Att läsa Lars Jakobson är att möta en vuxen röst
ESSä Lars Jakobsons författarskap är ett intertextuellt kaninhål. Litteraturkritikern Håkan Lindgren har läst hans senaste bok Bokfört, återhållsamhet och illojalitet är krafter som strider med varandra.
KORTPROSA
Lars Jakobson: Bokfört Albert Bonniers förlag 2020.
Raymond Kimbers The children of the void är en bok som inte går att hitta i något bibliotek. Författaren Lars Jakobson har citerat ur den som om den var en personlig favorit – en gång i Kanalbyggarnas barn (1997), tretton gånger i I den röda damens slott (2000). Karaktäristiskt för honom är att han har skrivit citaten själv; det är en av de metalitterära lekar han ägnar sig åt. En annan är att han är död.
I förordet till artikelsamlingen Effekter (2011) står det att han dog 2010; jag vet åtminstone en Jakobsonläsare som flera år senare blev förvånad över att höra att han fortfarande var vid liv. Joan Bravais – ett namn han tidigare har använt på en av personerna i romanen Pumpan (1991) – uppträder nu som utgivare av hans efterlämnade material. Bokfört, som nyligen utkommit på Albert Bonniers förlag, är hans fjärde postuma bok, samtliga formgivna som eleganta kopior av Bonniers nedlagda klassikerserie Forumbiblioteket. Och vem har skrivit en hängiven artikel om Forumbiblioteket på sajten Svenskt översättarlexikon om inte Jakobson själv?
Det går säkert att fortsätta lite djupare in i Jakobsons intertextuella kaninhål, men den essän får någon annan skriva. Vad är det som attraherar mig hos honom, en attraktion som också rymmer en förväntan om att han ska irritera mig en aning?
Det är, som så ofta, svårt att precisera. Svårigheten är inte något problem, tvärtom: att litteraturen gör något som inte låter sig formuleras i ord betyder att den lever. Svårigheten kan recensenten bara ta sig förbi med ett språng, med en generalisering som i bästa fall träffar någorlunda rätt just för att den medvetet siktar vid sidan av målet. Därför säger jag: att läsa Jakobson är att möta en vuxen röst när många andra svenska samtidsförfattare låter som tonåringar. En vuxen som har rökt ganska länge.
Det vuxna ligger inte i stoffet – science fiction blandat med den massmediala version av USA som folk tydligen aldrig får nog av. Inte heller i metoden – metalitterära lönndörrar, äkta eller aningen modifierade citat, kontrafaktiska berättelser som börjar med historiska personer och sedan böjer av i riktning mot något som aldrig har hänt. Det vuxna ligger i blicken och språket. Det ligger i hans sätt att välja bort eller välja ut detaljer och beskriva vad han ser – stel där andra är känsliga, närvarande och torrt känslig när det gäller vardagliga detaljer som andra författare ännu inte har förstått att de skulle kunna bry sig om. Ett exempel kan förhoppningsvis förtydliga vad jag menar.
Romanen De odödliga (2015) kan delas in i två halvor. I den första vet huvudpersonen Mark Rufus ännu inte att han aldrig kan dö. Vi möter honom när han lever sitt sunkiga liv i ett samtida Amerika. I den andra halvan följer vi hans resa långt in i en avlägsen framtid.
Refererar man handlingen kommer den första halvan att framstå som en klyscha. Rufus blir förälskad i sin prostituerade granne. Det låter som en film du redan har sett, förmodligen på tv en sen kväll när du inte orkade göra någonting bättre, men det är i den första halvan som romanens nerv finns. Jakobson handskas med sin utslitna rekvisita på ett så egensinnigt vis att texten lyfter från klichéerna och blir litteratur, medan den senare halvan, där hans fantasi kan flyga fritt, en biljon år in i framtiden om han så vill, blir fullständigt stum. Kanske är det avsiktligt, för att understryka budskapet att odödligheten snart blir meningslös.
Det är lätt att skriva väl i Sverige. Det handlar bara om att amputera bort alla risker ur sin text. En författare vars romaner är fullständigt rena, utan risker och fel, kan räkna med att bli hyllad för sin undertext. Att undertexter som har tillkommit på det viset alltid sänder ut samma budskap – titta vad duktig jag har varit! – är mindre viktigt. Sverige är ett land där författarna får beröm – och berömmer sig själva – för vad de stryker, inte för vad de lyckas sätta ord på. Tystnad är fint; litteraturens uppgift är inte att bryta tystnaden, utan att dekorera den, som en asketisk, smakfull tavelram runt ett tomrum. Känner man att ens känslo liv tar skada av det kan man alltid börja skriva om fåglar.
Det är med andra ord inte inslagen av science fiction som gör Jakobson spännande. Det är intrycket att han – trots att han skriver mycket svenskt – inte är helt lojal med de underförstådda reglerna. När som helst skulle läsaren kunna möta något som är långt mer tankeväckande än ruinerna efter en utdöd civilisation på Mars: ett seende som inte hör till det överenskomna. Vad hans illojalitet bottnar i förblir oklart – det handlar inte om att ersätta en ideologi med en annan – och därför vet läsaren aldrig vad Jakobsons författarblick skulle kunna ta sig för härnäst. Slitningen när det tuktade och det illojala drar åt varsitt håll ger hans romaner och artiklar deras särskilda laddning.
Bokfört består av två separata texter. Ars moriendi är en essä om undergångsberättelser, signerad Lars Jakobson. Sedan får vi, tjugo år efter I den röda damens slott, äntligen ta del av ett längre urval ur Raymond Kimbers Tomhetens barn. Som tack till alla som har haft tålamod med denna långa inledning vill jag bjuda på ett omdöme direkt: Kimber är betydligt mer underhållande än Jakobson.
❞ Som bäst blir mikrohistorierna när de inte illustrerar en färdigtänkt poäng, utan tillåts sväva i väg i ett drömlikt associerande. Då uppstår den känsla som också finns i Jakobsons romaner: att det kan vara farligt att betrakta vardagen alltför noga.
Ars moriendi handlar om det känslomässigt suspekta med våra efter katastrofen-fantasier. En liten grupp överlevare, givetvis beväpnade, i en förstörd framtid – den sortens berättelser har blivit tröttande vanliga i dataspel, film och litteratur.
Cormac McCarthys Vägen (2006) är en sådan bok. McCarthys språk, kommenterar Jakobson, är ”strävt och så tuktat att det hotar slå över i parodi.” McCarthy har skapat sig en värld där det lyckligtvis inte finns plats för några besvärliga känslor eller något besvärligt intellekt. Det postapokalyptiska överlevandet är så praktiskt inriktat att det lika gärna kunde skötas av robotar.
Bakom efter katastrofen-berättelserna finns idén att civilisation är något falskt, en spröd fernissa. Det enda som är äkta är våld och dominans. Många intellektuella är förälskade i den tanken – men är den sann? Kanske det civilisationsbyggande trots allt ligger djupast i oss, men jag misstänker att det är alltför lätt att bortse från dess lågintensiva verksamhet, liksom ekonomerna har kunnat bortse från kvinnornas obetalda hushållsarbete.
Den kvinnliga huvudpersonen i Joanna Russ En gång skall vi alla … (1977) bryter mot genrens konventioner. Hon dödar alla i den lilla gruppen överlevare, och sist sig själv. ”Jag borde föredra McCarthy”, skriver Jakobson. ”Den pojke jag en gång var hade säkert gjort det.” Här anar läsaren att han har förändrat sina grundläggande uppfattningar under livets gång, men vi får inte veta hur eller varför.
Jakobson räknar upp titlar och ställer saker bredvid varandra, men – för att ge en elak vridning åt hans egen bild av sig själv som pojke – han påminner lite för mycket om en pojke som visar upp sina leksaker på hyllan i stället för att leka med dem. Essän blir stel eftersom den innehåller så många låsningar. Jakobson kan inte återvända till den lust som pojkböckerna gav honom, han kan heller inte släppa taget om dem, och inte förändra sin syn på dem så att nya kvaliteter framträder. Vilket slags text kan man skriva i det läget?
Resultatet blir – för att kasta en rejäl sten i det glashus jag själv är beroende av – kultursidestexter. Med det menar jag texter som på ytan är lyhörda för vad man för ögonblicket förväntas känna (sf-författaren Heinlein är gammal mög, exempelvis), men som under ytan inte har lärt sig någonting, texter som längst ner i skrovet bär på en obearbetad barlast av klichéer och stelbenta dikotomier.
I Ars moriendi ställer Jakobson Thoreaus Walden mot Unabombaren Kaczynskis stuga, men han når inte särskilt långt, eftersom han använder sig av abstraktioner och förenklade motsatser. Ur dem kan han inte utvinna någon annan slutsats än att Thoreau var lite löjlig, men det var å andra sidan Kaczynski också.
Det hade kunnat vara en genomsnittlig kultursidesartikel. Texter av den här typen gör anspråk på att ifrågasätta konventioner, som mytbildningen kring Thoreau. Men de ger oss inget annat än tesen och dess lika konventionella antites – och inuti antitesen ligger tesen kvar, oförändrad, fortfarande verksam som kraftkälla, eftersom något verkligt tänkande ännu inte har ägt rum.
Det är synd att Jakobsons essä ska få mig att tänka i de här banorna, eftersom jag vet att han kan bättre. Effekter innehåller bland annat den mest läsvärda kommentar till elfte september som jag har sett på en svensk kultursida. Ars moriendi vaknar till liv när Jakobson får upp ett spår som väcker hans läslust. Spåret börjar med Charlotte Perkins Gilmans skräcknovell Den gula tapeten (1890). Varför kan han inte släppa McCarthy och Heinlein, och börja med henne?
Jakobson får in ett par snygga poänger när han kritiserar den postapokalyptiska genren, men det är uppriktigt sagt ganska öppna mål han siktar mot. Att kvinnosynen i 1950-talets amerikanska science fiction var patriarkal är ingen nyhet 2020; målvakten som bevakade det målet gick väl hem någon gång på 1970-talet. Jakobson tar upp Randall Garretts novell The queen bee från 1958, ”där den trilskande sista kvinnan lobotomeras och behålls av de fyra överlevande männen som, med deras egna ord, ’en biologisk maskin, som en reproducerande maskin’”. Till den givna följdfrågan om Garrett betraktar män på något bättre sätt (är de också överlevnadsmaskiner?) når Jakobson inte.
Alla dessa invändningar försvinner när jag läser Raymond Kimber.
Tomhetens barn är en samling korta texter om olika slags människor – den icke önskvärda människan, den sunt nyfikna människan, besvärsmänniskan, systermänniskan. Ett citat förklarar bäst vad det handlar om:
Knivmänniskan är en man som det sista han gör varje kväll är att gå runt i huset och se till att alla knivar ligger stilla och tryggt i sina lådor och att lådorna i sin tur är ordentligt stängda. Att stämjärnet ligger på sin plats i verktygslådan ute i garaget, med hylsan på, och att jaktkniven sitter säkert i sin slida. I sin mest återkommande fantasi mardrömmer han att han skall gå i sömnen och plocka upp något av alla de vassa föremålen. Ibland råkar han då skära sig själv, han kramar hårt om köttknivens blad och eggen skär honom in till fingerbenen. Andra gånger, de svartaste, är det barnen han skadar, eller sin hustru. Dessa tankar mal entonigt i honom långa stunder och för varje kväll blir rundan genom huset längre och längre. Han finner allt fler föremål med vassa eggar, eller så är det bara de vanliga, slöa tingen som i hans närhet slipas och skärps.
Var för sig kan sådana mikrohistorier vara absurda, sorgsna, ängsligt intellektuella eller bittert humoristiska, men när de ställs bredvid varandra i en samling händer någonting med dem. De börjar ge klang åt varandra. Varje historia omges av en resonans, som gör att den säger något mer än det som står på raderna. Tillsammans vidgar historierna ett rum, en sal med en alldeles egen akustik; effekten ligger inte bara i vad som sägs, utan lika mycket i det eko som uppstår efter varje mikroberättelse. Musiker vet att varje konsertsal har sin egen efterklang.
Även här strider återhållsamhet och illojalitet med varandra. Krafterna inom Jakobson är jämnstarka; ingen sida tillåts ta ut svängarna i några stora danssteg. Som bäst blir mikrohistorierna när de inte illustrerar en färdigtänkt poäng, utan tillåts sväva i väg i ett drömlikt associerande. Då uppstår den känsla som också finns i Jakobsons romaner: att det kan vara farligt att betrakta vardagen alltför noga.
Kimber återkommer flera gånger till en historia ur Tusen och en natt: myten om den hemliga och förmögna Mässingsstaden, som lär finnas någonstans i öknen. Något jag garanterat inte trodde att jag skulle möta i svensk skönlitteratur år 2020 var en beskrivning av hur man släpper ut en ande ur en flaska – och lurar den tillbaka med världens äldsta trick. Om behovet skulle uppstå, säg: Det finns inte en chans att du får plats därinne.