Kommissarie Ringer är en syskonsjäl till Van Veeteren

Kommissarie Ringer är ingen optimal hjälte för den som föredrar tempo och dramatik. Men Henrik Jansson trivs för det mesta rätt bra i hans sällskap.

KRIMINALROMAN Lars Andersson

De Gaulles dotter och kommissarie Ringer Albert Bonniers förlag 2019

Lars Andersson hör till de svenska veteranförfattare som efter att ha gjort sig ett namn inom andra litterära områden bestämt sig för att också testa kriminalgenren. Men han gör det på sitt eget kontemplativa sätt, så att de existentiella tankespåren nästan helt ersätter våldet.

När vi först fick ta del av den melankoliska kommissarien Leonard Ringers vedermödor – i De våra (2015) – låg andra världskrigets skuggor ännu tunga över Europa och Sverige. Men i uppföljaren De Gaulles dotter och kommissarie Ringer har tjugo år av svensk folkhemshistoria rusat förbi, och det är sextiotal så det sjunger om det.

Av allt att döma har Andersson funnit en viss njutning i att mejsla ut tidsbilden, med mängder av både klassiska och mindre förväntade markörer.

Ringers syster har nyligen avlidit och efterlämnat ett hål i hans hjärta och en stor tystnad, och i det läget förväntas han dessutom börja rota i ett svårbegripligt dödsfall med tentakler till den på sextiotalet ännu blomstrande industristaden Karlskoga. Offret har hittats inom hans Uppsaladistrikt, men tillhör en till Karlskoga invandrad österrikisk familj. Och eftersom just Ringer tycks vara den enda inom Uppsalapolisen som behärskar tyska landar fallet småningom på hans bord.

Gillar att filosofera

I ännu högre grad än förut blir han i den här berättelsen en stillsamt reflekterande person, som under de lugna stunder han rätt ofta tycks hitta ägnar sig åt att filosofera kring livets mysterier – gärna utifrån oväntade och lite udda infallsvinklar. Det ligger nära till hands att se honom som en syskonsjäl till Håkan Nessers djupsinniga kommissarie Van Veeteren.

Och hans personlighet präglar själva texten, som nu tar avstamp i ett slags långsamhetens estetik. Det här innebär också att Andersson tilllåter sig en hel del utvikningar, vilka inte nödvändigtvis alltid tillför så mycket till den egentliga handlingen.

Det finns säkert ett visst utrymme för sådana piruetter, men det oaktat blir de många sidospåren – och inte minst den lite påklistrade utfärden till apartheidkonflikternas Sydafrika – ibland en prövning för läsarens tålamod.

Ringer är således inte någon optimal hjälte för den som föredrar tempo och dramatik. Själv trivs jag ändå för det mesta rätt bra i hans sällskap, må vara att det kräver ett mått av välvillig anpassning.

Brandvägg mot stress

Någon spänning att tala om har Andersson kriminalkonceptet till trots visserligen inte ens försökt erbjuda, och inte har han heller velat väcka några större känslostormar hos sin läsare. Men umgänget med den okonventionella och i sitt naturliga vemod avslappnade Ringer ger i stället ett stillsamt lugn, nästan som om det för ett tag kunnat resa en brandvägg mot stress och onda tankar. Och sådana litterära kriminalare applåderar jag gärna.