Finland och USA förhandlade aldrig om invasion i Lappland

FORTSäTTNINGSKRIGET

HBL (26.4) publicerade artikeln ”Finland bad USA ockupera Lappland” av Tobias Pettersson som resonerar om en artikel av Henry Oinas-Kukkonen i tidskriften Faravid 48/2019.

Rubriken i HBL är journalistiskt formulerad och missvisande, men det stämmer att den finska regeringen ville se amerikanska stridsenheter på finsk mark sommaren eller hösten 1943. Inofficiellt ska regeringen ha beslutat att den finska armén inte kommer att skjuta amerikanerna, om de kommer. I Lissabon etablerades kontakt mellan finska och amerikanska diplomater i frågan, men det vore överdrivet att säga att det fördes förhandlingar. Frågan ledde ingenstans. Amerikanerna invaderade inte i Norge, utan i Marocko.

Kanske Henry Oinas-Kukkonen har förstått att fallet med ”amerikanska arméer på finsk mark” och fallets realism och historiska värde består av sin kontext. Coronakrisen gör att biblioteken är stängda och jag kan inte nu klargöra vad det står i Faravid-artikeln, men jag resonerar kring själva fallet.

Efter striderna i Stalingrad och el-Alamein blev den finska regeringen måltavla för skarpa krav från Sovjetunionen, USA, Sverige och från det inrikespolitiska fältet. Fred nu eller död. Trots svårigheter prövade den finska regeringen noga situationen eftersom nästan alla informerade redan visste att det var dags för fred. Samtidigt framförde tyskarna motsatt krav: inget tvivel eller död. Det var problemet, men också på det inrikespolitiska fältet fanns grupper som inte hade fattat vad klockan var slagen.

Jag har gjort min doktorsavhandling om den finska utrikeshandelns förutsättningar 1939–1944 ”Suomen ulkomaankaupan ehdot 1939– 1944, SHS, Helsinki 1983” och där finns en del om frågan (ss. 180–183). Finska regeringens fredssonderingar möttes av Tyskland med hot om att skära av varuförsörjningen och med krav om ett avtal om bundsförvantskap. I denna stressituation fanns en förhoppning om att amerikanerna skulle invadera över Norge och Finland få en farled till separatfred utan blod och död.

Hela härvan våren och sommaren 1943 utlöste ingenting. Underligt nog var Tyskland i denna situation den svagaste punkten efter

Stalingrad- och el-Alameinchockerna, under invasionsfara från USA, England och Sovjet, Mussolini satt häktad av kungen av Italien, Rumänien var praktiskt taget i fiendeläger. Och USA under president Roosevelt kastade sin fulla och ökande kraft mot Hitler och nationalsocialisterna.

Finland kom ut ur den härvan hösten 1943 praktiskt taget utan sår.

Men, efter den första rundan inför separatfred hade Finland bara en option kvar: separatfred, med de allierade mot Tyskland. De allierade och Sverige lockade och hotade, den inrikespolitiska scenen piskade, Tyskland hotade, nej, aldrig. För finska folket och regeringen tog det till juni 1944 att fatta att Sovjet var den på de allierades sida som skötte finska ärenden. Vid den tidpunkten, vid den tredje rundan inför separatfreden, var målet nått, amerikanerna fanns inte med på scenen, men av de allierade deltog Sovjet och England, som hade mest förbindelser med Finland, i fredsuppgörelsen.

ILKKA TAPIO SEPPINEN

docent i politisk historia, Helsingfors universitet

SVAR Tack till Ilkka Tapio Seppinen för en intressant fördjupning av ämnet. Rubriken bygger på en mening i universitetets egen sammanfattning av forskningsresultaten: ”USA torjui ehdotuksen Pohjois-Suomen miehityksestä 1943”. Ska miehitys i det här sammanhanget tolkas som något annat än ockupation?