Gåvor kommer alltid med ett pris

Konstgåvor applåderas ofta i medier och av den allmänhet som intresserar sig för saken. Många museer är uppbyggda kring en kärna av donationer. Deras egna inköp kan vara marginella i förhållande till de verk som donerats.

Just nu baseras flera utställningar på våra stängda museer på konstgåvor – Kiasma, Amos Rex, Konsthallen och Åbo konstmuseum visar alla konstdonationer (inte alltid till de egna verksamheterna, och i Amos Rex fall handlar det om Sigurd Frosterus långtidsdeposition).

När jag under något år ansvarade för den offentliga konsten i Auckland, Nya Zeeland, hörde just gåvorna till mitt största huvudbry. Det kunde handla om miljonprojekt som var politiskt drivna, där jag med skräck insåg att givarna bortsåg från att de stora långsiktiga kostnaderna skulle hamna på vårt bord.

Det var också en stor och politiskt genomdriven konstgåva som avslutade min museikarriär i Norge, vilket har gjort mig smärtsamt medveten om att varje gåva har en baksida: ett bekymmerslöst ”ja” av din föregångare kan bli en brännhet potatis för dig.

Museet som jag chefade över hade magasinen fulla av gåvor. Där fanns någon Munch att glädjas över, ett par målningar av romantikern Peder Balke och en praktfull Harald Sohlberg som var nationella ikoner. Men där fanns också flera tusen grafiska blad – så många att personalresurserna inte räckte för att katalogisera dem. En annan gåva kom med villkoret att permanent visas i en för ändamålet donerad byggnad. Filialen kostade lika mycket att driva som museets huvudbyggnad, men med avtagande publikt intresse. Den ännu levande konstnären såg till att hålla debattlågan brinnande vid minsta antydan till ändring i driften.

Men jag lärde mig något om gåvor. Det är ingen vits att ta emot konst till ett museum om du inte är säker på att verken också kommer att visas och efterfrågas. De ska fylla ett behov, och de ska stå i relation till museets hela samling. Det ligger i museiverksamhetens natur att samlingarna växer, och med stora gåvor uppstår tidigt brist på magasinsutrymmen. Den dag samlingarna inte får plats i huset blir det en stor kostnad att förvara dem. Verken ska vårdas och förvaltas – ibland ska det till stora insatser i konservering för att hålla samlingen i skick.

När konstgåvorna kommer i lastbilslass finns det skäl för museiledningarna att ta sig i akt. En stor gåva kan bli ett både kvalitativt och kvantitativt problem. Om gåvokontrakten dessutom har förbehåll om hur och var verken ska visas, bör den röda varningslampan blinka.

Gåvan måste alltså ha långsiktig relevans i samlingen. Det ska helst vara lika intressant att visa verken om femtio eller hundra år. Detta är naturligtvis näst intill omöjligt att förutse, men det manar till en extrem omsorg om varje enskilt föremål som accepteras i samlingen.

Hur ser den ideala gåvan ut? Kiasma har ett bra exempel på sin stängda översta våning. Ed Atkins medieinstallation Safe Conduct (2016) – som jag personligen ogillar, men det är en annan sak – är ett stort verk som Kiasma önskat och fått i gåva genom en privatperson. Förmodligen skulle museet haft svårigheter att förvärva verket på egen hand, och samtidigt speglar verket den profil som Kiasma haft under Leevi Haapalas ledning. Som kritiker behöver jag inte dela hans vision, men det är viktigt att museet kan förverkliga den, bland annat genom generösa givares välvilja.

Det allra bästa är förstås att museet själv får förfoga över donationsmedel. I Sverige har Malmö konstmuseum stora inköpsresurser tack vare omfattande donationer av inköpsmedel. Med dessa har museet skapat en av Nordens viktigaste konstsamlingar. Av alla gåvor är för museernas del oftast pengar i handen den bästa.

”Det ligger i museiverksamhetens natur att samlingarna växer, och med stora gåvor uppstår tidigt brist på magasinsutrymmen. Den dag samlingarna inte får plats i huset blir det en stor kostnad att förvara dem.”

PONTUS KYANDER

Konstvetare