Ång­est, oro och vre­de.

I USA har co­ro­na­vi­ru­set skör­dat över 50 000 döds­of­fer och an­ta­let fort­sät­ter att sti­ga. HBL gjor­de tre ned­slag i den ame­ri­kans­ka hu­vud­sta­den med om­nejd och fann att ång­es­ten, oron och till och med vre­den är starkt när­va­ran­de.

Hufvudstadsbladet - - News - ny­he­ter@ksf­me­dia.fi JURI VON BONSDORFF

Det är de käns­lor som kry­per upp till ytan när HBL mö­ter män­ni­skor i den ame­ri­kans­ka hu­vud­sta­den, Washing­ton DC. Fa­mil­jen Van Mou­rik med Da­ve, Ja­mie och Abi hål­ler än­då or­ken up­pe och för­sö­ker hit­ta det lil­la po­si­ti­va i si­tu­a­tio­nen – som att de nu har chan­sen att åka ut och cyk­la el­ler ord­na pick­nick till­sam­mans.

LESLIE BAKEER

– Jag är ex­tremt ång­est­fylld. Jag kän­ner av ång­es­ten he­la da­gen. Jag ha­de en pe­ri­od då jag grät var­je dag. Det var ingen­ting spe­ci­fikt, ba­ra en över­väl­di­gan­de käns­la som kom från al­la håll.

Det går in­te att ta mis­te på Leslie Ba­keers ång­est, till och med i en vir­tu­ell in­ter­vju är oron på­tag­lig. Det är in­te så kons­tigt ef­tersom döds­siff­ran i USA har gått från 500 till 50 000 på en dryg må­nad.

– Jag följ­de sta­tisti­ken nog­grant i bör­jan, men så små­ning­om blev det för myc­ket för mig. Min ång­est är de­fi­ni­tivt re­la­te­rad till döds­siff­ran, sä­ger Ba­keers som bor i Sil­ver Spring, Ma­ry­land.

Bakeer är fy­si­o­te­ra­peut till sitt yr­ke och hon gör hem­be­sök hos pa­ti­en­ter som be­hö­ver re­ha­bi­li­te­ring. Hon har med and­ra ord in­te sam­ma möj­lig­het att vär­ja sig för vi­ru­set.

– Min förs­ta re­ak­tion var att jag vill stan­na hem­ma pre­cis som al­la and­ra. Det kän­des jät­te­kons­tigt att se på Fa­ce­book hur al­la syss­lar med hant­verk el­ler hål­ler vir­tu­el­la träf­far med vän­ner och själv va­ra tvung­en att var­je dag gå hem till pa­ti­en­ter.

– Min in­stinkt sa att jag bor­de dra mig ur. Jag vill in­te ut­sät­ta mig för fa­ran. Jag är rädd och dess­utom har jag in­te ens sjuk­för­säk­ring. Men vad ska gö­ra? Jag mås­te ju job­ba.

I takt med till­ta­gan­de pa­ti­ent­mäng­der och sti­gan­de döds­siff­ror har det rap­por­te­rats om brist på me­di­cinsk skydds­ut­rust­ning runt om i lan­det. Vi­ta hu­set har för­säk­rat att det finns till­räck­ligt, men Leslie Bakeer är av an­nan åsikt.

– Det rå­der brist på all­ting. Mun­skydd, N95-and­nings­skydd och hand­sprit.

– Som an­ställd in­om häl­so­vår­den kän­ner jag ett stort an­svar att hjäl­pa, till och med när det är far­ligt. Men jag har ald­rig bli­vit om­bedd att gö­ra det ut­an rätt skydds­ut­rust­ning. Det känns som om vi blir off­ra­de.

En­ligt en opi­ni­ons­mät­ning som ge­nom­förts av NBC och Wall Stre­et Jour­nal li­tar en­dast en tred­je­del av ame­ri­ka­ner­na på att pre­si­dent Do­nald Trump kan han­te­ra co­ro­nakri­sen på rätt sätt. Leslie Bakeer är själv re­pu­bli­kan men rös­ta­de in­te på Trump.

– Jag tror det är förs­ta gång­en i mitt liv jag som ame­ri­kan är rädd att vår re­ge­ring in­te vet vad den gör och att den in­te ens har för av­sikt att be­skyd­da oss. Den har vil­se­lett och kon­stant änd­rat på in­for­ma­tio­nen och re­kom­men­da­tio­ner­na. Det rå­der en kon­flikt mel­lan ex­per­ter­na och pre­si­den­ten, som ver­kar ha en agen­da som in­te ut­går från med­bor­gar­nas bäs­ta.

– Kom­mer mänsk­lig­he­ten att över­le­va vi­ru­set? Jo ab­so­lut, men hur vi gör det är vik­tigt för mig. Det är vik­tigt för mig att vi är ett land med he­der och att vi be­hand­lar vå­ra med­bor­ga­re vär­digt. Just nu pri­o­ri­te­rar vi peng­ar i stäl­let för liv. Vi ra­tio­na­li­se­rar om hur många dol­lar ett liv är värt. Vi mås­te gi­vet­vis be­ak­ta eko­no­min, men sät­tet på vil­ket den­na pre­si­dent har gjort det tror jag in­te att nå­gon an­nan ad­mi­nist­ra­tion skul­le ha gjort.

DA­VE, JAI­ME OCH ABI VAN MOU­RIK

Fa­mil­jen Van Mou­rik bor i Bet­hes­da, en väl­bär­gad för­ort till Washing­ton DC. Da­ve Van Mou­rik job­bar som kon­sult med upp­drag att hjäl­pa vis­sa de­lar av stats­för­valt­ning­en att han­te­ra co­ro­nakri­sen. Hust­run Jai­me job­bar för en or­ga­ni­sa­tion som främ­jar håll­bart och mil­jö­med­ve­tet byg­gan­de. Bäg­ge har si­na jobb kvar och har in­te drab­bats eko­no­miskt av kri­sen.

– Jag oro­ar mig över vil­ken ef­fekt det här har på bar­nen. Vårt barn är gans­ka sta­bilt emo­tio­nellt, men vi kän­ner fle­ra barn som har det job­bigt och som är verk­ligt räd­da, sä­ger Jai­me.

– När de mö­ter nå­gon ute spring­er de bok­stav­li­gen åt and­ra hål­let ef­tersom de är räd­da att få vi­ru­set, fyl­ler Da­ve i.

– Abi har in­te re­a­ge­rat så men visst på­ver­kar si­tu­a­tio­nen hen­ne ock­så och hon har mar­dröm­mar.

Men sam­va­ron un­der co­rona­ka­ran­tä­nen hand­lar in­te en­bart om oro och hot­bil­der. Även om da­gar­na hem­ma präglas av jobb och sko­la har un­dan­tags­si­tu­a­tio­nen fört med sig po­si­ti­va upp­le­vel­ser.

– Vi har kun­nat ta pa­u­ser i ar­be­tet och ta vå­ra cyklar och åka på pick­nick mitt på da­gen. Det är unikt för den här ti­den och skul­le in­te hän­da i van­li­ga fall, be­rät­tar Jai­me.

– Att äta lunch hem­ma till­sam­mans med Abi är någon­ting jag ald­rig gör till var­dags och det har jag nju­tit av, sä­ger Da­ve.

– Vi har ock­så bör­jat ringa dag­li­ga vi­de­o­sam­tal till far­mor och mor­mor. Den ena da­gen är det min mor och föl­jan­de dag står Jai­mes mam­ma i tu­ren. Det be­ty­der att Abi ser dem var­je dag me­dan det var be­tyd­ligt mer spo­ra­diskt ti­di­ga­re.

Fa­mi­jen Van Mou­rik är myc­ket hälso­med­ve­ten och bå­da för­äld­rar­na tror att de har go­da för­ut­sätt­ning­ar att kla­ra sig med li­vet i be­håll ifall de skul­le in­sjuk­na. Men med den väx­an­de döds­siff­ran har oron kom­mit ock­så till de­ras hus­håll.

– Da­ve är mer oro­lig än jag. Vi bär

in­te mun­skydd när vi är ute och cyklar el­ler jog­gar. Där drar jag grän­sen. Mun­skyd­det sät­ter jag på i bu­ti­ken. En­gångs­hands­kar li­kaså. Vi har dis­ku­te­rat be­ho­vet att tor­ka av va­ror­na när vi kom­mer hem. Da­ve gör det men jag väg­rar, sä­ger Jai­me och ger sin man en ta­lan­de blick.

LEE, GWEN OCH JORDYN GRIGSBY

– Har det ba­ra gått någ­ra vec­kor, frå­gar ti­o­å­ri­ga Jordyn av pap­pan Lee som till var­dags job­bar i tv-bran­schen som sänd­nings­tek­ni­ker, men som i ka­ran­tän­ti­der ock­så ex­traknäckt som dot­terns lä­ra­re.

– Det känns som om det här har hål­lit på för evigt, ut­bris­ter hon för­vå­nat.

– Ja verk­li­gen, in­stäm­mer Lee på ett som an­ty­der hälf­ten kär­leks­fullt gnabb och hälf­ten fru­stre­rat all­var.

– Pap­pa är en lä­ra­re som ger mig för myc­ket ar­be­te. Det har va­rit tuf­fa­re hem­ma än i rik­ti­ga sko­lan, sä­ger Jordyn när jag för­sik­tigt frå­gar om hur skol­gång­en fun­ge­rat hem­ma.

Till och med mam­man och hust­run Gwen ut­tryc­ker en viss fru­stra­tion fast hon be­skri­ver sig som in­tro­vert och be­kväm med en­sam­het.

– Man är van vid so­ci­al in­ter­ak­tion. Det må va­ra per­so­nen på bus­sen som be­sva­rar ett le­en­de el­ler ar­bets­kam­ra­ten som all­tid kom­mer med det stol­li­ga skäm­tet. El­ler kol­le­gan som stor­mar in och vill in­for­me­ra en om det se­nas­te på ny­he­ter­na och mam­ma­ty­pen som all­tid minns fö­del­se­da­gar­na. Vem ska nu kom­ma ihåg ba­kel­ser­na på min fö­del­se­dag och vem bju­der på en drink ef­ter job­bet? frå­gar Gwen re­to­riskt.

Så­väl Lee som Gwen, som job­bar som con­trol­ler, har si­na ar­be­ten kvar och be­hö­ver in­te för när­va­ran­de oroa sig för sitt le­ve­bröd. Där­för be­trak­tar de si­na fru­stra­tio­ner som lyx­pro­blem.

Men all­va­ret lig­ger in­te djupt un­der ytan när vi dis­ku­te­rar vi­da­re.

– Mi­na käns­lor va­ri­e­rar mel­lan sorg och ur­sin­ne. Jag är ur­sin­nig, för det ha­de in­te be­hövt bli så här. Jag tror att det med vil­ken som helst an­nan ad­mi­nist­ra­tion in­te ha­de bli­vit så här il­la. Sor­gen kom­mer när jag tän­ker på al­la som dör en­sam­ma och som hål­ler vir­tu­el­la be­grav­ning­ar via Sky­pe, sä­ger Gwen som själv li­der av svå­ra al­ler­gi­er och ast­ma och där­för mås­te va­ra ex­tra för­sik­tig.

– Jag är rädd när jag går ut och in i hu­set, sä­ger Lee som fort­fa­ran­de är tvung­en att re­gel­bun­det åka till job­bet.

– De skul­le va­ra för­kros­san­de om hon blev smit­tad på grund av mig.

Det har vi­sat sig att den svar­ta be­folk­ning­en i USA är över­re­pre­sen­te­rad bland co­vid-19-off­ren. Någon­ting som in­te und­gått fa­mil­jen Grigsby.

– Till och med un­der nor­ma­la ti­der och med kom­pe­ten­ta le­da­re be­hand­las svar­ta och vi­ta oli­ka. Nu är skill­na­den pin­samt up­pen­bar när man tit­tar på vem det är som dör av vi­ru­set, sä­ger Gwen.

Var­ken Gwen el­ler Lee har nå­got för­tro­en­de för Trumps le­dar­skap, men när jag frå­gar om det känns job­bi­ga­re än van­ligt när män­ni­skors häl­sa och liv kan på­ver­kas di­rekt av pre­si­den­tens be­slut är sva­ret nej.

– Han ger mig in­te mer ång­est nu än vad jag upp­levt hit­tills som svart man i USA.

Me­nar du att du upp­levt dig så ho­tad re­dan ti­di­ga­re som svart att det in­te känns vär­re nu med vi­ru­set som här­jar om­kring? – Pre­cis, sä­ger Lee som in­te för­vän­tar sig nå­gon åter­gång till det nor­ma­la på länge.

– Ti­di­ga­re kol­la­de jag all­tid att jag har te­le­fon, plån­bok och nyc­kel när jag gick ut. Nu får jag läg­ga till mun­skydd och li­ten flas­ka hand­sprit. Det här det nya nor­ma­la.

SKO­LA Det räc­ker in­te med ett ”hej” ge­nom ru­tan – sko­lans so­ci­a­la roll är stör­re än så. Nu be­hövs till­räck­li­ga in­sat­ser in­om elev­vår­den och det so­ci­a­la ar­be­tet för att se till att al­la ele­vers rät­tig­he­ter till en jäm­lik grund­ut­bild­ning samt trygg­het och väl­må­en­de sä­ker­ställs.

Över­gång­en till di­stans­un­der­vis­ning har va­rit oer­hört ar­bets­krä­van­de för lä­ra­re, ele­ver och för­äld­rar, men trots allt har vi lyc­kats över för­vänt­ning­ar­na. Vi kan se att de sko­lor, som re­dan ti­di­ga­re har sat­sat på di­gi­ta­li­se­ring­en, nu har dra­git stor nyt­ta av det. Ele­ver­na har snabbt an­pas­sat sig, så som unga män­ni­skor gör. Ex­per­ter var­nar än­då för att in­lär­nings­re­sul­ta­ten blir ojäm­li­ka. Re­dan i nor­mallä­get på­ver­kar so­cio­e­ko­no­misk bak­grund ele­ver­nas in­lär­nings­re­sul­tat och ris­ken finns för att co­ro­nakri­sen yt­ter­li­ga­re för­stär­ker den­na ojäm­lik­het.

En del ele­ver trivs gans­ka bra med di­stans­un­der­vis­ning­en. De fles­ta ele­ver sak­nar si­na klass­kom­pi­sar och stö­det från lä­rar­na. Jag vill även un­der­stry­ka att skol­gångs­bi­trä­de­nas roll som hjälp för ele­ver i be­hov av stöd är sär­skilt vik­tig nu när allt är nytt och osä­kert. Det har kom­mit myc­ket po­si­tiv och upp­byg­gan­de re­spons från vård­nads­ha­var­na, men ock­så öns­kan om ut­veck­ling, som skul­le mins­ka bör­dan som hem­un­der­vis­ning­en or­sa­kar. Ut­gångs­lä­get i fa­mil­jer­na va­ri­e­rar och möj­lig­he­ten att stöd­ja skol­gång­en va­ri­e­rar, till ex­em­pel på grund av egen ar­bets­mängd, an­tal barn i fa­mil­jen och språk­kun­nig­het. Al­la vård­nads­ha­va­re har in­te hel­ler ett yr­ke där det är möj­ligt att di­stans­job­ba.

So­ci­al­ar­be­ta­re är en grupp, som vid si­dan om häl­so­vårds­per­so­nal, är hårt be­las­ta­de på grund av det nu­va­ran­de lä­get. Vi mås­te se till att de har till­räck­li­ga re­sur­ser. Barn som in­te del­tar i di­stans­un­der­vis­ning­en och in­te nås av sko­lans per­so­nal väc­ker stor oro. Lä­ra­rens verk­tyg tar snabbt slut i en så­dan si­tu­a­tion och där­med är det vik­tigt att lä­rar­na vå­gar kon­tak­ta elev­vår­den så att des­sa osyn­li­ga barn igen hit­tas. Föl­jan­de steg är sam­ar­be­te med so­ci­a­la myn­dig­he­ter. En elev som un­der en lång pe­ri­od in­te del­tar i un­der­vis­ning­en ham­nar på ef­ter­käl­ken, vil­ket syns då när­un­der­vis­ning­en i nå­got ske­de star­tar. Vi har in­te råd med fle­ra mar­gi­na­li­se­ra­de barn och unga. Där­för är det vik­tigt att de so­ci­a­la tjäns­ter­nas verk­sam­het tryg­gas.

Med tan­ke på un­der­vis­ning­en vo­re det bra om möj­lig­he­ten till att ord­na när­un­der­vis­ning öpp­na­des upp. Det­ta kun­de gö­ras åt­minsto­ne grad­vis, men ut­an att ris­ke­ra att det go­da ar­be­te, som gjorts för att mins­ka smit­tosprid­ning­en, går till spil­lo. För ele­ver­na och lä­rar­na skul­le det va­ra bra att ses de två sista vec­kor­na för att sam­man­fat­ta skol­å­ret till­sam­mans och för att föl­ja upp vil­ka kun­skaps­luc­kor som har upp­stått, för att se­dan kun­na åt­gär­da dem un­der hös­ten.

En elev som un­der en lång pe­ri­od in­te del­tar i un­der­vis­ning­en ham­nar på ef­ter­käl­ken, vil­ket syns då när­un­der­vis­ning­en i nå­got ske­de star­tar.

Jag hop­pas att lä­get i mit­ten av maj är så­dant att det är möj­ligt för till ex­em­pel ele­ver­na i åk 1–3, al­ter­na­tivt ele­ver i över­gångs­ske­det vid åk 6 och 9, att kom­ma till­ba­ka till sko­lan. Det är många lä­ra­re som för­hål­ler sig po­si­tivt till att sko­lor­na skul­le öpp­nas i maj, trots att till ex­em­pel OAJ:s ord­fö­ran­de Ol­li Lu­uk­ka­i­nen har ut­ta­lat sig mot det. En­ligt un­der­vis­nings­mi­nis­ter Li An­ders­son kan ett be­slut om tid­ta­bel­len för sko­lor­nas öpp­nan­de even­tu­ellt kom­ma re­dan vid val­borg.

Ing­en av oss vet än­nu ex­akt hur un­dan­tags­till­stån­det på­ver­kar in­lär­nings­re­sul­ta­ten på lång sikt. I skri­van­de stund vet vi än­nu in­te om det blir nå­gon när­un­der­vis­ning den­na vår. Ut­bild­nings­sty­rel­sens ge­ne­ral­di­rek­tör Ol­liPek­ka He­i­no­nen skri­ver i sin blogg att UBS för­sö­ker för­ut­se hur­da­na stödåt­gär­der som kom­mer att be­hö­vas och att man föl­jer med and­ra län­ders mo­del­ler. Vi ser fram emot att få rikt­lin­jer för hur vi som lä­ra­re ska age­ra. Med gläd­je ser jag ock­så att Kul­tur- och un­der­vis­nings­mi­ni­s­te­ri­et för­be­re­der sig för hös­ten och pla­ne­rar ökad fi­nan­sie­ring för tilläggs- och stöd­un­der­vis­ning.

Slut­li­gen vill jag rik­ta en stor, varm kram till al­la kol­le­ger, som gör sitt bäs­ta för att allt ska fun­ge­ra så nor­malt som möj­ligt, samt till ele­ver och för­äld­rar som käm­par med att or­ka i en för oss al­la helt ny si­tu­a­tion. Snart ses vi igen – ock­så ut­an ru­tan.

FO­TO: AMANDA ANDRADE-RHOADES

FO­TO: AMANDA ANDRADE-RHOADES

Fa­mil­jen Van Mou­rik bor i Bet­hes­da och oro­ar sig lik­som så många and­ra för fram­ti­den. För till­fäl­let går det bra då bå­de Da­ve och Ja­mie har kvar si­na jobb. Dot­tern Abi har bör­jat få mar­dröm­mar un­der den se­nas­te ti­den.

FO­TO: AMANDA ANDRADE-RHOADES

Leslie Bakeer sä­ger att hon kän­ner av ång­es­ten var­je dag. Hon job­bar in­om vår­den. – Vi har brist på allt: mun­skydd, and­nings­skydd och hand­sprit, sä­ger hon.

FO­TO: AMANDA ANDRADERHO­ADES

Lee, Jordyn och Gwen Grigsby, som bor i Washing­ton DC, för­sö­ker va­ra så myc­ket ut­om­hus och till­sam­mans som möj­ligt. Lee, som är tvung­en att ta sig till och från sitt jobb var­je dag, är he­la ti­den oro­lig för att smit­ta nå­gon an­nan i fa­mil­jen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.