Att ackompanjera döden – några tankar om kritik
KULTURDEBATT Allt fler författare omges av personkulter och fans som ger sig på kritiker för att de inte förstår hur viktigt det är för självkänslan att få höra att man är jättebäst. Samtidigt kretsar allt fler scensamtal kring representation, medan frågor om estetik och berättarteknik lyser med sin frånvaro. Litteraturen lider av likstelhet, skriver författaren Adrian Perera.
”Syftet med en recension är att ackompanjera verket.” Så sa litteraturvetaren Roger Holmström på en av de få universitetskurserna som lever kvar i mitt minne. Visst är det en vacker bild? Recensenten som kompar författaren, båda slår ivrigt på sina tangenter. Båda övertygade om att de skapar Konst. I bästa fall blir det så, i värsta fall får alla huvudvärk.
Det blir ingen Litteratur utan recensioner. Inte för att förlagen klipper snaskiga puffar ur recensionen för att skapa kioskvältare, trots att så är fallet. Inte för att recensenter hjälper ”rätt läsare” hitta ”rätt bok”, trots att det också är en del av ekvationen. Recensionerna är inte ens viktiga för Litteraturen på grund av sin tillsynes bortglömda relation till litteraturforskningen, trots att de är ovärderliga för historieskrivningen.
Litteraturen förutsätter kritik (såväl akademisk som journalistisk) för att det är så konventionerna sett ut. I takt med att flera bildade läsare dyker upp på litteraturplattformen Goodreads.com och förlagen gärna lyfter upp virtuellt vurmande kan det förstås hända att saker ser annorlunda ut i framtiden.
Problemet med förändringen är att den saknar portvakter, det finns ingen ansvarig förläggare eller akademisk stringens som bedömer om kritikern kan sin sak. I och med den digitala demokratiseringen av det fria ordet samt ekonomiseringen av antalet följare på sociala medier kan uselt underbyggda ”recensioner” väga tyngre än välskriven, kunnig kritik. Tidigare krävdes det Finlandiaomständigheter för att ett lika godtyckligt omdöme skulle vara så avgörande för en bok.
Kanske är det denna utveckling som spökar för Michel Ekman (HBL 8.4) då han skriver ”Kritiken är också konst: Inte all kritik, förstås, men det gäller också romaner och musikstycken.” Det ironiska här är att Ekman, som svar på en essä av Bengt Ahlfors (5.4) påpekat att dagens kulturkritik lider av ett bristande självförtroende. Om inte Ekman aktar sig kunde nån (undertecknad) få för sig att detta mindervärdeskomplex föranleder att kritiken nu upphöjs till Konst från sin tidigare roll som komp. Trots allt: bara för att det är en konst i sig att skriva kritik innebär det inte att kritik är Konst.
Dåliga kritiker på Nilens rand
Nu låter det kanske som om jag ser ner på kritiken, så är inte fallet. Jag håller med både Ekman och Ahlfors: kritikens funktion bör diskuteras. I nuläget tycks denna diskussion, när den väl strandar på bokscener, gå under rubriken ”kris” och då med utgångspunkt i levnadsvillkor och samhällsfrågor. Det blir lätt läsarcentrerat eller ekonomiskt med fokus på försäljning och arvoden. Den som undrar ”Varför kritik, varför ens litteratur?” lär inte bli mättad med sånt foder. Det kan hända att svaret verkar självklart, men det är det självklara som riskerar att gå förlorat.
Så varför kan kritik inte vara Konst? Kort svar: i regel recenseras inte recensioner. Det finns undantag, ett av de mest kända torde vara Elmer Diktonius recension av Jarl Hemmers Väntan (1922) som driver med poesins och kritikens pompa och språk (se Kristina Malmios artikel, Tidskrift för Litteraturvetenskap 2007:4) Oftast är det ändå inte comme il faut att kommentera recensenternas omdömen. Men faktum att det görs är inget nytt. Ahlfors nämner Kjell Westös och Juha Itkonens brevbok 7+7 men redan Alexander Pope lyfter upp poetens sårbarhet i Essay on Criticism (1711).
Detta förminskar inte vikten av samtalet Ahlfors och Ekman vill få till stånd, snarare tvärtom. Till och med oron för dåliga kritiker har rötter i det förflutna. För att citera Pope: ”half-learn’d witlings, numerous on our isle,/ As half-formed insects on the banks of the Nile” (ungefär: ”det finns ett flertal halv-bildade fån på våran strand,/ Som halv-bildade insekter på Nilens rand”).
Pope menar att goda poeter och kritiker får tacka Gud för sina visioner. Numera talar vi hellre om kunskap och hantverk. Såväl Ahlfors som Ekman (och mitt minne av Holmström) påpekar att man känner igen en recension på dess innehåll och framställning. Det finns regler för hur man skriver. Vad ansvaret beträffar blir det svårare – vem straffar kritikern då hen bryter mot dessa regler? Då hen ger utlopp för småaktighet eller okunskap? Vem ska bedöma dessa övertramp? Jag och Elmer Diktonius? Jag skojar. Diktonius är död.
Författaren är död … ish?
Jag läser ogärna mina recensioner. Det här har varit en svår sak för min omgivning att acceptera. Förlaget förmedlar dem, vänner frågar om dem, liksom intervjuare i allehanda situationer. Jag läste en del i samband med min debut 2017, sen dess går allt via min fru. Orsaken är ren och skär självbevarelsedrift. Jag resonerar som så: om nån berömmer mig blir jag hög i korken, om nån kritiserar mig fylls jag av förakt. Alltså är det bäst att låta bli. Jag slits mellan en önskan att bli erkänd och bävar inför att det skulle ske. Som alla vet blev Nobelpriset något av en dödsstöt för Doris Lessings kreativitet.
Med det sagt förstår jag inte varför recensionen blivit en återkommande fråga för författare. Jag kan enbart spekulera i att det är ett försök att göra författaren intressant för allmänheten. Varje intervju riskerar att bli ett utdraget hemma-hos-reportage med författarens hjärnkontor som skådeplats. I kombination med det eviga klingande ”Vad handlar din bok om?” befästs tanken att författaren också ackompanjerar verket.
Men, om jag minns Holmströms kurs rätt nämndes inte författaren, förutom som upphovsperson. Inom litteraturvetenskapen började man avliva författaren under början av 1900-talet med Roland Barthes som slutgiltig bödel år 1967. I stället för att förlita sig på författarens liv och avsikter fokuserade man på verket, på berättarstruktur, språklekar, psykologi och politik. Med åren har dessa teorier ironiskt nog tagit författarens plats som helig ko, men den ursprungliga tanken är god. Författaren måste dö för att verket ska få leva.
Det borde säga sig självt: om recensentens syfte var att avtäcka författarens briljans skulle boken framstå som kokett. Författaren skulle helt enkelt kunna skriva ut sina tankar i ett brev till kritikern. För tillfället ombeds författaren förklara syftet med boken i intervjusammanhang i stället. Eftersom vissa författare kan tjäna pengar på läget och folket vill
ha svar är författaren numera en levande död.
Likstelhet och Litteratur
Kombinationen av författarens överexponering och kritikerns ”dåliga självförtroende” tenderar generera rätt mediokra resultat, rent litterärt. Allt fler författare omges av personkulter, fans som ger sig på kritikern för att denne inte förstod hur viktigt det är för självkänslan och bankkontot att få höra att man är jättebäst. Allt fler scensamtal kretsar kring frågor om representation, ansvarstagande och yttrandefrihet, med betoning på läsarens och demokratins fortsatta utveckling och välmående. Estetik, berättarteknik och karaktärisering lyser med sin frånvaro. Med andra ord lider Litteraturen av likstelhet. Berättelser kan inte sträcka på benen och meningar är långt från mångtydiga.
Jag ska ge ett exempel ur min egna blygsamma författarkarriär. I White Monkey (2017) finns en dikt som redogör för ett inbördeskrig i Sri Lanka och en resa till Finland. Mostern i dikten beskriver berättarens mor som ”gjord av stål”, som överlevt massakrer och eld bara för att bli till ”rost” i Finland. Vid en av mina uppläsningar frågade en person, ett författarfrö, mig vad jag hade för ansvar för att ha målat upp kriget som jämställt. Hur skulle en tamil uppfatta dikten, undrade hen.
I stunden blev jag till mig, tanken att jag skulle berättiga förtryck och pogromer var obehaglig. Men detta är inte en litterär oro, det är inte ens en särskilt välunderbyggd kritik. Dikten om mostern utgår trots allt från en viss karaktärs (två om man beaktar poeten i ramberättelsen) uppfattning.
White Monkey är skönlitteratur, inte ett vittnesmål, trots att man kanske inte skulle tro det. Oftast implicerar mottagandet av sviten att dikterna är dokumentariska, som om de vore författarens, det vill säga mina erfarenheter. I vissa fall, som till exempel i tidskriften Tuli ja Savu (2018: 6) slår recensenten fast både att dikterna är mina riktiga erfarenheter och sörjer det faktum att författare som jag inte får skriva fiktion i dagens värld. Avslutningen klingar både vackert och falskt: ”Dessa teman bör poesin behandla. Med det banar vi väg till en framtid där bruna poeter …” Recensenten skriver som om han är tvingad att förhålla sig biografiskt till sviten. Som om det inte fanns andra läsningar som gav den relevans.
Detta innebär inte att det är synd om mig som författare, eller synd om recensenten. Det är synd om oss alla, för i och med detta slösas Litteraturen. Konsten får inte vara Konst och kritiken är inte ett ackompanjemang värt att ha.
Det finns regler för hur man skriver. Vad ansvaret beträffar blir det svårare – vem straffar kritikern då hen bryter mot dessa regler? Då hen ger utlopp för småaktighet eller okunskap? Vem ska bedöma dessa övertramp?