”Vi har vänt pandemierna ryggen och står dåligt rustade”
Världsomfattande influensaepidemier har förekommit åtminstone sedan 1700-talet med några decenniers mellanrum. Trots det står vi handfallna inför den coronapandemi som nu sprider sig som en löpeld i världen.
Historikern Heini Hakosalo har specialiserat sig på epidemiska sjukdomar i sin forskning. Hon borde på yrkets vägnar vara förberedd på pandemiernas förlopp, men medger att hon blev tagen på sängen när coronavirusets framfart lamslog viktiga samhällsfunktioner.
– Allting känns ganska overkligt. Det överraskade mig att hela världen praktiskt taget har stängt inom loppet av några veckor, säger Heini Hakosalo, filosofie doktor och docent vid Uleåborgs universitet.
Hakosalos eget specialområde är det finska samhällets kamp mot tuberkulosepidemin, men hon sitter inne med en gedigen kunskap också om andra epidemier. Det sägs att obearbetade krigstrauman kan föras vidare i flera generationer. När det gäller epidemier kan de falla i glömska redan efter en kort tid.
– Dödligheten i en pandemi är inte det avgörande kriteriet när vi granskar hur länge erfarenheterna dröjer sig kvar i det kollektiva minnet. De pandemier som folk minns bäst är när en epidemi slår sönder vedertagna värderingar och moraluppfattningar.
Svarta döden krossade värderingar
Till exempel digerdöden som härjade under medeltiden har etsat sig fast i vårt minne för att epidemin bidrog till att krossa centrala värderingar som betraktades som heliga, anser Hakosalo.
– Vuxna övergav sina barn för att inte bli smittade och de som dog av pesten blev ofta nekade den sista smörjelsen. En del av de döda förvägrades begravning i vigd jord. Det här var djupt traumatiskt för de anhöriga som överlevde den svarta döden, säger hon.
Att jämföra den medeltida pesten med dagens coronapandemi kan å andra sidan kännas som ett väldigt avlägset kliv till en annan tid och verklighet som inte längre är relevant i våra ombonade och medicinskt fullfjädrade välfärdssamhällen.
– Trygghetskänslan är illusorisk. Vår samtid har vänt pandemierna ryggen och många är i dag ganska dåligt rustade för att kunna hantera förödande epidemier på ett mentalt plan.
Enligt Hakosalo har varken aids, ebola eller sars ruckat på finländarnas inställning till pandemier, eftersom många betraktar dessa sjukdomar som isolerade företeelser som finns någon annanstans och som inte kommer att leda till restriktioner eller tuffa begränsningar.
Spanska sjukan förträngdes
Man behöver ändå inte blicka så långt bakåt på tidsaxeln för att upptäcka ytterst dödliga pandemier som har varit ödesdigra för mänskligheten. En influensa som gick under namnet spanska sjukan tog livet av cirka 30 till 50 miljoner männis
kor åren 1918–1920. Spanska sjukan spreds snabbt på grund av massiva förflyttningar av militära trupper i samband med första världskriget. Medan vanliga epidemier oftast drabbade barn och åldringar kom spanska sjukan att slå hårdast mot unga, friska människor som inte hade vare sig underliggande sjukdomar eller ett nedsatt immunförsvar.
I Finland kan upp till 30 000 personer ha dött i sjukdomen, uppger Finska läkaresällskapet. Trots att spanska sjukan skördade så många dödsoffer har pandemin redan fallit i glömska.
– Många epidemiologer och forskare kallar spanska sjukan för den bortglömda pandemin. När jag undervisar vid universitetet har jag upptäckt att det finns många studerande som aldrig har hört talas om spanska sjukan.
Enligt Hakosalo föll sjukdomen snabbt i glömska eftersom så många ville gå vidare efter ett förödande världskrig som hade pågått i fyra år. I Finland övergick världskriget i ett blodigt inbördeskrig och pandemin överskuggades snabbt av krigets fasor.
– Vanligt folk förhöll sig också ganska uppgivet till dödliga epidemier eftersom man var van vid att så många strök med i olika sjukdomar på den tiden. Man tog helt enkelt epidemier med jämnmod.
Vid tiden för spanska sjukan kände man inte till om det var en bakterie eller ett virus som orsakade sjukdomen. Till en början fanns det varken läkemedel, vaccin eller en beredskap att begränsa närkontakten mellan människor.
– Storbritannien lyckades lansera ett vaccinprogram i det brittiska samväldet, men då hade redan tiotals miljoner människor dött av sjukdomen.
Kampen mot tuberkulosen
Jämsides med spanska sjukan plågades det finska samhället också av en omfattande tuberkulosepidemi som skördade tusentals dödsoffer varje år från början av seklet till slutet av 1950-talet.
– Den finska staten genomdrev påkostade kampanjer mot tuberkulosen i flera decennier. Retoriken i den här folkupplysningen var ganska militant på 1920- och 1930-talen. Man talade om ett krig mot tuberkulos och använde sig av patriotiska slagord, trots att det var ett globalt problem.
Det var först på 1960-talet som man lyckades få bukt med tuberkulosens spridning i Finland. Enligt Hakosalo var det inte bara upplysningskampanjerna, vaccinationerna och de medicinska åtgärderna som bar frukt. I takt med att fattigdomen blev ovanligare och välfärdssamhället växte fram, fick också tuberkulosen ge vika.
– Tuberkulosen frodas i fattiga sociala miljöer där det är si och så med hygienen, där man bor trångt och där man äter en ensidig kost. Av samma anledning har tuberkulosen inte försvunnit någonstans i dag i en global kontext.
Cirka 200 till 300 fall av tuberkulos påträffas fortfarande i Finland varje år. I de baltiska länderna och Ryssland är sjukdomen ganska utbredd och i till exempel Estland upprätthålls sanatorier för lungsjuka patienter som har drabbats av tuberkulos.
– I vissa delar av världen, bland annat i Baltikum, finns det läkemedelsresistenta, muterade bakterier som orsakar tuberkulos. Det existerar en helt reell risk att de här bakterierna sprider sig också till Finland, säger Hakosalo.
Vad har överraskat dig mest under coronapandemin? – Kanske den utbredda ivern att hitta syndabockar och de uttalade kraven på att forskarna ska hitta snabba patentlösningar på problemet. Men också den genuina viljan att hjälpa sina medmänniskor som är isolerade i sina hem.
MIKAEL SJöVALL/SPT