EU-toppar tar ställning till krisfond
Under en videokonferens i dag, torsdag, ska EU-ländernas regeringschefer diskutera det senaste upplägget i försöken att tackla coronakrisens spår.
Nu gäller det ett massivt upplägg där EU:s budget skulle kunna användas som garanti för lån. Kommissionsordförande Ursula von der Leyen har talat om ”en ny Marshall-hjälp” för Europa.
Sedan eurokrisen har det varit uppenbart att kommissionens roll i en ekonomisk kris bleknat, de nationella regeringarnas åsikter gått isär och Europeiska centralbankens roll vuxit. Forskaren Antti Ronkainen bedömer därför att torsdagens videokonferens bär historiska drag.
Under en videokonferens på torsdag ska EU-ländernas regeringschefer diskutera det senaste upplägget i försöken att tackla coronakrisens obarmhärtiga ekonomiska spår.
Flera länder – bland annat Finland – har motsatt sig euroobligationer eller coronaobligationer, det vill säga gemensamma skuldbrev som skulle utöka det gemensamma ansvaret för skulderna, vilket bland annat Italien efterlyst.
Nu har spåret gått in på att grunda en krisfond med EU:s gemensamma budget som garanti. Finlands Banks chefdirektör Olli Rehn drog en lans för det på onsdagen och sa att ”lösningen snarare finns i att utnyttja den gemensamma budgeten, än att ta gemensamma skulder”.
Idén är att använda EU:s budget som garanti för att ta lån och distribuera lånen vidare till medlemsländerna. Mekanismen har redan tidigare föreslagits i mindre skala för ett 100 miljarders program för att täcka arbetslöshetskostnader. Nu är det fråga om mer.
Rådets ordförande Charles Michel har inför mötet inte öppnat upp så mycket mer detaljer, annat än att kommissionen ska precisera ett förslag och hur det sammanlänkas med EU:s budgetram (MFF). Kommissionsordförande Ursula von der Leyen har signalerat att instrumentets storleksklass kunde vara 1000 miljarder.
Andra detaljer, som hur en eventuell garanti skulle fördelas över EUländerna och vad som händer ifall någon inte kan betala tillbaka lån, eller om alla länder enbart ska skuldsätta sig på nationell nivå, är inte klart och upplagt för tvister.
Och om medlemsländerna fortsätter skuldsätta sig i olika takt på nationell nivå stöter EU i längden på problem med sina egna regler om staternas skuldsättning. De enkla lösningarna finns inte.
Ronkainen: Ett stort politiskt språng
Forskaren i politisk ekonomi Antti Ronkainen vid Helsingfors universitet tror att det är möjligt att det föds en fond, även om några detaljbeslut knappast blir klara.
Mötet ska ändå signalera åt vilket håll länderna är beredda att gå.
– EU kan nu ta ett stort politiskt språng jämfört med hur det varit. Det är ett historiskt möte i den bemärkelsen, säger Ronkainen.
– Principfrågan är mycket stor. Om man går in för en fond med garantier i EU-budgeten, och storleksklassen är 1000 miljarder, så är det en lika stor summa som EU:s sjuåriga budgetram. Det skulle utöka kommissionens politiska makt om det är kommissionen som styr hur pengarna används.
Det politiska språnget vore att utöka kommissionens roll och ge ett finanspolitiskt instrument vid sidan om ECB.
– Under eurokrisen krympte kommissionens roll, det var till exempel medlemsländerna som sinsemellan förhandlade om krismekanismen, säger Ronkainen.
Anmärkningsvärt är också att modellen skulle gälla hela EU, inte enbart euroländerna.
I brist på fler detaljer om hur den föreslagna fonden skulle fungera kommenterar Ronkainen inte hur det påverkar medlemsländernas ansvar, men klart att budgetramen och en krisfond tillsammans skulle göra inkomstöverföringarna i Europa större, säger han.
Den som följt med den europeiska budgetramens öde vet att det inte är lätt. Nästa sjuårsram har dragit ut på tiden, och den sega striden stod senast i februari kring decimalerna. De strängaste länderna – Holland, Sverige, Danmark och Österrike – har kallats ”procentgänget” för att de motsatt sig att EU:s budgetram går över 1 procent av ländernas sammanslagna bni. Nu föreslås alltså dessutom en stödfond kopplas till budgeten.
– Men om det inte blir ett nytt finanspolitiskt instrument, så är det återigen upp till Europeiska centralbanken att göra ännu mer, säger Ronkainen.
– Problemet med det är att ECB bara kan påverka priset på pengar, alltså till vilket pris medlemsländerna får lån. Det är politikens roll att svara på innehållsfrågor om coronaåtgärder och vilka investeringar som ska göras – det gör inte ECB.
Mer debatt om tidigare otänkbara frågor
ECB får enligt EU:s grundfördrag inte heller stödja enskilda medlemsländer direkt, till exempel genom att köpa skuldbrev. ECB har ändå genomfört indirekta stödköp. I tidigare varv har det motiverats med att åtgärderna fördelats och stöder euroområdet, inte något särskilt land. I skuggan av pandemin har reglerna tolkats ännu friare, och Tysklands författningsdomstol har reagerat på det. Om Tyskland finner det olagligt kan debatten om reglerna blossa upp ännu mer – frågan om ECB borde få tillåtelse att stödja medlemsländer.
Samtidigt har förslagen om gemensamma skuldbrev och delat ansvar inte ebbat ut. Frankrike har öppnat för flera förslag, bara de innehåller solidaritet. Spanien har lagt fram ett förslag på att fonden skulle vara så stor som 1500 miljarder.
Spanien hör också till dem som föreslagit lån vars återbetalning skulle skrivas framåt utan ände – i praktiken en avskrivning av skulder. Modellen har också föreslagits av en del ekonomer, i Finland av arbetslivsprofessor Vesa Vihriälä.