Krisen kan rädda Europeiska unionen

”Det finns ingen annan möjlighet för den europeiska samordningen än att göra tillräckligt verkningsfulla insatser för att bygga en bro över krisen.”

Om det går att se någonting positivt i coronakrisen är det att den ger tidernas tillfälle för Europeiska unionen och euroområdet att bevisa att de är kapabla till övergripande lösningar som nationalstaterna på egen hand inte skulle klara av. Förmågan att hantera kriser är en orsak till att dessa mellanstatliga arrangemang skapats och det gäller att leverera. Annars kan det vara slut med den europeiska gemenskapen i de former som den nu har. Den har tidigare satts på prov av bland annat flyktingkrisen.

Fördelen med att det finns en gemensam valuta har aldrig tidigare varit så klar som den är nu. Den backup som Europeiska centralbanken (ECB) kan ge är av helt annan kaliber än vad en nationell centralbank på egen hand förmår till. ECB:s omfattande stödköp av statsskuldebrev är i praktiken en direkt finansiering av de växande underskott som stödåtgärderna kommer att leda till, även om det strängt taget är förbjudet enligt reglerna. Även euroområdets krishanteringsmekanism ESM bidrar med nödlån.

När en centralbank i ett helt valutaområde tar hand om en del av statsskulderna finns en betydligt bättre chans att hålla räntorna låga under lång tid. Det kan rentav vara den viktigaste förutsättningen för att hantera de statsfinansiella konsekvenserna av krisen. Om räntorna på de tilltagande statsskulderna hoppar upp efter en tid finns risk för en omfattande statsskuldskris som i slutändan kan upplösa hela euroområdet. En måttlig inflation efter att ekonomin kommit i gång, i kombination med nollräntor, skulle vara optimalt för att göra skuldberget så lätt som möjligt att klättra över.

Vesa Vihriälä, ledare för regeringens ekonomiska krisgrupp, gick så långt som till att föreslå att ECB delar ut så kallade helikopterpengar. Det skulle innebära ett direkt finansiellt bidrag till statskassorna i euroområdet. I praktiken går det till på så vis att ECB låter en del statsobligationer ligga i sin balans för all evighet. Det är en avskrivning av statsskulder som för att vara moraliskt legitim och juridiskt försvarbar måste gälla alla euroländer.

egentligen säger Vihriälä bara högt det som alla på sätt och vis vetat redan när ECB gett sig in för stödköpen. Poängen med att knipa käft om det som alla vet är att det under inga omständigheter får räknas in i förhandskalkylerna att centralbanken kan avskriva skulder. Det kunde bli ett ödesdigert prejudikat, men coronakrisen kan vara ett sådant undantagstillstånd där det osägbara blir möjligt. Krisen handlar ju uteslutande om en extern chock som inte kommer från det ekonomiska systemet eller några länders misskötsel av sina finanser. Det statueras inget exempel för framtiden.

Problemen skulle vara enklare att tackla om flera av EU-länderna gått med i euron, så som tanken var från början. Men eurovalutan är inte ett oomstritt projekt och det är svårt att klandra de länder som inte gått med för att ha gjort ett galet val. Alldeles enkelt är det i varje fall inte att få 27 EU-länders och däribland 19 euroländers gemensamma stödordningar att gå ihop. det mest kontroversiella förslaget är att alla de 27 euroländerna upptar gemensam skuld. Det skulle ge de värst drabbade länderna såsom Italien och Spanien lån till låg ränta, vilket i sig skulle ligga i allas intresse. Men det är osannolikt att den stramare budgetdisciplinens länder såsom Tyskland, Nederländerna, Finland och Österrike går med på ett arrangemang där de blir tvungna att gå i borgen för andras skulder.

Ett försök att ompaketera de impopulära coronaobligationerna är att inrätta en återuppbyggnadsfond, vilket Frankrikes finansminister Bruno Le Maire talade för i en intervju bland annat i Helsingin Sanomat. Spanien lade för EU:s videotoppmöte i torsdags fram ett förslag om att inrätta en fond på hela 1 500 miljarder euro.

Frågan är varför det skulle behövas en separat återuppbyggnadsfond då Europeiska investeringsbanken (EIB) redan existerar som färdig struktur. Det är bara att utöka EIB:s finansiering och mandat, och den fungerar redan med ett gemensamt ansvar för lånegarantier.

efter videotoppmötet lutar det mot att EU:s flerårsbudget bildar ram för en stimulansfond på flera hundra miljarder euro. I budgetramen ingår också strukturfonderna som ska jämna ut skillnaderna mellan rikare och fattigare regioner. Hur en ökad flerårsbudget ska finansieras är en kinkig fråga. Knappast finns det någon annan möjlighet än att finna ett kreativt och för alla acceptabelt sätt att ta upp lån med delade garantier.

Förutsättningen för att de massiva stödpaketen och de finansiella konsekvenserna av dem ska vara möjliga att hantera är att de politiska besluten för att häva restriktionerna träffar rätt. Mardrömsscenariot är att viruset sprids massivt på nytt innan ett vaccin finns, så att en ny nedstängning blir nödvändig.

Internationella valutafonden beräknar att en pandemi på några månader minskar de utvecklade ländernas ekonomi med drygt 6 procent, medan förlängda restriktioner till slutet av året ger en ytterligare nedgång på 3 procent. Ifall krisen fortsätter ännu 2021 blir tappet 8 procent utöver de 6 procent som redan får tas för givna. I det skedet är skadorna på ekonomin och företagen så stora att ingen vill tänka vad det skulle innebära.

de massiva stödordningarna kan sättas in en gång, sedan är de förbrukade. I praktiken betyder det att en förlängd kris in på 2021 skulle förändra hela den globala ekonomin och leda till bestående sänkt levnadsstandard. Då måste det skapas en ny världsordning för resursfördelningen och kapitalflödena.

Det finns ingen annan möjlighet för den europeiska samordningen än att göra tillräckligt verkningsfulla insatser för att bygga en bro över krisen. Det kommer att ske bakom en slöja av okunskap om vilka alla konsekvenser åtgärderna har och hur viruset kommer att bete sig i framtiden. En krisplan som inte utfaller väl kommer att spela populismen och separatismen i händerna. Det finns ett tvång att lyckas även om de osäkra faktorerna är många. Viljan att lyckas kan i slutändan vara det viktigaste; finns inte viljan faller bottnen ur den europeiska unionen.