I varje rövarband finns också ...
Från tiden då impressionismen börjar sitt segertåg möter vi i dag tre av de mindre upphaussade artisterna.
1875 Gustave Caillebotte GOLVHYVLARNA
Musée d’Orsay, Paris
Gustave Caillebotte är ett fall för sig. Den unge juristen och gentlemannen blev bekant med Renoir, när de båda ägnade sig åt den ädla roddsporten. Gustave älskar Renoirs ivriga berättelser om konstrebellernas strävanden. I fjol hjälpte han Claude Monet att bygga om en båt till en flytande ateljé ...
Och när någon av de hungrande utemålarna är riktigt illa ute, räddar han honom genom att köpa en tavla.
Så förtjust är Caillebotte i den nya konsten, att han börjar måla själv. Han försöker föra sitt verk till Salongen, men redan i farstun blir han avvisad. Det är kalla handen för en så ”grov och vulgär målning.”
Så Gustave tar sina hyvlare, och ställer ut dem med impressionisterna.
Proletärer på landet har man sett förut, men inte stadens arbetarklass. Caillebotte visar dem, i idogt arbete. Och med en väntande vinflaska på bordet, som belöning när jobbet är gjort!
Den eviga rabulisten Emile Zola gillar tavlan, även om han syrligt påpekar:
– Den är så noggrant målad att det blir bourgeoisie!
1875 Berthe Morisot DAM VID SIN TOILETTE
Art Institute of Chicago
Berthe Morisot lämnade första gången in en målning till Salongen år 1864, och blev genast antagen. I sex år deltog hon, utan att bli refuserad en gång. Det är med andra ord ett medvetet konstnärligt självmord, när hon väljer att ställa ut med independenterna. I det som folk börjar kalla den första impressionistutställningen.
En av kritikerna skriver: ”Liksom det i alla rövarband också finns en kvinna, så återfinner vi även här bland dessa konstens avskum en dam.”
Berthe Morisot har fått god skolning, bland annat av sin svåger Edouard Manet. I sina tidiga verk ligger hon, liksom Manet, nära det traditionella målandet.
Men nu kastar Berthe all försiktighet överbord, och låter penseln dansa på duken. Det blir en menuett, i vitt!
Berthe Morisot visar i fortsättningen att hon är alla tiders virtuos på reflexer och skuggor i den vita färgen. Det är endast den amerikanska impressionisten Frank W Benson som kommer nära hennes mästerskap.
1875 Adolf von Menzel JÄRNVALSVERKET
Nationalgalerie, Berlin
Efter andra världskriget har mycket av den tyska konsten förtigits. Vi får uppfattningen att bara fransmän var i farten.
Annat är det på 1870-talet. Edgar Degas meddelar: ”Adolf Menzel är vår tids största konstnär. Han har en bredd i sin produktion som ingen annan.”
Efter Menzels (ja, han är ju ännu inte adlad) flödande ljus i Balkongrummet och den intima Salong med artistens syster går han nu över till heavy metal!
Han reser till Königshütte i Schlesien. Här tillverkas järnvägsräls, så det glöder om bessemerkonvertern. Luft pressas in i degeln, mangan och kisel flyter upp som slagg, och tackjärnet blir smidbart stål.
Tavlan hängs upp på Berlins nyöppnade Nationalgalleri, där den blir ett av de centrala verken. Så här presenterar det nya Tyskland sig självt. Kejsardömet behöver bygga upp en gemensam identitet. Bayrare och preussare är olika folk, med olika religion ... så man sätter arbetaren i centrum!
Inte dumt. Det gjorde Sovjetstaten också. Men de hade ingen konstnär som Menzel till sitt förfogande.