Mysteriet med Emily Dickinsons versaler
Vad står bakom Emily Dickinsons versaler? Frågan har diskuterats och forskats i sedan Dickinsons verk började publiceras på 1890-talet, men man har inte nått konsensus.
Nalle Valtiala recenserade och kommenterade i Hufvudstadsbladet (8.3.2020) Josefin Holmströms bok om den amerikanska poeten Emily Dickinson (1830–1886), en av de mest berömda och analyserade skalderna i USA. Inspirerad av Dickinson översatte Valtiala en av hennes dikter till svenska.
I mina lekmannaögon förefaller Valtialas prestation tillfredsställande, men då jag inte är någon litteraturvetare, avhåller jag mig från estetisk evaluering. Men Valtialas översättning innehåller en grammatikalisk detalj, som förtjänar att bli kommenterad. Det är bruket av versalerna.
I sin översättning skriver Valtiala alla substantiv med stora begynnelsebokstäver, på samma sätt som Dickinson i sitt originalpoem på engelska. För en svenskspråkig läsare ger detta förfarande ett ganska egendomligt intryck.
Emily Dickinson skrev artonhundra poem men bara ett tiotal blev publicerade under hennes livstid. Det var hennes eget val – hon ville inte bli publicerad. I sina poem skriver Dickinson substantiv med stora begynnelsebokstäver. Inte alla substantiv och inte alltid, och då och då kan hon utnyttja versaler i andra ordklasser också, men man kan säga att nittio procent av substantiven är skrivna med stora bokstäver.
Vad står bakom Emily Dickinsons versaler? Frågan har diskuterats och forskats i sedan Dickinsons verk började publiceras på 1890-talet, men man har inte nått konsensus. Några forskare menar att diktaren skriver de ord hon speciellt vill framhäva med stora begynnelsebokstäver. Kanske det, men vad händer med framhävningen när varje substantiv är accentuerat på detta sätt, som i dikten Valtiala översatt? Varje ord kommer att bli lika betonat.
Det kan också finnas vardagligare företeelser bakom Dickinsons versaler. I den nutida engelskan brukar man stora begynnelsebokstäver oftare än till exempel i svenskan. På 1800-talet förekom versalerna ännu tätare.
När Emily Dickinson fullbordade sin ”grundskola” (Amherst Academy) 1847 och förberedde sig för ”läroverket” (Mount Holyoke Female Seminary), studerade hon engelsk grammatik i William Harvey Wells Grammar of the English Language, som var en av kursböckerna i hennes blivande skola. Denna grammatikbok tillåter versaler i framhävande och personifierande ändamål. Man kan säga att
Dickinson följer grammatikaliska instruktioner i sin diktning, att versalerna är en konvention.
När Dickinson inte själv publicerade någonting, hade hon inte heller någon förlagsredaktör eller annan medhjälpare som skulle ha krävt disciplin gentemot ortografin.
Hur det än är med de dickinsonska versalerna i engelskan, så är svenskan mycket sparsam med dem. När man skriver vanliga svenska ord med stora begynnelsebokstäver, verkar det konstigt och främmande. Läsarens hela uppmärksamhet fångas av denna bisarra ortografi, innehållet får marginell karaktär.
I någon mån kan man jämföra situationen med den tyska ortografin (eller den danska ortografin före 1948). I bådadera skriver man substantiv med stora begynnelsebokstäver. Ingen översättare drömmer om att göra samma i sin svenska översättning av dessa språk.
Förutom Valtiala har också Ann Jäderlund utnyttjat versaler i sina Dickinsonöversättningar (2012), medan Ann-Marie Vinde (2010 och 2017) avstår från att bruka stora begynnelsebokstäver i sina översättningar. På samma sätt nöjer sig också Lennart Nyberg och Patrik Reuterswärd med att bruka små initiala bokstäver; båda männens översättningar publicerades 1993.
I den nutida engelskan brukar man stora begynnelsebokstäver oftare än till exempel i svenskan. På 1800-talet förekom versalerna ännu tätare.