Börsen är som Rocky Balboa på Viagra
Efter ett stormigt kvartal går nu börsen som på Viagra. Bevittnade vi den snabbaste krisen i mannaminne, hägrar gryningen redan – trots att coronasmittan knappt har kommit i gång?
På det glada 1980-talet försökte läkemedelsföretaget Pfizer utveckla en hjärtmedicin för att behandla kärlkramp, det vill säga smärtattacker i bröstet. Av ett sammanträffande upptäckte man att preparatet också kunde användas för att behandla en annan åkomma: impotens. Mot slutet av 1990-talet startade marknadsföringen under namnet Viagra, och lika snabbt styvnade Pfizers börskurs.
Den allt uppslukande coronakrisen döljer en mängd delhärdar, alla lika allvarliga. På sikt kan den mest förödande av dessa bli en global recession av historiska mått, vars fulla omfattning vi bara kan ana.
Den konjunkturkänsliga Helsingforsbörsen följer trenden: först ett dramatiskt men relativt kortvarigt fall, åtföljt av en blixtsnabb återhämtning. Hur varaktigt blir det? Bagatelliserar börsen smittan, har kurserna faktiskt bottnat efter virusskräcken? Varför tycks placerare prata ett helt annat språk än epidemiologer och politiker?
Sedan mars har coronasmittan styrt allt och alla. Just nu prissätter aktiemarknaden ett snart slut på eländet, en V- eller U-formad återhämtning där en andra smittvåg framåt hösten aldrig materialiseras.
I mars rådde extremdeppig stämning på börsen, som tog skydd inför en pandemi. Ett rekordsnabbt ras åtföljdes av rekyl, nu har kurserna igen klättrat med 20 procent. Allt det här ägde rum trots att vi inte ens ligger nära kulmen av smittan, och helt oavsett att inget läkemedel eller vaccin ligger inom räckhåll.
Förklaringen måste därför sökas i den tsunami av räntesänkningar, stödköp och räddningspaket som har skvalpat över de globala marknaderna. Nödåtgärder som tidigare hade kvitterats som billig finance fiction har nu klubbats igenom halvt obemärkt, i notisformat. Enbart centralbankernas stödköp kan i år uppgå till 5 500 miljarder dollar – mer än dubbelt så stora summor som tidigare rekordnoteringar 2009 och 2016.
Den vanliga globala statistiken om arbetslöshet, förtroendeindikatorer, detaljhandel och andra ledande nyckeltal – som närmast pekar på en nattsvart utveckling – är mer eller mindre satta ur spel. Även om världsekonomin har satts på paus och vägen till normalisering blir en lång kräftgång blickar placerarna längre framåt.
Börsens kollektiva lynne påminner om Rocky Balboa. Ni minns, den simpla boxaren spelad av Sylvester Stallone, arbetarklasskisen som alltid gör osannolik comeback. Rockys hemlighet är hans envishet, positiva livssyn och orubbliga självförtroende. ”Det handlar inte om hur hårt du blir slagen. Det handlar om hur mycket stryk du tål och ändå fortsätter framåt. Så segrar man.” Visst, ifall man bortser från hjärnskadorna, noterar någon sarkastiskt.
Nu menar börsen ändå att detta inte är en finansiell kris, snarare en övergående hälsokris. Läget är väl förspänt för Viagraförstärkt återhämtning efter 2020 – den kolossala antiklimax som alla helst vill glömma.
Den lättskrämde placeraren eller småspararen har haft svårt att hantera det senaste kvartalets turbulens. De kallblodiga har däremot suttit stilla i båten, kanske gripit chansen att bottenfiska. Tvivelsutan kommer också de kommande månaderna att erbjuda fler chanser att köpa in sig eller fynda. Det verkligt långsiktiga perspektivet bär sig alltid.
Under de senaste 50 åren har världen upplevt cirka fem så kallade björnmarknader, negativ trend för aktieindex. Varaktigheten varierar, liksom omfattningen och drivkrafterna. Den kortaste stordippen var den V-formade kraschen 1987, den pågick i cirka tre månader och börsen slutade på plus vid årets slut. Däremot pyste luften ur dotcom-bubblan under millennieskiftet under hela två år.
Alla fängslas av sagor, vuxna såväl som barn. I nuläget köper finansmarknaden sagan om en Rockyaktig återhämtning – resning före domaren räknat till 10 – med hull och hår. Men fler smockor, blåmärken och hjärnskakningar lär vänta innan gonggongen slår.
delar inte lämpar sig för tryck i en dagstidning.
Mikko och Jan är veterligen det första samkönade par som har genomfört en extern adoption i Finland, och åtminstone ett annat par har hittills fått sin adoption fastslagen, bägge i Helsingfors. Enligt staden står flera samkönade par av bägge könen på kö.
Mikko och Jan har varit tillsammans i sexton år, och så fort den jämlika äktenskapslagen var stadfäst 2017 omvandlade de sitt registrerade partnerskap till ett äktenskap. Adoptionsrådgivningen hade de kontaktat redan innan lagändringen trädde i kraft.
En adoption är en utdragen process och Mikko och Jan hade ingen tid att förlora. Åldersskillnaden mellan barnet och föräldern får vara högst 45 år, och Jan är nu 43. Eftersom utländska adoptioner kan vara komplicerade för samkönade par siktade de på inhemsk adoption. När paret fick Robin var han bara två månader gammal.
– Jag har kompisar som är lite äldre, och för dem kom den här möjligheten för sent. Vi var rädda att det skulle gå så för oss också, säger Jan.
Han har alltid vetat att han vill ha familj och barn.
– Familjen är viktig för mig. Men då jag som ung märkte att det inte var möjligt gjorde det mig modfälld i många år. Ända tills det kom signaler från världen om att det kanske ändå fanns olika möjligheter. Det gav hopp.
Regnbågsfamiljer har förstås funnits långt innan den jämlika äktenskapslagen och rätten till adoption trädde i kraft. Men de alternativ som stod till buds före adoption blev möjligt kändes inte rätt för Jan och Mikko.
– Jag har velat ha en egen familjeenhet, med två föräldrar plus barn. Jag ville inte dela med andra, säger Mikko.
Att bli fosterföräldrar har känts som en alltför stor risk.
– Rädslan för att när som helst kunna förlora barnet till de biologiska föräldrarna hade varit alltför tung att bära, säger Mikko.
Fick stöd och hopp
Innan Robin landade hos Jan och Mikko hade paret, liksom andra blivande adoptivföräldrar, gått igenom en trestegsprocess som inleddes med adoptionsrådgivning. På den följde själva tillståndsprocessen som tog ungefär ett år, och därefter väntade de i knappt två år innan drömmen gick i uppfyllelse.
– Tillståndsprocessen var som ett slags parterapi, en verkligt grundlig mangel där man gick igenom allt från hurdan man själv är, våra föräldrarelationer och relation till varandra till frågor om ekonomisk situation, socialt nätverk och lån. Allt, sammanfattar Mikko.
– Till en början fick vi jobba lite på interaktionen, men en positiv erfarenhet var att också våra egna fördomar kom på skam. Det var en bra och öppen process och vi har blivit så mycket bättre bemötta än vi tänkt. Vi har fått både stöd och uppmuntran, säger Jan.
– Till en början hade vi varit rädda för att vår ansökan skulle hamna längt ned i skrivbordslådan. Så blev det inte, säger Mikko.
Ett efterlängtat samtal
En dag under senhösten kom så samtalet som Mikko och Jan hade väntat och hoppats på. Ändå blev de överrumplade. Jan var på uppstartsmässa då telefonen ringde, och han tänkte att det handlade om någon formalitet kring ansökan. Då han insåg vad det var frågan om blev han knäsvag och kopplade in Mikko i ett konferenssamtal.
– Inte går det att förbereda sig på ett sådant samtal. Vi hade inte ens vågat köpa några tillbehör. Sedan blev det bråttom, säger Mikko.
Jan hämtade sin jacka och två timmar efter samtalet satt paret hos sin socialarbetare. Efter det fick de åka och hälsa på Robin, som var tillfälligt placerad hos en fosterfamilj.
– Jag minns att min sista tanke innan vi åkte var att ”vi har ju inte städat”, säger Mikko.
Bara någon dag senare hade Jan och Mikko sitt barn hos sig. Då var han åtta veckor gammal och babyvardagen kunde ta vid.
– På sitt sätt var det kanske bra att det gick snabbt. Vi kunde inte fundera tre månader på hurdan barnvagn vi skulle ha.
Jan och Mikko har delat på föräldraledigheten, och en dagisplats finns redan reserverad för hösten. Om det blir några syskon får man se, men med tanke på åldern kan det vara svårt att ordna.
– Om vi var tio år yngre skulle jag säga ja, om några år. Det vore fint, och man vet ju aldrig, säger Jan.
Jan och Mikko är överväldigade av de reaktioner de fått på familjetillökningen. Kanske lever de i en bubbla, säger de själva. Eller så har världen redan förändrats mer än någon kunnat ana.
– Vi har fått hundratals meddelanden och gratulationer av vänner och bekanta. Folk har varit så glada för vår skull. Vi är alldeles tagna av bemötandet, säger Mikko.
❞ Det var en bra och öppen process och vi har blivit så mycket bättre bemötta än vi tänkt. Vi har fått både stöd och uppmuntran.
Mikko