralösa då smittan når hemmet.
Vissa riskfaktorer tycker man sig se och utifrån dem undrar jag ifall barn till överviktiga, diabetiska eller astmatiska föräldrar fortsättningsvis kommer att ges chans till distansundervisning. Eller hur man tänker se till att barnen inte leker kontaktlekar och snorar på varandra som de brukar, då mängden virus man utsatts för verkar påverka sjukdomens allvarlighetsgrad. Vid narkolepsiskandalen gavs familjerna ekonomisk ersättning för att man distribuerat ett vaccin vars verkningar man inte kände till ordentligt. Kommer familjer som förlorar en medlem eller som får bestående men på grund av covid-19 att ges en likadan ersättning för att man fritt bland barn distribuerat ett okänt virus?
Jag hoppas alla, speciellt barnfamiljerna, förstår att utifrån allmänna prevalenser kan ingen veta sig ha en 0, 5 eller 10 procents risk för allvarlig covid-19. Just nu är varje tillfälle man kan utsättas för smitta jämförbart med rysk rulett. Det går inte att jämföra dödstalen med influensaeller trafikdöd. Vi vet hur man undviker risker i trafiken och det finns influensavaccin som man själv kan välja eller välja bort.
Att inte rekommendera ansiktsmasker eftersom de anses inge en falsk trygghetskänsla, men nog mata en minst lika falsk trygghetskänsla med att inte tala högt om de ”obegripliga” offren utan endast fokusera på hur ålderstigna de flesta varit, är ansvarslöst. Att slumpmässigt offra en del av befolkningen för att undvika ekonomisk kollaps utan att ge offren en chans att välja ter sig barbariskt.
Jag önskar att minister Li Andersson och regeringen då de beslutar om hur och när samhället ska öppna igen ger föräldrarna möjlighet att välja vilka risker de vill ta och rätten att efter bästa förmåga skydda sig själva och sina barn.