Fortsätt att beskära presidentens befogenheter
POLITIK Fredrik Sonck påminner i sin krönika (HBL 18.4) om att konstitutionen inte är någon självklarhet; att försvara och förstärka grundlagen är och bör vara en kontinuerlig process, som inte får tillåtas avstanna i tider av kris och undantagstillstånd. Exemplen på hur rättssamhällen och demokratiska ordningar ifrågasatts, rubbats och åsidosatts under 2010-talet är legio, långt innan världens autokrater välsignades med corona (latin för krona), ett magnifikt tillhygge för diktatoriska maktsträvanden.
Mauno Koivisto gick i början av 1980-talet så långt det då var politiskt möjligt med nedmonteringen av presidentbefogenheterna. Senare har dessa ytterligare beskurits, inte för att försvaga konstitutionen, vår parlamentariska demokrati, utan för att stärka den. Med facit på hand kan knappast någon ifrågasätta Koivistos klarsyn i initierandet av denna utveckling.
Bibehållande av den makt författningen dittills hade gett presidenten hade utan tvekan också upprätthållit de auktoritära mönster som under Kekkonens egid hade cementerats som ”landets sed”. Krafter som längtar tillbaka till finlandiseringens dagar får därför en drömpassning av Rabbe Sandelin och Jan C. Westerlund (HBL Debatt 23.4) då dessa kallar Soncks resonemang självgott, opportunt, näsvist och improduktivt (alla dessa epitet för övrigt utmärkta benämningar på finlandiseringens tendenser).
Än märkligare är Peter Elgs beskrivning (HBL Debatt 23.4) av Sauli Niinistös motiv att blanda sig i regeringens och riksdagens arbete. Ett opåkallat presidentingripande grundat på enbart presidentens egen bedömning att regeringen inte har landets situation under kontroll skulle innebära ett formidabelt åsidosättande av landets högsta beslutsorgan, riksdagen. Vore presidentens ingripande dessutom föranlett av åsikten att ”vår unga oerfarna ledningsgrupp” saknar behövlig kompetens, skulle presidenten hemfalla åt samma vedervärdiga chauvinism som president Kekkonen flitigt odlade, ofta med förödande konsekvenser.
De två tankar jag själv försöker hålla i huvudet (se Soncks genmäle, HBL 23.4) är för det första att vi, och kvalitetsmedia i synnerhet, har all orsak att ständigt nagelfara beslutsfattandet, inte minst i kristid och när undantagstillstånd har utlysts. En blind och kritiklös tro på överhetens allenarådande vishet är lika aningslös och samhälleligt oansvarig som ett kategoriskt avvisande av den kollektiva visdom man ändå bör kunna förvänta sig av myndigheter i ett demokratiskt rättssamhälle.
Om denna tvådelade sanning vittnar inte bara 1930-talets medlöperi, också i Finland, utan även otaliga övertramp och brott mot människovärdet i modern tid, med nationalistiska, vidskepliga och auktoritära förtecken, tyvärr också i vårt land.
Den andra tanken är att grundvalarna för det demokratiska rättssamhället aldrig är så starka som vi ännu för några år sedan hade invaggats att tro. Vaksamhet är helt nödvändigt och även till synes oskyldiga tecken på såväl auktoritära tendenser som nostalgisk auktoritetslängtan ska tas på största allvar. I de hårfinaste sprickorna i samhällets murbruk växer förödande folkopinioner till sig om de tillåts slå rot. Det är precis för att förebygga sådana scenarier som vi behöver grundlagen.
Med dagens politiska tendenser i synfältet är det en rent livsviktig konstitutionell utveckling att fullborda den process Koivisto inledde för snart 40 år sedan. Avlägsnandet av presidentens sista – helt obefogade – rester av formell makt innebär naturligtvis inte att en klok president förvägras inflytande i den samhälleliga diskussionen, bara att också konturerna av en plattform för konstitutionellt maktmissbruk försvinner. MARKUS MALMGREN Esbo