Skuldsättningen håller på att bli ohanterbar
EKONOMI De ekonomiska rapporterna blir dystrare, men aktiekurserna följer en stadigt uppåtgående trend. Hur är det möjligt att företagens värde ökar, samtidigt som deras ekonomiska resultat försämras och utsikterna blir osäkrare? En förklaring kunde vara att placerarna litar på att de ekonomisk-politiska åtgärder som utannonserats i olika länder skall lyfta den ekonomiska tillväxten när virusproblemen lättar.
En mera plausibel förklaring är att de minimala räntorna har minskat intresset för andra placeringsalternativ, och placerarna har lärt sig att centralbankerna står som garanter för deras risktagning. Aktiekurserna har därför börjat leva ett eget liv.
Låg inflation skapade förutsättningar för låga räntor och en allmänt expansiv penningpolitik under 1990-talet och i början av 2000-talet. Det här finansierade en lång period av god tillväxt – stödd av it-boomen och globaliseringen. Samtidigt steg tillgångspriserna (priset på aktier och fast egendom) liksom skuldsättningen i både den privata och offentliga sektorn. När finanskrisen bröt ut 2007–2008 uppgick skulderna till nästan 240 procent av bnp i de utvecklade länderna (bland de som rapporterar till den Internationella regleringsbanken, BIS). Skuldsättningen var någorlunda jämnt fördelad mellan hushåll, företag och den offentliga sektorn.
Centralbankerna reagerade på finanskrisen genom att öka den penningpolitiska stimulansen och ty sig till exceptionella åtgärder som negativa räntor och massiva köp av obligationer. I den situationen fanns onekligen få alternativ; en stramare penningpolitik hade raserat tillgångspriserna och försvårat den finansiella krisen.
Problemet är att centralbankerna inte var förmögna att sätta punkt för den exceptionella politiken. Varje antydan om högre räntor eller minskade uppköp av skuldebrev skapade oro på aktiemarknaden, och centralbankerna retirerade.
Den amerikanska centralbanken Federal Reserve System (Fed) offentliggjorde i december 2018 en plan för hur man skulle stegvis höja räntorna under 2019. Aktiemarknaden reagerade surt, och en opinionsundersökning två veckor senare visade att placerarna snarare väntade sig en sänkning av räntorna under det kommande året. Det här var en reaktion på att aktiekurserna hade fallit efter Feds utspel. Det visade sig också att placerarnas prognos var mera träffsäker än centralbankens egna planer. Fed sänkte räntorna i flera omgångar redan innan problemen med covid-19 började påverka ekonomin.
Den fortsatt expansiva penningpolitiken har bidragit till att skuldsättningen stigit ytterligare efter finanskrisen. Företagens skulder har i de utvecklade länderna ökat med 10 procentenheter i förhållande till bnp och den offentliga skuldsättningen med hela 40 procentenheter. Hushållens skuldsättning har varit oförändrad. Det senare gäller dock inte Finland, där hushållens skuldsättning ökat med 15 procentenheter.
Någon kan fråga om det här har någon betydelse. Den enes skuld är ju någon annans fordran. Långivarens fordran blir emellertid osäker om den skuldsatte får problem till exempel på grund av arbetslöshet, lägre produktion, högre räntor eller ett coronavirus. Om lånen har säkrats av tillgångar som förlorar i värde kan fordran bli värdelös.
Högre skuldsättning i ekonomin innebär därför större sårbarhet och större risk för negativa spiraler. Sårbarheten kommer i tydlig dager i samband med coronakrisen, och skuldsättningen förstärker avsevärt de negativa effekterna. Centralbankerna har igen blivit tvungna att försöka öka hastigheten i sedelpressen för att säkra tillgången på likviditet och förhindra att situationen utvecklar sig till en akut finansiell kris.
Det finns igen inga alternativ, men det ekonomiskpolitiska upplägget leder till att skuldsättningen blir ännu högre. Det här är en kortsiktig lösning; man kan inte lösa skuldsättningsproblematiken genom att i all oändlighet skapa mera skulder.
Upprepade kortsiktiga lösningar innebär att penningpolitiken är stadigt på väg in i en återvändsgränd. Centralbankerna kommer att framöver ha ännu mindre möjligheter att normalisera det penningpolitiska upplägget. Finansbubblan fortsätter därför att växa, samtidigt som de låga räntorna snedvrider investeringsutvecklingen och sinkar produktivitetstillväxten.
Den dag som penningexpansionen syns i penningvärdet, det vill säga inflationen ökar, kommer centralbankens sits att bli omöjlig. Den åtstramning som då krävs hotar skapa en kaotisk anpassning.