Vär(l)den efter krisen

Det har sagts att politiska system är så cementerade att bara gigantiska krascher kan bända upp dem. Är dagens kris en dylik yttre chock? Ett vägskäl för mänskligheten?

Svarar man ja – och det har många gjort – är det lätt hänt att man ger nytt liv åt gamla käpphästar. I den skolan har yttervänstern i Sverige deklarerat att kapitalismen äntligen är död. Ett felslut i den högre skolan. Kortsiktsbevis finns förvisso i överflöd: Företagen knäar, stater öser in pengar i samhället. Romantiskt lagda ser en ny kollektivism växa fram i skuggan av en hotad tillvaro. (Jag är själv så lagd, men drar andra slutsatser.) Men vad talar egentligen för det? Världsekonomin ska byggas upp från ett minusläge den inte har varit i sedan världskriget.

Uppförsbacken är rejäl.

Väljarna är fortfarande hermetiskt nationella – och när de närmaste strukturerna hotas tenderar man snarare snäva in synfältet.

FN-organisationer och liknande kroppar i världssamfundet fortsätter förvisso agera som om världen vore en enda gemensam sal. Det behövs minsann.

Men vägen framåt kantas mera än någonsin av nationell egoism.

Herrar – de är ju det – som Orbán, Erdoğan och Putin tillåts fortsätta på sina apolitiska maktbyggen (= urholkade på allmänpolitiska mål).

I miljöer där politiska mål – omsorgen om medborgarna – fortfarande formuleras får den stora medelklassen finna sig i att statsskulder måste hyfsas via deras plånböcker. Ansvaret läggs där de flesta finns.

Men har inte coronakrisen tydliggjort klassklyftor i nordiska välfärdsekonomier? Har inte det en ögonöppnande funktion?

Ett virus är klassneutralt, men dess effekter bärs olika i trångboddhet, arbetslöshet och allmän resursknapphet.

Notera verbet tydliggjort. Det är inga okända samhällsstrukturer som blivit synliga.

Det vi lämnade bakom oss före krisen återfinns framför oss efter krisen. Utöver alla nya problem, med dimensioner vi egentligen inte förmår ta till oss.

Hur sannolikt är det att medelklassen i det läget vill höja den lägsta nivån på tryggheten när den egna är subjektivt hotad?

Hur troligt att väljarna – politikens uppdragsgivare – blir mer altruistiska för att vi har överösts av ödesmättad retorik om en nyfunnen gemenskap?

Tyvärr kan listan förlängas: Hur sannolikt är det att världen efter krisen har ork, resurser och politisk vilja att jaga gemenskapens fripassagerare, de globala skattesmitarna, de som stjäl de medel som mer än någonsin behövs för återuppbyggnaden?

Vi kommer att märka att värderingarna går ograverade genom krisen.

Vi kommer fortfarande att vara blinda för den dubbelmoral som har präglat den rika och demokratiska världen.

Vi kommer att fortsätta att peka finger mot korruptionen som ett hinder för framsteg i länder som Ryssland, Rumänien, Bulgarien, Ukraina etcetera.

Men vi uppmärksamgör inte oss själva på att de gigantiska belopp som kriminella och politiska ledare – gränsen ibland hårfin – dränerar samhällsekonomierna på tvättas och göms undan i den rika världen.

Nämligen: Var finns de banker som cyniskt beräknande möjliggör hanteringen? I pinsam utsträckning i EU-länder – som samtidigt toppar statistiken över icke-korrumperade länder.

Vi får leta efter präktigare dubbelmoral.

De maktbärande partierna i till exempel Sverige och Finland belönas i opinionsmätningar, men det säger mer om upplevd osäkerhet hos väljare än om det politiska fältet under de närmaste åren av återuppbyggnad.

Som via ett trollslag dyker de upp igen de gamla lägren när viruset lagt sig tillfälligt.

Människan har en osannolik förmåga att glömma och gå vidare. När vi igen får äta ute i vanda miljöer förlorar politiken ett av sina viktigaste element: engagemanget, väljarpannor i veck, sökandet, benägenheten att låta sig påverkas av argumentation.

Homo politicus – den på politik ständigt fixerade människan – har en blygsam utbredning i våra samhällen. Homo economicus – den nyttomaximerande individen – har brett ut sig i imponerande utsträckning sedan slutet av 1980-talet, vändpunkten då västvärlden började orientera sig i egoistisk riktning.

Senast nu måste jag på läsarens vägnar konfrontera mig själv: Formulerar jag cynism eller realism?

Låt mig svara med pinsamma överord: Jag är en av de största idealister jag känner. Men ett liv i politikens omedelbara grannskap, och en inlärd aversion mot fraseologiskt ansvarstagande – ”vi har nolltolerans mot ...” (valfritt fenomen) – har möjligen gjort mig till en realistisk läsare av politiska budskap.

Därför är jag pessimist i detta läge. Jag tror inte att krisen ger oss redskap – mental benägenhet – att förändra världen eller värden.

Tvärtom finns risken att de akuta insatserna skymmer sikten de närmaste åren. Parallellt fortsätter vi att inte se – erkänna, blottlägga – de dubbelmoraliska ekonomiska strukturer som har präglat världen de senaste decennierna.

Den för mig självklara principen att gigantisk skattesmitning är ett av de största hoten mot mitt drömsamhälle har ju visat sig vara en rätt blygsamt omhuldad princip globalt och nationellt.

Det handlar inte bara om att den dränerar våra välfärdssamhällen. Skatteflykt och penningtvätt i nuvarande gigantiska omfattning är därtill en del av en kriminalitet med förgreningar in i nationella maktapparater.

Vårt credo i den växande illiberalismen borde därför vara att intensifiera arbetet mot de stölder som på sikt på många plan urgröper våra demokratier.

Skattesmitning, penningtvätt och korruption hänger ihop. Korruption kan dessutom gärna definieras så att den också inbegriper påverkan via lobbare och juriststaber som på sikt drabbar en av västvärldens stora resurser: den faktiska mediefriheten.

Allt detta finns ograverat kvar efter coronakrisen.

”Hur sannolikt är det att världen efter krisen har ork, resurser och politisk vilja att jaga gemenskapens fripassagerare, de globala skattesmitarna, de som stjäl de medel som mer än någonsin behövs för återuppbyggnaden?”

TORBJöRN KEVIN

Journalist