Argh! Om vreden inte är blind så är den tunnelseende
Donald Trumps brinnande vrede verkar fylla en dubbel funktion: hans uppblåsta orerande bekräftar inte bara hans ”expertis”, utan också hans ”uppriktighet”.
Den senaste tiden har jag tänkt en del på vreden. Inte bara på näthat och Donald Trump, utan i största allmänhet: hur vrede ofta är en affekt som många andra känslor kanaliseras till. Den som sörjer kan ibland uttrycka sin sorg som ilska, liksom den som är förtvivlad, stressad, ledsen eller olycklig. Under coronakrisen kan argsinta reaktioner iakttas både på sociala medier och ute på gator och promenadstråk om någon är lite glömsk med den fysiska distanseringen. Till och med små barn kan bli åthutade. Ofta är det säkert oro och rädsla som ligger bakom vreden i det fallet.
Katolicismen klassade i något skede vreden som en dödssynd, men vår samtid verkar snarare ha samma ambivalenta förhållande till den som de gamla grekerna. Homeros ville besjunga Akilles vrede i Iliaden och 2 700 år senare besjungs vreden i många filmer och tv-serier, och odlas som en stapelvara i vårt politiska och offentliga liv. Facebook har till och med försett oss med en ilsken smiley, som vi kan ta till då tummar och hjärtan inte räcker.
Att vreden ofta är problematisk – förblindande, förtryckande, förtärande – vet vi. Facebook lär på sistone ha justerat sina algoritmer så att användarna i lägre grad exponeras för innehåll som gör dem arga. Till exempel upprörande nyheter eller debatter.
Som journalist är jag ambivalent till detta. För även om jag unnar alla en viss sinnesro, så finns det mycket lidande i världen som borde göra oss arga, som vi inte borde ställa oss likgiltiga inför. Journalistiken kan knappast förtiga de upprörande aspekterna av verkligheten, lika lite som den offentliga debatten kan göra avkall på att ibland provocera, vara obekväm eller söka konflikt.
Och även om, exempelvis, vreden under metoohösten 2017 kan problematiseras, måste man också se hur den verkade konstruktivt, hur den mobiliserade en rörelse, hur den var en affekt som i någon mån kunde tränga undan skam och självförakt.
Men förstås skulle det gälla att vårda sin vrede. Hur är man arg på ett ansvarsfullt sätt?
Ungefär så här långt hade jag tänkt då jag en solig vårdag cyklade till den ödsliga redaktionen på Mannerheimvägen 18 för att vattna krukväxter och gå igenom högarna av post. Och vad hittade jag där om inte det senaste numret av den Åbobaserade tidskriften Ikaros – som fokuserar på raseri!
Det är ett utmärkt nummer med texter av forskare inom olika discipliner som vrider och vänder på temat
ur olika perspektiv, från barnets vrede till terroristens. Historikern Kasper Braskén visar hur raseriet varit en viktig drivkraft för antifascistiska rörelser, medan Matias Kaihovirta reflekterar över vredens betydelse för arbetarrörelsen.
Särskilt fastnar jag för filosofen Ylva Gustafssons koncisa och intelligenta essä om vredens idéhistoria – en text som börjar vid vreden på Iliadens första rad och slutar vid dagens kommersialiserade vrede i reality-tv:n där ”argsinta kockar skriker åt hunsade kockaspiranter, förbannade snickare vrålar åt husägare som inte vet hur man renoverar, ilskna barntanter som läxar upp föräldrar ... det har blivit ett vardagligt tidsfördriv att se andra människor bli åthutade.”
Det är god observation. För även om det finska management-by-perkele i hög grad fallit ur mode på ledarskapskurser (lyckligtvis), så verkar idén om den hetlevrade men effektiva ledaren leva vidare i föreställningsvärlden. Gustafsson påpekar att vreden på tv ofta också framställs som ett bevis på expertis – den som är ilsken är det för att hen är så mycket bättre och kunnigare.
Det är inte utan att tankarna går till Donald Trump, som hade en framgångsrik karriär som omutlig businessexpert i en dokusåpa innan han blev demokratins dödgrävare nummer ett och gjorde sin vrede till en angelägenhet för hela världen.
Egentligen är det märkligt att Trump lyckats exploatera vredens destruktiva krafter så till den grad som han gjort. Under många decennier sågs det som riskabelt för politiska ledare att visa ilska, och också andra högerchauvinister – som Jimmie Åkesson och Jussi Halla-aho – har snarast en introvert och kylig framtoning. Det kan ha att göra med att vrede, trots allt, också kan väcka löje: i populärkulturen är raseriutbrott ofta något vi förväntas skratta åt. Att visa ilska är i många sammanhang att tappa ansiktet.
Föga överraskande flödar internet också av mem som tar fasta på Donald Trumps raseri. Någon avgörande effekt på hans väljarstöd verkar dessa ändå inte ha haft – kanske för att vrede som befruktats av stor makt är farlig, och svår att skratta bort annat än tillfälligt. Dessutom verkar vreden hos Trump fylla en dubbel funktion: hans uppblåsta orerande bekräftar inte bara hans ”expertis”, utan också hans ”uppriktighet”. Det är förstås ett bedrägeri det med, men vi tenderar ofta att tro att den som är arg säger vad hen egentligen tycker, medan vi (ibland) misstänker att den som uttrycker sig diplomatiskt inte är helt ärlig. Det är en uppfattning som harmonierar med något i populismens grundackord.
Många analytiker har kämpat med att förklara hur Donald Trump lyckats mobilisera så disparata väljargrupper: klassiskt ärkekonservativa republikaner, besvikna arbetarväljare, välbärgade företagare och delar av medel- och överklassen.
Kanske är det så att vreden, liksom kärleken, är blind. Trumps inkonsekvens är ur ett visst perspektiv ingen black om foten, utan själva nyckeln till hans framgångar. Mediet är budskapet som Marshall McLuhan sade för många år sedan, och i Trumps fall är vreden båda två.
I sitt historiska panorama över vreden uppehåller sig Ylva Gustafsson en stund vid Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet och den bittra, självföraktande och förlamande vrede som berättelsens tjänsteman ger uttryck för; den som möts av ointresse och förakt då han försöker uttrycka den.
Man kan tänka att Trumps ilska erbjuder ett slags ställföreträdande raseri åt grupper som anser sig ha anledning att vara förbannade, men vars ilska inte tas på allvar och vars ilska kan avse helt olika saker: hoten mot en konservativ livsstil, förlorade vita privilegier, vedermödor för företagare eller jobb som försvinner utomlands; mer berättigade ilskor lika väl som mindre.
Om vreden inte är blind så är den i alla fall tunnelseende. Man kan tänka sig att många människor som tittar ut genom gluggarna i sina olikartade individuella källarhål ser Trumps mäktiga raseri i andra ändan av tunneln, och att de finner tröst i detta.
Man kan tänka att Trumps ilska erbjuder ett slags ställföreträdande raseri åt grupper som anser sig ha anledning att vara förbannade.