Heidi Avellan skriver i I DAG-kolumnen om hur svenskarna förhåller sig till det nya coronaviruset

Fast så försiktiga som min lammhandlare Lars på Österlen är få, det måste sägas: bara en kund i taget får gå in i butiken, efter att ha spritat händerna, och mellan varje kund desinficeras disken, betalterminalen och dörrhandtaget.

Bilderna från uteserveringar i svenska storstäder. Folk som njuter i solen, alldeles för tätt tillsammans. Jag har också sett dem. Sett. Ryst. Fått lust att rusa fram och vråla ”corona, corona, era dårar …”.

Men det här är inte den vanliga vardagen. Hur gärna omvärlden än vill idiotförklara Sverige, kalla den svenska smitthanteringen ett högriskprojekt och muttra att svenskarna alltid ska tro sig veta bäst. Skillnaderna är inte så stora, i praktiken. De flesta håller social distans, också här i Sverige. De som kan jobbar hemma, hopkrupna som ostbågar i soffhörnet och uppkopplade; axlarna värker framåt kvällen i hemmakontorets ergonomiska mardröm. Äldre isolerar sig. Ute på stan håller de flesta avstånd. I affärerna försöker åtminstone vissa hålla andan och vända ryggen till då vi passerar varandra. Handsprit och engångshandskar står högt i kurs. Fast så försiktiga som min lammhandlare Lars på Österlen är få, det måste sägas: bara en kund i taget får gå in i butiken, efter att ha spritat händerna, och mellan varje kund desinficeras disken, betalterminalen och dörrhandtaget.

Grundskolorna har verkat som vanligt alla dessa smittoveckor, utifrån iakttagelsen att barn varken smittas eller smittar i någon högre grad. Restauranger och kaféer får hålla öppet om de följer restriktionerna. Mycket hämtmat har det blivit, men ändå också många konkurser.

Det hela sköts väldigt svenskt. Med uppmaningar som alla förväntas följa: håll dig hemma om du är ens lite krasslig, jobba på distans om du kan, undvik onödiga sociala kontakter, skydda de sköraste. Tvätta händerna, nys och hosta i armvecket. Frivillighet, tillit och frihet under ansvar. Tvång hade knappast bitit bättre på dem som trilskas – och polisen har viktigare saker att göra än att kontrollera varför folk rör sig ute. Fungerar strategin? Dödligheten är förskräckande stor, men att smittan sprids på äldreboenden lär snarare vara en följd av bristfälliga rutiner. Här anas också en olustig socioekonomisk profil, med överrepresentationen av covid-19-sjuka bland personer födda i Somalia, Turkiet och Irak – och Finland; gamla arbetskraftsinvandrare.

Bilderna från uteserveringarna provocerar minst lika mycket här som utomlands. Och det lär bli värre i takt med att det blir varmare. Fast inte heller det är kanske så olikt resten av Europa, där livet nu sakta återgår till något som ska likna normalt. Som Schweiz inrikesminister Alain Berset formulerar det: ”Vi vill öppna så snabbt som möjligt och så långsamt som möjligt.” EU talar om turism redan i sommar. Risken finns att en del tolkar beskeden fel – som att faran är över – och beter sig därefter, när de lessnat på ensamhet och fyra väggar.

Men viruset har inte försvunnit. I väntan på vaccin är alternativen sträng isolering så att praktiskt taget ingen smitta sprids, som i Finland. Eller att försöka hålla smittspridningen på en nivå som vården klarar av, som i Sverige. När tillräckligt många har haft smittan förväntas en flockimmunitet, som ska skydda de svagaste. I Stockholm möjligen redan i slutet av maj.

Gör Finland rätt? Kanske. Sverige? Kanske, en del experter utomlands ser här en förebild och kallar linjen rationell och behärskad. Andra förfasas.

Vilken strategi som var bäst går inte att se förrän krisen är över. Under tiden vore det skönt att slippa landskampsanda och självutnämnda sakkunnigas tvärsäkerhet.

”Vilken strategi som var bäst går inte att se förrän krisen är över.”