Vemodigt om krigsbarnet som blev showman på Brightons pir
I sin nya roman tecknar Graham Swift en bild av strandlivet i femtiotalets engelska kuststäder, men också av krigsbarnets lott. Många författare har skrivit om evakueringen av barn under kriget, men Swifts bild avviker, skriver Kerstin Lindman-Strafford.
ROMAN Graham Swift
Here We Are Simon Schuster 2020 I svensk översättning av HansJacob Nilsson på Albert Bonniers förlag 2020 Bonniers förlag
Akrobater, jonglörer och buktalardockor som lät som Charles de Gaulle! Brighton bjöd på det ena spektaklet efter det andra och människorna flockades där på femtiotalet efter kriget. De tog tåget eftersom motorvägar saknades och det kunde ta timmar från London.
Men det var oftast en social underklass som ville njuta av strand och havsluft vid kusten. Och framför allt ville de tillbringa dagen på piren där det fanns en uppsjö av försäljare och underhållningsartister. Här fanns musslor och fish & chips i strutar, stickor av ”rock” som är godis av kokt socker med smak av pepparmint – faktiskt så populära att de kan köpas vid kusten ännu i dag.
Jag minns att jag för länge sedan, som mycket ung, under ett besök i England strövade med mina föräldrar på strandpromenaden i en engelsk kuststad som hade sandstrand och pir där märkvärdiga konstigheter såldes. Familjerna satt mer eller mindre på varandra i sanden. För oss som älskade den finländska skärgården var det hela, ärligt sagt, överväldigande och smått vulgärt. Men det var en upplevelse. Vi kan inte köpa det där krafset, tyckte min far, men det var ju just krafset hans dotter ville ha!
Mellan nuet och det förflutna
Graham Swift är en av Englands mest kända och lästa nutidsförfattare. Han fick Bookerpriset för Last Orders (Sista beställningen) 1996 och har ofta skrivit om vad man kunde kalla döende engelska världar. Han blev tidigt känd och uppskattad för boken Waterland (1983, i svensk översättning Våtmarker 1985) som på ett för honom typiskt sätt återgav både nuet och en gången tid. Hans senaste roman Here We Are (Här är vi) för oss till 1959 och tre individer som underhåller och roar publiken i en kuststad.
Liksom så ofta förr i Swifts böcker handlar det om en identitetskris på gränsen mellan nuet och det förflutna. Evie White är änka efter skådespelaren Jack Robbins som tillsammans med Evie själv och kollegan Ronnie Deane – kallad Great Pablo – var populära underhållare i många år.
Evie var en gång i tiden förlovad med Ronnie. Sommaren 1959 var deras bästa och Evie ser nostalgiskt tillbaka på den tiden. Swift skriver: ”Det var nu i början av augusti, semesterfirarna blev allt fler i Brighton och publiken till varietéföreställningen på träpiren växte (…) Och vid det laget var det alldeles uppenbart att ’Pablo och Eve’ hade blivit en av huvudattraktionerna”. Men deras tid är på upphällningen, strandlivets attraktioner börjar kännas föråldrade. Nu lockar Rolling Stones, Bob Dylan och färgtv.
Krigsbarnets upplevelser
Mycket i Swifts bok handlar om Ronnie-Pablo. Han är krigsbarn född i en fattig stadsdel i London. Fadern är sjöman i handelsflottan, mestadels borta och tidigt död. Modern Agnes är av spanskt ursprung och Ronnie det enda barnet. Han evakueras som åttaåring till Mr och Mrs Lawrence i Evergrene ute på landet. De saknar barn och Ronnie blir snart deras älskade son.
Och för Ronnie är det ett drömliv, speciellt med Mr Lawrence som surrogatpappa och vägvisare. Det är kanske inte så vanligt eftersom evakueringen för många krigsbarn var traumatisk. Den påverkade deras liv senare, inte minst då de återvände till sin ursprungliga hemmiljö.
Swift ger en djupt engagerad och stämningsfull skildring av Ronnies liv hemifrån som sedan återverkar på förhållandet till modern (som aldrig blir harmoniskt), hans relation till fästmön Evie och också jobbet som kändisen Pablo.
Det är här bokens styrka ligger. Många författare har skrivit om evakueringen av barn under kriget, men helhetsbilden här är ganska speciell med personer som ägnar sig åt att roa och underhålla andra trots att de själva kan ha genomgått svåra personliga upplevelser som barn. Det blir ofta att leva i en ständig identitetskris – också för Ronnie, hur lycklig han än känt sig med familjen Lawrence.
Den ironiska titeln Here We Are säger oss att det som varit aldrig
Den ironiska titeln Here We Are säger oss att det som varit aldrig lämnar oss.
lämnar oss. Vad stannar kvar i minnet? Hur påverkar det vårt sätt att se oss själva och andra? Det är ett för Swift typiskt elegiskt farväl till de människor som vet var de hör hemma och till dem som förblir rotlösa.