Elisa Huovinen är enda damen bland alla herrar
Elisa Huovinen upplever att hon kommit bra i gång i sitt nya uppdrag som konstnärlig ledare för Akademiska Sångföreningen. Tankar kring ledarskap i allmänhet är något hon tycker många kördirigenter kunde fördjupa sig mer i.
Akademiska sångföreningens traditionella valborgsfirande är inställt, men nya dirigenten Elisa Huovinen har siktet inställt på framtiden. Manskören närmar hon sig som vilken kör som helst, eftersom grundarbetet ändå är detsamma.
”Mina herrar och min dam!”
Så låter det numera i Akademiska Sångföreningen: Finlands äldsta kör har för första gången en kvinnlig dirigent. Musikmagister Elisa Huovinen valdes till ny konstnärlig ledare för kören i fjol våras och inledde det praktiska arbetet vid årsskiftet. I början av april var det meningen att hennes debutkonsert med kören skulle äga rum, men coronakrisen kom emellan.
Huovinen hann ändå arbeta aktivt med Akademen i flera månader och upplever att samarbetet kommit bra i gång.
– Sällan har det varit så lätt och trevligt att inleda arbetet med en ny kör. Det går också bättre med svenskan hela tiden, fast jag är mycket självkritisk.
Förutom Akademiska Sångföreningen leder Elisa Huovinen för tillfället Åbo universitets kör och Finlands Ungdomskör samt är gästdirigent för Tammerfors filharmoniska kör. Förutom några enskilda projekt är Akademen hennes första närmare kontakt med manskörsvärlden.
– Jag närmar mig manskören som vilken kör som helst, grundarbetet är detsamma. Den största skillnaden är väl att jag vid sitsar och fester ibland är den enda kvinnan på plats.
Huovinen tycker ändå inte att hennes kön spelar någon roll. Att kören först nu har en kvinnlig dirigent är inte så konstigt med tanke på att kvinnor inte fungerat som kördirigenter hemskt länge, tycker hon.
Anrika traditioner
Studentkörsvärlden är bekant för Elisa Huovinen såtillvida att hon dirigerat en studentkör i Åbo under flera års tid.
– Det som är nytt är förstås att Akademiska Sångföreningen är en viktig institution för de svenskspråkiga och har en nyckelposition då det gäller att upprätthålla den finlandssvenska musikkulturen.
I samband med Runebergsdagen hann den nya dirigenten medverka vid en av körens årliga traditioner. Tyvärr sätter coronapandemin stopp för det anrika valborgsfirandet; det blir ingen O hur härligt majsol ler eller Heppeneppetepp i Kajsaniemi i år. För tillfället får Huovinen alltså nöta in körens stamrepertoar på egen hand: Jean Sibelius,
Selim Palmgren, Toivo Kuula, NilsEric Fougstedt, Erik Bergman ...
– Klassikerna börjar löpa ganska bra, även om allt inte går utantill. Jag klarar nog inte sångarmärket ännu!
Ny musik, men hurdan?
Det är ännu oklart om den planerade debutkonserten kan förverkligas i någon form i höst.
– Som tema valde jag vandringen mellan livets vändpunkter. De vägar vi väljer förändrar både oss själva och världen som omger oss. Det handlar också om en vändpunkt för både Akademen och mig själv.
Rent musikaliskt kombinerar programmet baltisk musik med finländsk och engelsk. Den baltiska musiken är något Huovinen burit med sig till nästan alla sina körer, i och med att hon tillbringat en hel del tid i regionen och varit utbytesstuderande vid Eesti Muusika- ja Teatriakadeemia i Tallinn.
Att beställa ny musik för manskör har varit viktigt för Akademen och samma linje fortsätter. Flera beställningsverk har redan slagits fast för de kommande åren.
Hurdan ny musik upplever du att du vill beställa? – Jag diskuterar aktivt med tonsättarna men också med koristerna, som sedan ska träna in verket och framföra det. För det behövs stark motivation, eftersom man måste närma sig stämmorna från noll utan möjlighet att lyssna på ett färdigt verk.
– Om jag får önska mig vad som helst skulle jag säga så här: en relativt tydlig musikalisk idé, förverkligad på ett nytt men igenkännbart sätt. Kören bör kunna framföra verket även efter uruppförandet, att baka in femton sällsynta instrument är ingen vidare idé. Mycket hänger också på texten, en orsak till att till exempel Einojuhani Rautavaaras musik är så populär är att han valt väldigt bra texter.
Körledning handlar inte bara om musikaliskt arbete. Ledarskap i allmänhet intresserar Elisa Huovinen och är något hon tycker många kördirigenter kunde fördjupa sig i.
– I körvärlden arbetar man framför allt med amatörer, och en kör består av människor med helt olika utgångslägen, folk i olika åldrar och olika livssituationer. Det är en utmaning att få alla sammansvetsade, fundera på hur man ska tilltala dem och känna efter hur mycket man kan kräva. Det gäller också att lyssna på koristerna och lita på att de klarar saker. Jag kan ju inte sjunga å deras vägnar. Som kördirigent är jag både körens ledare och anställd av den, koristerna är också mina chefer.
Företrädaren Kari Turunen hör till dem Elisa Huovinen diskuterat ledarskapsfrågor med, eller som hon uttrycker det: kördirigering på metanivå. Hon beskriver Turunen som en viktig mentor och har också sjungit mycket under hans ledning. Hennes huvudlärare under studierna var Matti Hyökki, Jani Sivén och Nils Schweckendiek samt Tõnu Kaljuste i Tallinn.
– Alla har lärt mig helt olika saker, vilket även fått mig att inse att ingen dirigent är perfekt på alla sätt. Som ung musikstuderande är det lätt hänt att man jämför sig med andra.
Numera tänker jag att vi alla är bra på olika saker.
Var ligger ditt specialkunnande, vad satsar du mest på? – Ordlös kommunikation är ett tema som intresserar mig speciellt, växelverkan mellan dirigenten och kören. Vad är det som berör, hur reagerar kören på just denna gest?
Varje dirigent har sitt eget sätt att uttrycka det hen vill.
– I en av mina körer sjöng två teckenspråkstolkar med, och en gång då vi sjöng utantill bad vi dem ställa sig rygg mot rygg och tolka sångtexten. Deras versioner var helt olika sinsemellan men båda var fina – samma gäller dirigenter.
Du är också själv aktiv som sångare, hur väsentligt är det för en dirigent? – Jag tycker det är mycket viktigt. Du har många sångare framför dig och du behöver veta hur man sjunger alla passager, då kan du också hjälpa till då du dirigerar.
Violinen var Elisa Huovinens första instrument, men hon har sjungit i kör sedan barnsben.
– Som barn var jag en riktig läslus och en gång fastnade jag för en bok där en flicka fick en violin i present. Bilderna var så fina att jag bad mina föräldrar om att få en violin och börja spela.
På den vägen är hon. De uppmuntrande lärarna vid Puolalabackens musikklasser i Åbo beredde vägen till Sibelius-Akademin, där hon först studerade musikpedagogik innan hon bytte huvudämne till körledning.
Vilka tonsättare är viktiga för dig personligen? – Att framföra musik av Bach är alltid betydelsefullt, det är musik jag burit med mig väldigt länge. Jag har också en viss förkärlek för Brahms, speciellt som violinist.
Vad gäller körtonsättare upplever Huovinen det svårare att nämna några favoriter.
– Det finns förstås vissa verk man aldrig tröttnar på, som Rachmaninovs Vigilia eller Schnittkes Tolv botpsalmer. Men annars är jag allätare: väl framförd är vilken musikstil som helst en fröjd att lyssna till eller dirigera.
För tillfället står körlivet stilla på grund av coronapandemin och Huovinen saknar allt det som ibland känts självklart: veckorytmen med repetitionerna då man träffar alla korister, uppsjungningsövningarna som ibland ger träsmak. Den konstnärliga planeringen fortsätter ändå trots att samhället runt omkring stannat upp. När vi får se henne i aktion framför Akademiska Sångföreningen återstår att se. Akademensångare sjunger i år in våren från Böle på Yle Arenan och i Yle Vega på första maj klockan 9.
❞ Jag närmar mig manskören som vilken kör som helst, grundarbetet är detsamma. Den största skillnaden är väl att jag vid sitsar och fester ibland är den enda kvinnan på plats. Elisa Huovinen konstnärlig ledare, Akademiska Sångföreningen