”Coronautbrottet är, precis som klimatkrisen, människoskapat”
– Det är fullkomligt surrealistiskt, säger den danska författaren Hanne-Vibeke Holst om coronakrisen som är kusligt lik den pandemi hon själv beskriver i romanen Som pesten. Men en stor skillnad finns det: den snabba härdsmältan i världsekonomin såg hon i
När den danska författaren Hanne-Vibeke Holst skrev romanen Som pesten levde hon intensivt med det fiktiva viruset, det lurpassade på dörrhandtag, det smög sig in i hennes drömmar. Romanen har kusliga paralleller till dagens coronautbrott. HBL har träffat författaren för ett samtal.
Den har kallats profetisk, Hanne-Vibeke Holsts bok Som pesten. Det är ändå först nu vi förstår vidden av hennes romanbygge.
– Boken har klarat kraschtestet mot verkligheten. När den kom ut var det ingen som tog pandemihotet på allvar, men nu får all den research jag gjorde sin belöning. Det är jag glad för eftersom det finns saker jag vill säga med mina romaner.
För åttonde veckan i rad sitter Hanne-Vibeke Holst isolerad i sitt sommarhus på Själlands Odde. Huset ligger vackert inbäddat bland sanddyner, på promenadavstånd brusar Kattegatts vågor.
Här skrev hon också Som pesten. Fyra år tog det att få romanen klar, och långt över ett år av efterforskningar innan hon ens skrev den första raden.
– Jag visste inget om pandemier när jag började, men jag använder mitt journalistiska kunnande när jag skannar av tecken i tiden. Egentligen var det mänsklighetens oförmåga att samarbeta för att lösa klimatkrisen som intresserade mig men det är svårt att skriva dramatiskt om klimatet eftersom förändringarna sker långsamt.
När hon fördjupade sig i de globala hoten insåg hon snabbt att en pandemi bankade på dörren.
– Alla sade samma sak: Det är inte en fråga om hvis vi får en pandemi utan när. Virus har funnits i miljoner år men ju längre in i djurens habitat vi tränger desto mer exponeras vi för dem.
Hanne-Vibeke Holst säger med eftertryck att allt hänger ihop:
– Vi skövlar och förstör, bränner och exploaterar. Vi ersätter naturliga förlopp med hårdför industriproduktion och konstlad djurhållning. Coronautbrottet är på det sättet människoskapat precis som klimatkrisen.
Mardrömmen in på livet
I fyra år levde Hanne-Vibeke Holst med sin egen fiktiva pandemi. Via fingrarna på tangentbordet spred den sig som en löpeld över jordklotet, med fåglar och svin som smittbärare till människor. I romanen är det en influensa, men det kunde lika gärna ha varit ett coronavirus.
Vi följer den danska läkaren Karoline Branner som flyttar till Genève för att jobba för världshälsoorganisationen WHO med allt vad det innebär av politiska förvecklingar och underfinansierad verksamhet. Boken befolkas också av ett rikt galleri av andra karaktärer från olika delar av världen. Kulturella skillnader bryts mot varandra i relationer och konflikter, både på individnivå och nationer emellan. Det är en komplex historia med många lager och kusligt lik turerna i den pågående coronakrisen.
– Men Donald Trump lyckades jag inte dikta ihop, säger Holst med ett lika skrattlystet som uppgivet tonfall.
Holst är starkt kritisk till hur den amerikanska penningströmmen till WHO har strypts.
– WHO är inte starkare än medlemsstaterna gör den, och vad underfinansieringen innebär är något vi behöver förstå nu när vi kritiserar organisationen.
Den nationalistiska egennyttan som sticker upp sitt fula tryne är också en problematik hon berör i boken.
– Katastrofer tar fram det bästa och det sämsta i människan. När vi blir panikslagna reagerar vi med reptilhjärnan. Det uppstår en kamp mellan det onda och det goda, mellan skurkar och hjältar.
Vi ser det tydligt också i coronakrisen: en del människor hjälper varandra på de mest uppfinningsrika sätt medan andra skrupellöst tjänar miljarder på katastrofen. Lagligt eller mindre lagligt.
– Jag tycker till exempel att medierna har intresserat sig alldeles för lite för vad läkemedelsindustrin har för sig.
Förutsåg inte härdsmältan
När Som pesten kom ut på danska 2017 och svenska 2018 beskrevs boken som en spännande politisk thriller med dystopiska drag. Men redan då sade Holst att det inte är en dystopi utan en realistisk skildring av en relevant problematik.
Hur många måste dö för att WHO ska klassa virusutbrottet som en pandemi? I vilket skede kan vaccin testas och på vem? Vem ska räddas när sjukvårdskapaciteten inte räcker till?
– Men några saker missade jag. Ekonomin, till exempel. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att världsekonomin skulle närma sig härdsmälta så snabbt som den gjorde i verkligheten. Jag är lika lite ekonom som jag är epidemiolog men frågar mig ändå hur marknaden, som alla liberalister menar reglerar sig själv, kan klappa ihop så fullständigt på en vecka.
Överbevisa mig gärna om jag har fel, fortsätter hon.
– Men jag kan inte förstå annat än att världsekonomin bygger på en osund ekonomisk ordning. Marknaden har inte klarat av att ta hand om det som sker, och utan staternas hjälpinsatser skulle vi vara betydligt
mer illa ute än vi är. Det behövs uppenbarligen offentlig styrning och en mera hållbar global ekonomi.
Resistenta mot katastrofer
Virusets framfart hade Holst däremot inga problem med att föreställa sig. Det gick till och med så långt att den oberäkneliga fienden, dold i en hostattack eller lurpassande på ett dörrhandtag, smög sig in i hennes drömmar så till den grad att hon periodvis bara sov tre fyra timmar per natt. I ett skede var hon tvungen att ringa till sin man och be honom komma till sommarhuset: “Jag klarar inte av mer nu”.
Också i dag sitter hon isolerad i sitt sommarhus och skriver, den här gången på en roman om den danska bildhuggaren Sonja Ferlov som upplevde spanska sjukan som barn 1918. Med den skillnaden att nu är hennes man med henne – och nu rasar pandemin runt henne på riktigt.
– Det är fullkomligt surrealistiskt, säger hon klentroget.
För sin nya roman har hon läst mängder av gamla tidningar och är överraskad över hur lika diskussionen är nu som 1918.
– Också då handlade det om överfulla hospital och karantän. Naturligtvis hade man det sämre ställt överlag för hundra år sedan, men i flera avseenden är vår generation lika illa förberedd. Också vi saknar utrustning, mediciner och beredskapslager. Och precis som då är socialt avstånd och god hygien de viktigaste vapnen mot viruset.
Det är anmärkningsvärt med tanke på den moderna tid vi lever i.
– Vår generation har förlitat sig på läkarvetenskapen och modern teknologi och det har gjort oss katastrofresistenta, åtminstone i tanken.
Det är fascinerande att lyssna på Holst. Hon är lika välformulerad i tal som i skrift. Hennes danska är lätt att förstå, och hon smyger in svenska ord här och där.
– En av de svåraste aspekterna med coronaviruset är att det slår urskiljningslöst mot alla, hög som låg, och blottlägger vår generations oförmåga att möta döden. Hon vandrar vidare på sitt tankespår: – Den moderna människan finner sig inte i döden. Åtminstone har vi gjort allt för att skjuta upp den, och läkarvetenskapen har hjälpt oss. När vi får en diagnos – jag har själv haft bröstcancer – förväntar vi oss att antingen bli botade eller åtminstone få mer tid.
Hon gör en paus för att understryka allvaret:
– Nu står vi plötsligt inför en situation där läkarvetenskapen inte kan hjälpa oss. Det saknas evidens och kunnande. Vi är helt prisgivna åt överlevnadskraften i våra egna kroppar.
Vem är nästa i tur att lägga sig med lunginflammation i en respirator? Du eller jag? Kommer vi att klara oss?
– Ingen vet, och det är en sårbar position att befinna sig i.
För alla som är friska är det en chockerande upplevelse.
– Vi andra, som redan har fått en diagnos som innebär att vi kan insjukna på nytt när som helst och dö, har lärt oss att leva med ovissheten. Vetskapen om att livet kan vara över i morgon. Vi har det i våra kroppar. Men för de allra flesta är det en ny och skrämmande insikt.
Det är också en sorg över det vi mist, eller upplever att vi mister.
– Jag har märkt på mina drömmar att jag börjat tänka på tiden före corona som något som gått förlorat. Jag har drömt att jag vandrat runt i storstäder som Berlin och Paris. Snart börjar vi väl säga till varandra ”minns du våren i New York” eller ”det var den gången vi tog tåget till Italien”.
En bättre morgondag
Det kan också komma något gott av coronakrisen, tror Holst. En tacksamhet och en ödmjukhet inför livet. Respekt i stället för arrogans inför andra arter, vare sig det är djur eller växter.
– Alla generationer har haft sina epidemier och varje gång har de åtföljts av framsteg. Som den obotliga idealist jag är tror jag att det postpandemiska samhället kan präglas av en större global empati och förståelse inför andras sårbarhet. Nu låter hon ivrig på rösten: – Jag tycker att vi redan ser det. Jag är till exempel positivt överraskad av mina landsmäns sätt att handskas med pandemin. Danskarna hjälper varandra på ett fantastiskt sätt och sluter upp bakom myndigheternas riktlinjer. Varje morgon och varje veckoslut sjunger vi allsång tillsammans på tv för att hålla modet uppe. Vi har inte blivit cyniska utan det finns en solidaritet bland oss som gör mig hoppfull.
Trots att Holst gjort sig känd som en mästerlig skildrare av politiska skeenden säger hon nu med bestämdhet att coronapandemin inte handlar om ideologi utan om biologi.
– Virus är politiskt neutralt och därför är det farligt när politiker ifrågasätter riktlinjer baserade på vetenskapliga fakta. Det är så konspirationsteorier uppstår och det göder ett tänk som leder till upprorsstämningar, våld och anarki.
Holst menar att det egentligen bara finns två alternativ i ett katastrofläge: ett starkt nationellt ledarskap – eller kaos.
– Om myndigheterna klarar av att förklara vad som pågår och vad som står på spel får de människorna med sig. Det har vi sett i Danmark och säkert också i Finland. Det finns en lärdom för politikerna att dra här: vi är inte alls så konservativa och förändringsobenägna som politiker tror. På nolltid har vi tvärtom förändrat vårt beteende, och ställt om oss till distansarbete och distansundervisning samtidigt som vi njuter av konst och kultur med hjälp av nya och innovativa lösningar.
Hon upprepar att hon som den inbitna idealist hon är tror på framsteg. Och på människan.
– Jag tror uppriktigt att det postpandemiska samhället kan bli ett mänskligare samhälle.
Det finns en social slagsida också i den här krisen. Jag kan sitta isolerad i mitt sommarhus hur länge som helst, medan mina lågavlönade medsystrar sliter i frontlinjen. Det måste det postpandemiska samhället göra något med. De som sliter nu förtjänar inte bara vår respekt utan också allas vår hjälp med att komma upp ur lönegropen.
Hanne-Vibeke Holst