MMT-ekonomerna medvetna om att inflationen måste beaktas i den ekonomiska politiken
EKONOMI Torsten Fagerholm fortsätter (HBL 7.4) på inslagen linje: han upprepar sig i slängiga formuleringar och kommer med nya missvisande påståenden, men ger inga sakargument mot det vi sagt. Att stater med egen centralbank (penningpolitiskt suveräna stater) i princip kan skapa hur mycket pengar de vill, och alltså alltid kan betala alla lån de tagit i sin egen valuta, är ett simpelt faktum om hur penningsystemet fungerar, inte bara ett privilegium för ”starka världsvalutor”, som Fagerholm påstår.
Men att staten kan skapa gränslöst med pengar betyder naturligtvis inte att den bör göra det. Varken vi eller MMT-ekonomerna, som Fagerholm avfärdar, men uppenbarligen inte har läst, påstår något sådant. Det viktiga vore tvärtom att föra en saklig diskussion om ändamål och principer i penningpolitiken och den ekonomiska politiken överlag. Diskussionen är viktig: det handlar om fördelningen av resurser mellan olika grupper och verksamheter och om samhällsutvecklingens riktning på lång sikt. Problemet är att den berättelse som dominerar offentligheten, och som Fagerholm okritiskt upprepar, omöjliggör all diskussion. När fullt möjliga vägval framställs som omöjliga, eller påstås leda till katastrofala konsekvenser, skapas en illusion av ekonomisk alternativlöshet och politisk maktlöshet.
Inflationsfrågan är ett bra exempel. I motsats till vad Fagerholm påstår är MMTekonomerna väl medvetna om att inflationen måste beaktas i den ekonomiska politiken. Grundpoängen är att huruvida ökad penningmängd skapar inflation eller inte beror på vad de nya pengarna används till. Tas outnyttjade resurser i bruk och ökar den produktiva aktiviteten behöver inget inflationstryck uppstå; om inte, blåser pengarna bara upp priserna på det som redan finns att köpa i ekonomin. Att vara för eller emot att ”trycka pengar” i sig är lika absurt som att vara för eller emot pengar över huvud taget. Allt hänger på om pengarna används vettigt eller inte, och det här gäller oavsett om stat eller privata aktörer spenderar dem.
Det är ändå helt fel att påstå, som Fagerholm envist gör, att privat- och samhällsekonomin styrs av samma grundprinciper. Statens roll i det ekonomiska spelet är nämligen helt annorlunda än de privata aktörernas. Den är inte en spelare bland andra som försöker tjäna eller spara pengar, utan den ska trygga förutsättningarna för själva spelet. Både finanskrisen och coronakrisen borde ha gjort det här uppenbart. Staten stiftar lagarna som möjliggör ordnade ekonomiska transaktioner, ger ut valutan transaktionerna mäts i, ansvarar för infrastrukturen, utjämnar genom inkomstöverföringar obalanser mellan grupper och regioner, tryggar allas basutkomst, etcetera. Talet om marknadens övermakt över politiken är totalt förvirrat, för utan stater skulle det inte finnas några ordnade marknader alls.
Ett grundläggande problem med eurosystemet är att det i ett viktigt avseende lämnar de enskilda länderna på marknadens ”nåder”. I motsats till penningpolitiskt suveräna stater tvingas de nämligen låna på marknaden i en valuta som inte kontrolleras av dem själva, utan av Europeiska centralbanken, som inte får finansiera medlemsstaterna. För att undvika systemkollaps har ECB, i strid mot sina egna stadgar, i praktiken ändå gjort just detta sedan 2012, då större länder annars hade hamnat i Greklands ohållbara sits.
Så långe ECB fortsätter på den linjen finns, trots Fagerholms varningar, inget hot från finansmarknaderna. Däremot uppstår problemet att ett euroland kan åka snålskjuts på de övrigas bekostnad, i praktiken köpa det som andra producerar med pengar som ECB garanterar. Grundsvårigheten är att vi vill ha gemensam valuta, men inte en förbundsstat med gemensam ekonomisk politik.
Ingen har ännu kunnat förklara hur dessa två önskemål ska kunna uppfyllas på ett hållbart sätt. Dilemmat kan kanske lösas, men det kräver politiskt-ekonomiskt nytänkande, inte att vi stryper ekonomin och fantasin genom att på nytt dra åt den fagerholmska ”svångremmen”. Den sitter tyvärr runt vår egen hals. JOEL BACKSTRöM Helsingfors
NIKOLAI ENCKELL Geta
SVAR Tvärtemot vad Backström och Enckell framkastar ger stater inte ut valutor. Hörnpelaren för pengars värde är självständiga och oberoende centralbanker, som genom långsiktighet och trovärdighet skapar grunden för en sund och stabil ekonomi (se godtycklig lärobok i makroekonomi). Att avskaffa brandmuren mellan finansoch penningpolitik är populistens våta dröm. Då penningpolitiska policybeslut underkastas regeringen börjar hunden jaga sin egen svans med allt högre hastighet, vilket skapar pris-lönespiraler där inflationen permanentas.
Att försöka släta över eurons gjutfel via monetär finansiering eller annan centralplanering strider mot Maastrichtfördraget och den nationella suveräniteten, och utgör en expressbiljett till valutaunionens upplösning samt en katalysator för populism. Pengar är kontrakt, som bygger på tillit (lat. credo, roten till kredit). Den är binär – och darwinistisk – liksom kärlek.
Under Weimarrepublikens hyperinflation förlorade medelklassen förtroendet för demokratin. Den dominerande monetära ideologin bakom första – och därmed andra – världskriget var chartalism (föregångaren till MMT), som snappades upp av John Maynard Keynes. Nychartalism (MMT), dagdrömmen om gratis pengar och dito luncher, avfärdas av såväl nykeynesianisten Paul Krugman som postkeynesianisten Thomas Palley – i tillägg till samtliga 42 ledande ekonomer tillfrågade av University of Chicago (2019).
Gör som den gamle finansministern Gunnar Sträng (med världsrekordet 21 år vid posten): vidta dubbla försiktighetsmått med både hängslen och svångrem. TORSTEN FAGERHOLM ledarskribent, HBL