”Idrotten klarar sig”
Olyckskorparna kraxar om slutet för damfotbollen. Vissa konsulter hävdar att damidrotten är bättre garderad än herridrotten i svåra tider. En av alla tiders finska landslagsspelare, Anne Mäkinen, tror att idrotten kommer helskinnad ut på andra sidan.
Som spelare gjorde hon sig känd som en tvåvägsmittfältare med fint målsinne. Det blev 118 landskamper, två EM-slutspel, och en lång och framgångsrik proffskarriär. I dag är Anne Mäkinen, 44, sportchef för storklubben AIK:s damlag.
– Det är lugnt, jag har hur mycket tid som helst, svarar Anne Mäkinen på klockren rikssvenska då HBL ringer upp henne.
Att hon har mera tid än vanligt beror på att inte heller arbetsgivaren AIK klarar den nuvarande krisen utan att permittera personal och spelare.
– Vi är permitterade till 60 procent just nu. I nuvarande läge är det fullt förståeligt. AIK är en stor klubb med stora resurser men också med stora utgifter. Just nu saknas en stor del av intäkterna och då måste man anpassa sig.
Mäkinen kan, utan ett uns av överdrift, kallas en pionjär inom finsk fotboll. Och hon har sett damfotbollens långa och mödosamma väg in i allt flera vardagsrum.
– Att vi växer så stadigt beror främst och först på att produkten blivit så mycket bättre. Underhållningsvärdet och bredden ligger på en helt annan nivå än för låt oss säga tio år sedan.
Den forna mittfältaren hann under karriären med åtta år i USA, många år i Sverige och hon var i allra högsta grad delaktig då Finland tog snabba kliv mot den europeiska toppen på landslagsnivå.
En regnig, kall och blåsig senhösteftermiddag på ett tämligen sunkigt stadion i Moskvaförorten 2004 känns rätt avlägset i dag. Där säkrade Finland EM-platsen till slutspelet i England 2005. 2005 blev det semifinal, fyra år senare åkte laget ut i kvarten mot England. 2013 tog det slut i gruppspelet men då var inte Mäkinen längre med. Inte så många andra heller ur den gyllene generation som spelade in de finska damerna på den internationella fotbollskartan.
Efter det har kurvan vänt neråt. Konkurrensen har blivit tuffare och de finska spelarna har svårare och svårare att ta plats i riktiga storklubbar. Då exempelvis Umeå IK på sin tid hörde till storheterna i Europa bestod stommen av Mäkinen, Jessica Julin, Sanna Valkonen och Laura Österberg Kalmari.
– För att nå toppen krävs det ett långsiktigt arbete. Varje träningspass är viktigt. För oss som jobbar som tränare och utvecklare gäller det att se till att varje pass håller en hög kvalitet. Kvalitet är viktigare än kvantitet. Träningspassen måste vara matchaktiga.
– Vem som helst kan slå precisa inlägg om du får stå ostörd och sikta in dig på en liggande boll. Men har du en eller två motståndare på dig och ska få in en högkvalitativ boll är utmaningen en helt annan. Kanske man i Finland i viss mån tror lite för mycket på kvantitet. I min värld ser jag hellre att vi tränar 45 minuter med extremt hög kvalitet och intensitet än 90 minuter i lågt tempo, säger Mäkinen.
Mäkinen värvades till Solnaklubben för att spetsa till verksamheten. Med sitt breda register ska hon gå i bräschen för en utveckling där klubben i så hög grad som möjligt fostrar sina egna spelare hela vägen upp till representationslaget.
– Just nu är hälften av spelarna egna produkter. AIK satsar på sina juniorakademier och det märks i resurserna.
Långsiktighet är ett ord Mäkinen ofta använder. Det gäller både på och utanför planen. Det finns inga genvägar utan allt måste byggas upp metodiskt.
– För damfotbollen gäller det i ännu högre grad att jobba långsiktigt. Kvaliteten måste finnas på planen och utanför måste vi jobba för att vara så självförsörjande som möjligt. Att vara beroende av vad herrarna genererar rent ekonomiskt håller inte i längden.
Hur ser du på läget i Sverige då det gäller den ekonomiska biten? – Många klubbar har stora sponsorer och det finns ett sug kring damfotbollen. Men samtidigt undrar jag ibland om alla sponsorer är med i verksamheten med hela hjärtat.
Hur menar du då?
– Kanske att vissa är med för att det ser bra ut pr-mässigt att stödja damfotboll. Men där kommer vi tillbaka till resonemanget om att vi själva måste vara med om att skapa en produkt som är så bra att den lockar folk och sponsorer. Vi har kommit en lång bit på vägen men arbetet att bli bättre får aldrig stanna upp.
Mäkinen själv började sin vandring mot stjärnorna på planerna på Degerö i östra Helsingfors. Tuffheten, som fanns i hennes spelstil hela vägen, kom från att hon allt som oftast spelade med pojkar.
– Visst har juniorerna i dag ett helt annat utgångsläge. Det finns klubbar och tränare så det räcker och blir över. Då jag var liten fanns det inte alls i samma utsträckning men planerna fanns ju där och spontaniteten i att röra på sig låg på en annan nivå än i dag.
I dag är vardagen oerhört inrutad och schemalagd. Träningarna ska helst vara övervakade för både unga och vuxna.
– Då jag var ung var vi alltid ute. Vi hittade på saker att göra, oftast handlade det om idrott i någon form. Jag är på allvar orolig för folkhälsan sett ur ett bredare perspektiv. Det blir för mycket tv-spel och slöande på soffan, i synnerhet för de yngre.
– Och det beror ju inte på att barnen i dag skulle vara latare än tidigare generationer utan att på att samhället och strukturerna runt dem förändrats så mycket.
Var ligger problemet?
– Folk är mer upptagna än tidigare. Många jobbar åtta till fem eller nio till sex och att sedan hinna engagera sig i barnens fysiska utveckling blir svårt då du ska hinna laga mat, handla och kanske också försöka ha någon sorts socialt umgänge. I den ekvationen vore frivillig och spontan motion av yttersta vikt och det borde vi komma åt på något sätt. Annars blir räkningen oerhörd för samhället då både den mentala och fysiska hälsan blir lidande.
Använd fantasin
I Sverige hoppas man på att fotbollsserierna kan köra i gång i juni. Vårt västra grannland har valt en något annorlunda väg i kampen mot pandemin även om Mäkinen tycker att bilden av ett helt öppet samhälle inte riktigt motsvarar verkligheten.
– Här bygger det på frivillighet. Det finns rekommendationer som myndigheterna vill att medborgarna följer men något tvång existerar inte. Jag tycker att det har fungerat rätt bra även om vårvädret naturligt
vis innebär vissa utmaningar. Folk vill vara ute och umgås.
I Sverige har lagen kunnat fortsätta träna i vanlig ordning. Duscha och byter om gör man hemma för att undvika onödiga kontakter men på det stora hela ser vardagen tämligen normal ut.
I Finland gäller det i hög utsträckning att träna på egen hand. Tråkigt tycker en del men Mäkinen ser möjligheter också under rådande omständigheter.
– Med ett kreativt tänkande och lite fantasi kan du träna väldigt bra på egen hand. Det gäller bara att utmana sig själv och inte bli för bekväm.
I Finland kommer seriefotbollen att återupptas tidigast i augusti. Ett beslut som kommer att få förödande konsekvenser för en del klubbar och föreningar.
Om Sverige sparkar i gång serierna i juni kommer intresset för svensk fotboll att nå oerhörda dimensioner. I en fotbollstörstande värld kunde svensk seriefotboll plötsligt bli en internationell snackis.
– Så är det säkert men då måste vi också vara på vår vakt då det exempelvis gäller matchfixning. Hela världen skriker efter matcher att slå vad på och då finns alltid risken för att dubiösa företag ser sin chans. Men vi får ta det som det kommer, i nuläget vet ju ingen när vi kan komma i gång.
Vill kunna leva på idrotten
Där tusentals och åter tusentals herrspelare lever gott, många i överflöd, av att spela fotboll är vardagen en helt annan för den överväldigande majoriteten av damspelarna.
– Fallet för damernas del blir kanske inte lika högt som för herrarna där löneutvecklingen varit snudd på ohälsosam under de senaste åren. För vår del handlar det ju i främsta hand om att få en lön som vi på något sätt kan leva på.
I Sverige har tongångarna varit rätt positiva. I Finland hopar sig frågetecknen när det gäller fotbollens framtid. Inte alldeles ovanligt att tänkesätten skiljer sig markant mellan grannländerna.
– Det finns ett positivt grundtänk i Sverige som är oerhört viktigt i dessa tider. Man vill tro på framtiden och den allmänna inställningen är att vi fixar detta och att det finns ett liv också efter krisen.
Fotbollen är ohotad nummer ett i Sverige. Ingen annan gren kommer i närheten av fotboll då det gäller utövare eller ekonomi.
– Det är givetvis en oerhört bra grogrund. Damfotbollen har haft seriespel sedan slutet av 50-talet.
För damfotbollen gäller det i ännu högre grad att jobba långsiktigt. Kvaliteten måste finnas på planen och utanför måste vi jobba för att vara så självförsörjande som möjligt. Anne Mäkinen sportchef för AIK:s damlag
Damallsvenskan i nuvarande form har avgjorts sedan 1988 och stjärnglansen både på dam- och herrsidan har varit tämligen konstant. Sverige är ett oerhört respekterat fotbollsland ute i den stora världen och framgångarna har avlöst varandra. Framgång föder framgång och det vilar en trygghet över den svenska fotbollen.
– Men visst känns coronaeffekterna av också i Sverige. Jag följer med intresse med hur AIK försöker hitta nya inkomstkällor. Restaurangerna i anslutning till de två hemmaarenorna blöder naturligtvis men där har vi lanserat den svartgula matlådan. Där får supportrar eller vem som helst beställa lådan och så skickas maten till ett äldreboende eller till någon annan som behöver hjälp.
Konkurrensen allt tuffare
Storklubbarna, i synnerhet de som kan betala ordentliga löner, kan välja och vraka bland spelarna. Att slå sig in i topplagen blir allt tuffare och i dagens läge är det egentligen endast Adelina Engman i Chelsea och Tuija Hyyrynen i Juventus som spelar i riktiga storklubbar.
Risken finns som bekant att en del klubbar inte förmår att hålla sig flytande under krisen. Och går klubbar i konkurs betyder det en ännu tuffare konkurrens om spelplatserna.
– Ingen vet ju exakt hur detta påverkar världen och fotbollen. Ovissheten är stor och det skapar oro. Men jag försöker få tjejerna i AIK att hålla fokus på det dagliga arbetet. Andra bestämmer om hur viruset ska tacklas och det är inget vi kan påverka, säger Mäkinen.
– Trenden har varit positiv i flera år för damfotboll. VM 2019 var en jättesuccé. Nu bromsas allt upp men vi har ändå en god grund att bygga vidare på.
– Vi ska fortsätta jobba för att så många damspelare som möjligt kan leva på sitt yrke. Herrarnas fantasilöner lär vi inte nå och det kanske inte heller är något självändamål. De lönerna har för länge passerat allt som kan anses vara rimligt.
Mäkinen lyfter fram de korta kontrakten som ett problem. Då ekonomin i en del klubbar är svajig är det ofta ettårskontrakt som gäller.
– Då blir kontinuiteten lätt lidande. Men jag förstår spelarna mycket väl. Man måste flytta dit där man får bäst betalt.
Mäkinen har sett och upplevt mycket under den långa karriären. Det mesta har varit positivt även om hon också sett avigsidan med kulturkrockar och tränare som inte trott på henne. I synnerhet i USA var livet inte alltid en dans på rosor.
– Men i amerikansk idrott finns en kraft som inte ska underskattas. Även om man själv är inne i en tung period är det många som peppar dig och försöker vara positiva. Vi är inte så väldigt olika från USA i Norden men vi kunde bli bättre på att heja fram våra lagkamrater. Visst är konkurrensen i USA stentuff men det finns många värden som också kunde tillämpas hos oss, säger Mäkinen.