Finstämt och utan att moralisera om en udda relation
Malin Lindroths succé Nuckan handlade om en ofrivilligt ensam kvinna. I romanen Rolf skriver hon om ensamhet ur ett manligt perspektiv. En tät, vacker och spännande roman om pardans på rakbladets egg.
ROMAN
Malin Lindroth
Rolf Norstedts 2020
I sin föregående bok, den uppmärksammade långessän Nuckan (2018), beskrev Malin Lindroth en femtiotvåårig, barnlös, ofrivilligt ensam kvinna ”som aldrig känt sig hemma i de berättelser om ensamliv som kulturen erbjuder”. Hon deklarerade då att hon ville öppna rum för ”en nucka som kliver ur skammens garderob, odlar sin position och äger sin historia”.
I den aktuella romanen Rolf gör hon en ny inmutning i sin kartläggning av ensamhetens olika uttryck, men nu ur ett manligt perspektiv. Rolf är en sextioårig komvuxvikarie, som under stora delar av sitt liv har agerat i ett socialt tomrum – men då berättelsen kommer i gång säger han sig ha dödat en flicka han några månader tidigare blivit bekant med. Därför vill han, innan någon hämtar honom, ge oss hela historien.
Det är ett upplägg som kräver att Lindroth genast hittar Rolfs specifika, lite knarriga och envetna men inte alls humorbefriade ton, och det gör hon. Han berättar om hur han blivit mobbad på universitetet, hoppat av studierna, och då slagit in på den lärarbana som till slut inneburit att han träffat den självskadebenägna flickan.
Hon är den som sökt kontakt genom att knacka på dörren till det lilla rum på skolan där han alltid dröjer sig kvar om kvällarna. Själv har han till en början då varit avståndstagande, nästan skrämd.
”Hon har helt anammat den white trash-stil som kan få de mest prudentliga av medelklassens flickor att se ut som om de bor i en trailerpark på den amerikanska vischan och knegar på en diner där lönen är så usel att de måste jobba extra med så kallade blowjobs på restaurangens toalett.”
Hennes ärende är att hon behöver plåster och förband till skärsåren hon åsamkat sig med ett rakblad. Och Rolf hjälper henne, motvilligt först men efterhand med allt större iver.
Opålitlig berättare
Han är en underhållande men också opålitlig berättare, vilket naturligtvis gör själva texten bara mer mångbottnad och öppen för tolkningar. När han med pondus försöker övertyga oss om att han åtminstone aldrig varit förälskad i flickan – för att inte tala om hur platonisk vänskapen förstås hela tiden varit – är det svårt att uppleva honom som riktigt trovärdig.
Orden motsägs så totalt av den nästan maniska entusiasm han uppvisar när Pinkie (som han kallar henne, utifrån hårfärgen) på nytt och på nytt besöker honom. Han lever upp på ett tidigare oskådat vis, som om hela hans tillvaro plötsligt fått en mening. Och när de sent på kvällen sitter tätt intill varandra och hon låter honom se på hur hon skär med rakbladet i sin kropp, alla känslor som då rusar genom hennes ansikte, får samvaron en stark sexuell laddning.
Det som växer fram mellan dessa två lite udda och kantstötta gestalter är från början ett spel med givna roller men småningom också en speciell form av kärlek. Och Lindroth beskriver den utan moraliserande, finstämt och med underliggande empati.
”Där stod vi. Sida vid sida. Höft mot höft. En flicka med rosa hår och en ganska hopplös gubbe. Det vi hade tillsammans passade inte i några kända ramar. Och ändå. När jag nu såg vår spegelbild i fönstret kunde jag ana att det mot alla odds fanns en sorts tycke mellan oss.”
Utnyttjande och beroende
Med tanke på att Lindroths berättelse tar avstamp från scenen då en sextioårig man just tagit livet av en ung kvinna är den förvånansvärt vacker.
Redan att klara av den balansgången är ett litet konststycke. Och utan vidare har texten också ett stillsamt men obönhörligt driv, den är helt enkelt spännande. Inte för att vi måste få veta hur allt ska sluta, det tror vi oss ju veta. Men för att vi vill uppleva vägen dit.
Dessutom har Lindroth – också den här gången – hittat en grundtematik som är långtifrån någon dussinvara. Och på ett djupare plan ställer hon frågan vad det är vi människor söker och vill ha av varandra när vi möts.
Mer sällan är de behoven riktigt exakt korrelerande, så man kunde kanske också tala om ett ömsesidigt utnyttjande. Eller ibland om ett ömsint beroende som kunde kallas kärlek.
Vad Rolfs och Pinkies ömsesidiga utnyttjande och beroende ska kallas ger Malin Lindroth inga klara svar på. Men hennes täta berättelse lockar nog varje läsare att formulera ett eget.