Kan du vifta med en papperslapp som intygar att du har jobb som reklamutdelare tre dagar i veckan, rullas den röda mattan ut framför dig. Utan den pappersbiten är du persona non grata och ditt värde är lika med noll, oberoende av vad du förtjänar.

Om den fria rörligheten fortfarande existerar efter coronapandemin, borde EU se över frågan. Eftersom jag har flyttat en del har jag några tankar rörande detta.

Wilfred Hildonen i sin krönika om den fria rörligheten i EU,

Som EU-medborgare borde man ju behandlas som just detta och inte som vilken som helst främling som knackar på rikets port. Några privilegier borde vi ju ha. Kommer du från den stora världen till en internationell flygplats inom EU, så finns det en egen kö för oss. Så borde det vara också om du flyttar till ett annat medlemsland, men icke. Du får köa med alla andra.

Inte så att jag har något emot folk från länder utanför Festung Europa, men också de hade tjänat på att slippa köa tillsammans med oss. Kortare kö, sparad tid och tid är ju pengar som bekant. Vinn-vinn, inte minst för byråkraterna.

Alla saker som angår EU-medborgare borde behandlas av en särskild myndighet och inte av de olika ländernas utlännings- och immigrationsmyndigheter. De har inte alltid full insikt i vilka speciella regler som gäller för oss. Absurda situationer kan därför uppstå och jag har varit med om att springa hem för att googla fram korrekt information som jag sedan har presenterat för perplexa byråkrater.

En annan sak man ofta upplever är att ens ekonomiska historia nollställs. Du betraktas som om du vore nyfödd eller från en annan planet. Ditt tidigare ekonomiska liv upphör att existera i det du flyttar över landsgränserna. Det hjälper inte att vifta med högar av utskrifter som kan dokumentera att du har haft ett ekonomiskt förflutet och att det inte har varit så illa ställt heller.

Du saknar nämligen ett papper. Anställningskontraktet.

Har du inte det så är du något katten har släpat in. Kan du vifta med en papperslapp som intygar att du har jobb som reklamutdelare tre dagar i veckan, rullas den röda mattan ut framför dig. Utan den pappersbiten är du persona non grata och ditt värde är lika med noll, oberoende av vad du förtjänar.

Papperslappen är ju ingen garanti för något som helst. Veckan efter är du uppsagd och firman du jobbade för har gått i konkurs. Ändå betraktas papperslappen som ett sakrosankt dokument av evigt värde.

Med tanke på dagens teknologi är det hela högst märkvärdigt. Byråkratins vägar äro sannerligen outgrundliga.

Regelverket baserar sig på en föråldrad verklighet där alla var fysiskt bundna vid sin arbetsplats. Nu upptäcker alla att det inte alls behöver vara så. Det har varit en realitet för mig i över 20 år och det gäller inte bara mig. Programutvecklare och alla som jobbar med koder, journalister och många andra tillhör en växande skara av såkallade ”road warriors”. Vi tar jobbet med oss där vi råkar befinna oss, ja, även när vi är på resa.

Reglerna återspeglar emellertid inte detta. Vår verklighet passar inte in i byråkratins scheman.

För snart två år sedan upptäckte jag att man har rätt till ålderspension även om man fortsätter jobba, så jag ansökte om det. Alltid kan man ju lägga pengarna åt sidan så man har till regniga dagar.

Egentligen borde man ju inte behöva ansöka om sådant som man har rätt till, men byråkratins verklighet bygger på sin egen logik.

Det förutsätts att man har jobbat ett visst antal år för att få full pension, men man splittras upp i olika individer allt eftersom hur många länder man har bott i. Jag har till exempel jobbat och betalt skatt i närapå 50 år, men fördelat på fyra länder. Tekniskt sett borde det vara enkelt att behandla mig som en individ, men regelverket är igen föråldrat och motsvarar inte verkligheten i dag.

Resultatet är att den fria rörligheten inte alls är så fri som den borde vara och som i fallet med pensionen kan det se ut som om man straffas för att ha flyttat mellan länder. Jag väntar fortfarande på det slutgiltiga resultatet.

Något att jobba med i en postpandemisk verklighet?

”Jag har varit med om att springa hem för att googla fram korrekt information som jag sedan har presenterat för perplexa byråkrater.”

WILFRED HILDONEN tecknare som har fungerat som HBL:s illustratör i många år