Herr general, taakse poistu!

Det krävs tydliga regler, men även gott omdöme och hög moral då topptjänstemän, -militärer och -politiker går över till näringslivet.

Nu är vi där igen. Vad ska personer med ansvarsfulla uppgifter inom det offentliga få göra då de byter jobb. Och framför allt, hur snabbt kan de gå till ett nytt jobb?

Det nyaste exemplet på den här problematiken är Jarmo Lindberg, som ännu i somras var kommendör för Försvarsmakten. För hans del är saken i alla fall solklar, han har brutit mot villkoren i sitt karensavtal med Försvarsministeriet då han grundade och registrerade ett konsultbolag, Suomalainen kenraalikonsultointi, innan karenstiden på sex månader gick ut. Det framgick i den utredning som Försvarsministeriet presenterade på torsdagen.

Det mest anmärkningsvärda är ändå att han lät sig anlitas som konsult av en av de jaktplanstillverkare som deltar i offerttävlan om Finlands genom tiderna största upphandling.

Också alla andra aktuella jaktplanstillverkare har bland sina lobbare haft tidigare officerare eller tjänstemän från försvarsförvaltningen. Men Lindberg bytte sida i den här jätteaffären på bara några månader. Från att ha befunnit sig i en märkbar ställning hos köparsidan och haft tillgång till de första anbuden från alla hugade säljare, flyttade han över till en av dem, Lockheed Martin.

General Jarmo Lindberg har visat prov på så stora brister i sitt omdöme att vi ska vara glada över att han inte längre är Försvarsmaktens kommendör. Den person som ska leda landets försvar måste ha en bättre förmåga att bedöma vad som är rätt och fel, vad som är lämpligt och olämpligt och framför allt vad som är förenligt med landets bästa och Finlands intressen.

Möjligheten att förtjäna en vacker slant kan ha förblindat Lindberg, men det duger inte som ursäkt. Hans omdöme svek fatalt.

Försvarsministeriet har beslutat att härefter vara i kontakt direkt med jaktplansleverantörerna utan några lobbare eller konsulter närvarande vid mötena. Det innebär att Lockheed Martin bröt avtalet med Lindberg, Nu står han kvar med bara skammen.

Frågan om karenstider för personer som har haft ledande positioner inom politiken, den offentliga sektorn eller försvaret har diskuterats också tidigare. Den debatten är det skäl att fortsätta eftersom trafiken inte verkar avstanna från en offentlig post till näringslivet, tvärtom.

Reglerna måste vara klara och karenstiderna tillräckligt långa för speciellt dem som besitter kritisk kunskap ur finländsk synpunkt. Samtidigt får de inte bli ett hinder för duktiga personer att över huvud taget söka sig till offentliga tjänster eller höga förtroendeposter. Och även om regelverket förtydligas bör alltid varje person visa sunt förnuft och klarsinne.

Det är också intressant att till och med tidigare statsministrar låter sig avlönas av företag och projekt där främmande stat har en roll.

Paavo Lipponen har i över tio år fungerat som konsult för Nord Stream med ryska Gazprom som majoritetsägare. Nord Streams gasledning, inte minst det andra röret, är en politiskt kontroversiell fråga.

Politiskt har både Sverige och Danmark varit ytterst kritiska till Nord Stream 2, men har på grund av internationell lagstiftning inte lyckats bromsa projektet. Det förefaller helt otänkbart att till exempel Danmarks eller Sveriges tidigare statsministrar skulle ha blivit konsulter för Nord Stream.

En annan tidigare statsminister, Esko Aho, sitter i styrelsen för ryska Sberbank, som är med på EU:s sanktionslista.

Både Lipponen och Aho har fått sina positioner i statsnära ryska företag långt efter att de ledde regeringen i Finland, så där är det inte fråga om karensbrott.

Däremot kan man fråga sig om det är dylika uppdrag som Finlands tidigare statsministrar ska ha. De är lukrativa, men är det moraliskt rätt att ta emot dem?