Det finns sorgligt många exempel på nyligen utdöda ryggradsdjur
I stället för att försöka köpa Grönland ändrar USA taktik och frestar grönlänningarna med sedelbuntar.
FAUNA Vem skulle väl vilja kritisera emeritus tjänsteman Eirik Granqvists upprop (HBL Debatt 19.4): ”Vi skall hålla naturen ren som ett gott arv till våra efterkommande, men vi skall inte sprida falsk information och förljugenheter om den.”
Olyckligtvis verkar Granqvist ha fallit offer för önsketänkande och därav följande missförstånd som gör hans egen text till ett beklagligt exempel på just det som vi alla till varje pris vill undvika: vilseledande desinformation. Vi vill här försöka rädda Granqvists hedervärda syfte genom några enkla tillrättalägganden.
Missförstånd 1: man kan inte tala om ett massutdöende så länge det inte med säkerhet kan bevisas att de sista individerna av en massa arter är döda. I paleontologin definieras massutdöenden visserligen formellt just så, men den definitionen fungerar bara i efterskott, i ett miljonårsperspektiv.
Det väsentliga i det nu pågående utarmandet av naturens mångfald, den så kallade biodiversitetskrisen, är inte det dokumenterade antalet globalt utdöda arter. Det kritiska är nedgången i populationers storlek, utbredning och genetiska variation, inte de sista individernas sorgliga, men ekologiskt betydelselösa ändalykt. Missförståndet gäller framför allt processens tempo. Ett av de största problemen med hela den av människan förorsakade (antropogena) globalkrisen är just dess snabbhet. På endast femtio år har människopopulationen mer än fördubblats, medan dess per capita-konsumtion och därmed inverkan på naturen har ökat ännu mera.
Arters utdöende är emellertid inget omedelbart dagen efter-resultat av att deras existensbetingelser har ödelagts, utan processen tar tid. I ekologin talar man om utdöendeskuld (extinction debt), ett begrepp som syftar på förekomsten av arter som har förlorat basen för sin existens men där enskilda individer fortfarande lever kvar. Dylika arter är dömda till utrotning om inte deras livsmiljö och hållbara populationsstorlek återställs, men när det gäller arter vilkas individer är mycket långlivade (såsom vissa barrträd) kan denna Via Dolorosa vara i sekel.
Missförstånd 2: under de senaste femtio åren har ingen art av ryggradsdjur dött ut med säkerhet. Det finns i själva verket sorgligt många exempel på nyligen utdöda ryggradsdjur, vilket man lätt kan kontrollera på Internationella naturvårdsunionens databas (IUCN Red List, https:// www.iucnredlist.org/). Exemplen inkluderar såväl fiskar, amfibier, kräldjur, fåglar som däggdjur. Tillägget ”med säkerhet” är småaktigt: det går alltid att bevisa att någonting finns, men det är filosofiskt sett närmast omöjligt att bevisa det motsatta (”kanske lever dinosaurier kvar på en isolerad, tropisk ö”). IUCN tillämpar dock rigorösa kriterier. Om en art inte har påträffats på decennier trots omfattande studier kan den klassificeras som utdöd. Ibland händer det att en sådan art återfinns, men tyvärr är dessa lyckliga fall undantag.
Missförstånd 3: de flesta arter av ryggradsdjur har till individantalet ökat under det senaste seklet och färre har mins
Om en art inte har påträffats på decennier trots omfattande studier kan den klassificeras som utdöd.
kat. Detta påstående strider mot alla relevanta forskningsrön. Rapporten Living Planet (WWF 2018) sammanfattar den krassa verkligheten: 16 700 uppföljda populationer av över 4 000 arter har i medeltal minskat med 60 procent sedan 1970. Det råder heller ingen oklarhet om vad som driver denna dystra utveckling. Det är summan av många olika sidor av antropogen stress, bland vilka förstörelse av habitat, ohållbar exploatering, förorening, spridning av främmande arter samt allt tydligare även klimatförändringen är de främsta.
Vi lämnar därhän Granqvists osäkra spekulationer om storviltjaktens välsignelser och enskilda väderobservationers betydelse för förståendet av klimatförändring med mera, de kan nog också redas ut vid behov, men detta må räcka här. Naturvetenskapen kollektivt vet i dag väldigt mycket både om vad som pågår i världen och om förändringens orsaker.
Tack vare informationens tillgänglighet är även barn ofta smärtsamt medvetna om utmaningarna och vi håller med Granqvist att vi inte ska ta bort barnens livsglädje. Men att förgäves försöka dölja sanningen är fel väg, barnen är alltför smarta och alltför väl underrättade för sådant och oärlighet gör bara saken värre.
I stället bör vi väcka barnens intresse för naturen och därmed viljan att bevara den, till exempel genom upplevelserika utställningar i naturhistoriska museer. Till sådana har ju Granqvist själv bidragit mer än de flesta under sin makalösa karriär som konservator och det bör han äras för. Men framför allt måste vi vuxna ändra på vårt leverne, sluta utarma naturen genom ohållbar exploatering och därmed väcka barnens hopp om en bättre framtid.
professor, evolutionär paleontologi, Helsingfors universitet
professor, direktör, Naturhistoriska centralmuseet vid Helsingfors universitet
Lena Endre har huvudrollen som Sveriges utrikesminister i den samnordiska krimserien Tunn is som visas fram till den 28 april på Arenan. Handlingen utspelar sig på Grönland under ett möte i Arktiska rådet. Stormaktspolitiken har gått in i ett nytt skede som en följd av smältande isar, och det är bäddat för exploatering med militärstrategiska och ekonomiska förtecken.
Serien visas även på dansk teve och i vår coronaisolering i Köpenhamn har vi följt de påhittade karaktärernas öden. Min man konstaterade i ett skede aningen syrligt att ”sällan har ett möte i Arktiska rådet varit så dramatiskt”.
Men verkligheten är inte odramatisk den heller. Parallellt med att vi tittat på serien har en debatt blossat upp i dansk politik som kan sammanfattas med frågan: “Vad håller amerikanerna på med på Grönland?”
Detta sedan USA:s ambassadör i Danmark, Carla Sands, meddelat att amerikanerna erbjuder Grönland ett ekonomiskt stöd på drygt 11 miljoner euro i syfte att ge det grönländska samhället en injektionsspruta.
”USA kan hjälpa Grönland att nå sin fulla potential genom att öppna nya marknader, utveckla en hållbar turism och sätta nya standarder för utvecklingen i regionen.”
Ambassadören varnar för att de andra stormakterna med anspråk på Arktis – Ryssland och Kina – enbart agerar utifrån girighet och egna intressen. Kina samlar data på ett lömskt sätt och för oklara syften, menar Sands, medan Ryssland inte skyr några medel för att stärka sina militärstrategiska positioner.
”Helt olikt Ryssland och Folkrepubliken är Amerikas vision för det arktiska området baserat på genomskinlighet, samarbete och demokratiska värderingar”, fortsätter Sands oblygt och går i godo för att USA vill uppnå ett partnerskap som vilar på ett fundament av mänskliga rättigheter.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Den tidigare utrikesministern Martin Lindegaard (Radikale Venstre) säger i en kommentar till Danmarks Radio att grönlänningarna inte ska vara naiva och tro att amerikanska pengar inte kostar någonting.
”Om amerikanerna beslutar sig för att ge ekonomiskt stöd är det för att de förväntar sig något tillbaka.”
Vem minns inte president Trumps försök att köpa Grönland i fjol?
”Vi är vittne till en explosion av intressen för Grönland och Arktis och det är viktigt att hålla i hatten nu så vi varken mister oss själva eller riksgemenskapen”, fortsätter Lindegaard.
Riksgemenskapen, ja. Vissa scener i Tunn is dyker upp för min inre blick och det känns som om verklighet och fiktion flyter ihop. Förhållandet mellan den tidigare kolonialherren Danmark
och världens största ö är ingen solskenshistoria utan präglas av dansk arrogans och hårdhänt assimilering av ursprungsbefolkningen.
Följden har varit en misstro som varken år eller handlingar av gottgörelse lyckats radera ut. Och fortfarande, även efter förnyelsen av självstyrelselagstiftningen 2009, är det Köpenhamn som styr över den grönländska utrikesoch försvarspolitiken samt utnyttjandet av naturresurserna, låt vara i samråd med grönlänningarna.
Problematiken går igen i teveserien, och man märker också av spänningarna i den verkliga debatten. Medan flera folktingspolitiker är öppet misstänksamma mot amerikanerna säger de två politiker som representerar Grönland i Folketinget att det inte finns något vettigt skäl till att avvisa USA:s erbjudande i det här skedet.
”Vi vet för lite om vad USA vill för att bara säga nej tack. Så låt oss klappa hästen och se vad som händer”, säger Aki-Matilda Høegh-Dam från det dominerande partiet Siumut, som driver på Grönlands självständighet.
Också nuvarande utrikesministern Jeppe Kofod (Socialdemokratiet) säger att det är ”ett första steg” i ett välkommet amerikanskt engagemang på Grönland.
”Det är något vi länge samarbetat med grönlänningarna om att säkra.”
Allt medan oppositionspolitikerna ser på med förskräckelse. Eller som Karsten Hønge från Socialistisk folkeparti uttrycker det till Danmarks Radio:
”De kan inte hota sig till Grönland. De kan inte köpa Grönland. Så nu försöker de massera den grönländska offentligheten så att det vid någon tidpunkt ska falla sig naturligt att välja USA som samarbetspartner. Det är oerhört.”
Tunn is slutar med att Grönland blir självständigt med hjälp av USA – men det är en bedräglig självständighet där en herre byts ut mot en annan.
”Vissa scener i Tunn is dyker upp för min inre blick och det känns som om verklighet och fiktion flyter ihop.”