Mänskligheten är första gången utsatt för ett kollektivt trauma

CORONAKRISEN I dessa coronatider används ordet ”trauma” ofta på ett löst sätt. Traumaterapeuten Renos Papadopoulos beskriver hur det brukas för ”ett vilt, okontrollerat spektrum från det mest oskyldiga till det värsta” (2002). Vi känner igen detta vaga bruk från politiken, konsten, filmen historien. Exempelvis inom psykologin används ordet trauma ibland för att beteckna allt från inre, omedvetna psykiska strukturer till mera vardagliga yttre dramatiska skeenden.

Under de senaste årtiondena har forskningen kring våra individuella psykiska reaktioner på yttre, dramatiska händelser ökat betydligt. Det har minsann funnits orsaker till forskningen: storolyckor, terrorism, folkmord och krig. Begreppet krisgrupp och posttraumatisk stress (PTSD) har blivit bekanta för oss. De berättar om hur de som drabbats lider av exempelvis mardrömmar, påträngande minnesbilder, minnes- och koncentrationsproblem.

Forskningen visar att händelserna i sig inte behöver utlösa dessa symtom. Resultaten visar att kanske bara en tredjedel tycks drabbas. Risken för att dö eller skadas är en faktor. Att själv känna sig hotad en annan, omgivningens och samhällets stöd en tredje. Forskningen på området berättar också om bland annat ökad depression, ångest och sömnproblem för dem som drabbats.

Begreppet trauma har med tiden breddats från ett individuellt synsätt till ett samhällsperspektiv. (Finns det över huvud taget något sådant som en individ, är inte våra relationer grund för all tillväxt?) Främst sociologer och antropologer har lärt oss betydelsen av övergripande mönster. Begreppet ”kulturellt” och ”historiskt

trauma” har kommit att beteckna flertalet historiska skeenden: det amerikanska slaveriet, Stalins utrensningar, Förintelsen, folkmordet i Rwanda och tsunamin, för att nämna ett fåtal.

De har använt sig av vissa kriterier för att definiera denna typ av trauma: det skall komma snabbt och oväntat samt beröra många människor och många aspekter av livet. Det skall också medföra en radikal och djup förändring av det samhälleliga livet av typ ”kan det vara möjligt”?

Dessutom skall kulturen påverkas. Hittills bejakade övertygelser överges, nya mönster och förväntningar skapas och nya roller formas. Hela samhällets identitet liksom synen på arv och tradition måste omformas. Det är allt skäl att i sammanhanget notera att begreppet trauma inte enbart betyder ”psykiskt sår”. Det grekiska ordet för trauma utgår etymologiskt sett från verbet ”teiro”, som betyder ”att gnugga”. Man kan ju både gnugga fram ett sår och gnugga bort en smutsfläck – alltså inte enbart skadas, utan också omvärdera sina åsikter, värden och sin känsla av mening.

Forskarna påpekar att kulturella trauman kan vara långvariga. De medför ofta en tid av förvirring och disorganisation. Samhällets resiliens prövas.

Begreppet resiliens användes ursprungligen då man testade hållbarheten av olika material. Om de motstod påverkan och anpassade sig till ökat tryck, var de resilienta. Begreppet används i dag inom många olika områden. Då man talade om samhällets resiliens betecknade man frågor som: Hur robust är vårt samhälle att motstå degradering? Hur kan vi effektivt svara an på ett hot? Hur kan vi reagera tillräckligt snabbt för att möta faran? Alla de här frågorna har varit centrala i samband med coronavirusets framfart. I förlängningen har de att göra med individernas känsla av ekonomisk kontroll, socialt kapital, självkänsla, sociala problem och känsla av mening. Samhälle och individ är alltid nära förenade.

Coronan ställer extrema krav på sjukvården och utgör en hård psykisk belastning. Undersökningar visar att även personalen främst på kort sikt drabbas av posttraumatiska och depressiva känslor. Olika sätt att i nuläget öka personalens resiliens kunde minska framtida problem.

Det är kanske första gången som vi kan säga att mänskligheten är utsatt för ett kollektivt trauma som sträcker sig över de vanliga kulturella gränserna. Inte ens andra världskriget nådde ut till världens alla hörn.

Trauma är sammanfattningsvis en tid av fysiskt och psykiskt lidande, men det gömmer alltid möjligheten till skapande och ny meningsfullhet. Förhoppningsvis kunde också en ny gemenskap födas ur detta gisslandrama som naturen skapat.