Med hård blick på kroppen
Anna Lindbergs noveller vill mycket, men fastnar i övertydligt bildspråk och lämnar få bestående avtryck.
Anna Lindberg
Frihetsgudinnor Dockhaveri Förlag 2019
Hur fri är en frihetsgudinna?
På Liberty Island höjer sig Frihetsgudinnan ur havet som en symbol för frihet och självständighet. En av de mest amerikanska symbolerna, som titelnovellen i Anna Lindbergs Frihetsgudinnor konstaterar. Det är i och för sig ingen staty som förekommer i novellen, utan en utklädd kvinna som står blickstilla på Los Angeles gator, med blicken fäst på något långt borta, medan barn river i klänningen och förbipasserande turister tar bilder av henne. Metaforen blir knappast tydligare än så här. Och det är just den här övertydligheten som är mitt största problem med Anna Lindbergs novellsamling.
Parallellen mellan Frihetsgudinnan och personerna i Lindbergs noveller är frihetstörstan och strävan efter något annat, något riktigt, något mer. De är på olika sätt fysiskt eller mentalt bundna till något och genom novellsamlingen rör de sig mot frigörelse, uppbrott eller försoning. I titelnovellen är det en tonårsdotter och hennes mamma som på en Amerikaresa genomgår egna kamper mot sig själva och varandra. Lindbergs styrka ligger i att skildra stämningar; scenen när dottern dragit på sig ett par size zero jeansshorts och visar upp sin smala kropp är en av samlingens starkaste, full av undertoner och korta blickar och inre monolog som förvränger läsningen.
Omsorgsfullt om vänskap
I Sirener utvecklas ett maktspel mellan två vänner i den grekiska övärlden. På sandstränder och nattklubbar sätts gränser på prov och suddas ut för att slutligen, äntligen, markeras. Den här iscensättningen av ett destruktivt vänskapsförhållande är noggrann och genomarbetad. Den underkuvade parten i relationen, som ständigt tvingas be om ursäkt och lägga band på sig själv, bryter sig slutligen lös: ”Då rör sig mina armar. De vräker bort hennes händer och knuffar till henne så att hon ramlar omkull på kaklet. Jag gör det med flit, och ändå inte. Hon har gjort mig till en annan. Som om hon hela tiden velat ta oss till den här platsen. Någon skriker, kanske är det hon. Eller jag.”
På tal om Frihetsgudinnan är det språkligt intressant att de flesta andra språk kallar Frihetsgudinnan för vad den är – en staty; Statue of Liberty. Inte goddess. Jag tänker mig att Lindberg tagit fasta på den här skiljelinjen mellan det världsliga och gudomliga, som tar sig uttryck till exempel i Danaë, där berättaren har en fläck i sitt synfält och får en magisk uppenbarelse och tror sig se guldregn, men blir upplyst av optikern att fläcken har en fullt naturlig – kroppslig – förklaring.
Oförlåtande blick
Det kroppsliga är återkommande i Lindbergs noveller. Kroppar i förändring; från ung till gammal, barn till kvinna, kvinna till mor, mor till kvinna.
Blicken på kropparna är ofta hård och analyserande, oförlåtande. ”Ovanför knäna tjocknade benen likt grenarna närmast stammen på ett träd. Det påminde om en sjukdom hon sett på almar, svampiga bölder som måste avlägsnas med såg.”
Det här citatet är också ett bra exempel på Lindbergs bildspråk, när det i alla fall till viss del fungerar. Trots att jag tycker om att finnas i de världar och personer Lindberg målar upp vantrivs jag allt som oftast i bildspråket, som blir övermäktigt och för närvarande i längden.
Lindberg har siktat högt och potentialen i att utforska frihet i åtta noveller är stor. Det ligger något verkligt indragande över textens rastlöshet, hur personerna sällan känns riktigt närvarande utan befinner sig åtminstone delvis i en annan värld, eller på väg bort. Att skriva handlingsfattigt men engagerat om relationer och inre kamper bemästrar Lindberg tveklöst, men bildspråket sätter stopp för språket att verkligen greppa tag och skapa känsla.